Femtio+ nyanser av 25 års vänstervinklad svensk USA- och Trump-rapportering

Sedan Donald Trumps presidentvalseger den 5 november 2024 har en diskussion uppstått om huruvida den svenska USA-rapporteringen är ensidigt vänstervinklad?

Inför valet föredrog nämligen 79 procent av svenskarna Demokraternas alternativ Kamala Harris framför Donald Trump. En påtaglig skillnad mot amerikanernas egen syn, som indikerar att bilden som ges i Sverige av de amerikanska partierna är annorlunda än den är i USA.

Så är svensk rapportering vinklad, det vill säga för osakligt positivt inställd till Demokraterna och för osakligt negativt inställd till Republikanerna?

Jag kommer i denna essä ge femtio(+) exempel på varför jag bedömer att den svenska USA-rapporteringen är vinklad. Utgångspunkten för analysen är min egen roll som pro-republikansk USA-observatör i vilken jag följt amerikansk politik så gott som dagligen i 25 års tid, varför jag också väljer att avgränsa mig till denna period, trots att svensk media har varit kritiska till Republikanerna sedan 1960-talet.

Enjoy.

Ronie Berggren

Del 1: 20-00-TALET:

Exempel 1: Den pigge Gore och den late Bush:

George W. Bush var republikansk president mellan 2001-2009 men lanserade sin presidentkandidatur 1999 på temat, ”Medkännande konservatism”. Jag fann Bush sympatisk, men tog snabbt notis om hur osympatiskt han framställdes i Sverige. När jag en dag satt och bläddrade i den utrikespolitiska tidsskriften ”Tempus” på universitetsbiblioteket i Umeå där jag pluggade, hittade jag en artikel om presidentvalsfajten mellan Bush och demokraternas presidentkandidat Al Gore. Det stod så här:

”Al Gore lovar i likhet med sin chef [det vill säga Bill Clinton] att arbeta 24 timmar per dygn sju dagar i veckan om han blir president. George W. Bush föredrar däremot att ta långa lunchpauser och bege sig hemåt ungefär klockan fem på eftermiddagen. Han räknar med att få gott om tid att vila och leva privatliv om han blir vald till president.”

Är det verkligen en objektiv skildring?, tänkte jag och sprang iväg och kopierade artikeln (det var på den tiden när kopieringsmaskiner var cool teknik, åtminstone om man gillade böcker) och strök under stycket jag funnit anmärkningsvärt. Det jag då inte visste var hur många fler exempel av samma slag jag skulle stöta på under åren.

Exempel 2: Bush som stal valet från Al Gore:

Redan från början skildrades George W. Bush alltså skeptiskt i Sverige eftersom han var republikan och hade implementerat dödsstraff under sin tid i Texas. När presidentvalsfajten år 2000 därtill blev väldigt jämn mot Demokraternas kandidat Al Gore (som sedan länge hade hyllats i Sverige för sitt arbete för miljöfrågor) och Al Gore krävde omräkningar efter omräkningar i delstaten Florida där fajten skulle avgöras, så ställde sig svensk media snabbt på Gores sida.

Under rubriken, ”Gore vann men Bush kan bli president”, skrev Aftonbladets Wolfgang Hansson den 9 november 2000 följande:

”Al Gore fick en majoritet av folkets röster. … Men USA:s föråldrade valsystem bestal honom på segern och har kastat USA in i en demokratins kris.”

Nu var det ju inte Gore som vann, eftersom spelets regler som står i den amerikanska konstitutionen, tydligt förklarar att det är delstaternas elektorer som väljer president, eftersom USA är just en republik, inte en ”demokrati” med enkelt, direkt majoritetsstyre. Den tanken, vars resultat kunde skönjas i Antikens Grekland, värjde sig författningsfäderna ifrån och därför vinner man presidentval med elektorsröster, inte med över-delstatlig majoritet.

Så Gore vann inte, däremot var det han – inte Bush (och inte ”systemet”) – som kastade in USA i en kris. Till följd av det demokratiska partiets resonemang, som Wolfgang Hansson vidareförmedlar till Sverige, så vägrade mängder av demokrater under flera år att erkänna Bush som legitim president.

När jag själv kampanjade för Bush i dennes omval 2004, så besökte jag ett kampanjmöte i Philadelphia den 25 oktober med Demokraternas presidentkandidat John Kerry som hade sällskap av tidigare presidenten Bill Clinton. Den sistnämnde introducerades av Philadelphias borgmästare John F Street, med orden, "the last duly elected President of the United States" -- han accepterade alltså inte sittande republikanske president George W. Bush som legitim. En syn vare sig Bill Clinton eller John Kerry – eller svensk media – hade några invändningar emot. John Kerry skrattade bara och applåderade. Jag filmade allt, men CSPAN har bättre kvalité så kika 3 minuter in här.

Exempel 3: När svensk media inte accepterar amerikanska valresultat:

Dagen efter att Bush hade svurits in som president den 20 januari 2001, visade även Aftonbladets ledarsida att de inte accepterade valresultatet:

”När George W Bush var kandidat, gjorde han sig till och lanserade sig som en mjuk samförståndsman. Det var en falsk bild. Det är högst begripligt att han möts med misstro och installeras under demonstrationer.  När rösterna inte räckte, avgjordes valet i Florida av landets högsta domstol med ultrakonservativ majoritet.”

Kategoriska uttalanden helt i samma linje med hur den vänster som skrek och protesterade vid Bushs installation betraktade valet. Men förstås yttranden som i ljuset av valet 2020 – när republikanen Donald Trump hävdade att han egentligen vann mot Joe Biden – inte har åldrats särskilt väl, eftersom domstolar 2020 gjorde precis samma sak som de hade gjort år 2000: satte punkt för den förlorande kandidatens försök att processa sig fram till en seger.

Al Gores problem var inte Högsta domstolen, utan att han hade fått för få röster i den delstat där dessa behövdes. Att svensk media hade behandlat valet år 2000 så drastiskt annorlunda än valet 2020, illustrerar verkligen slagsidan med svensk media. ”It’s okay when we do it.”, som det brukar kallas.

Exempel 4: SVT-hån mot Bush bara dagar efter värsta terroristattacken i amerikansk historia:

Bushs presidentskap skulle i stor utsträckning präglas av 9/11-attacken, när den islamiska terroristorganisationen Al Qaida den 11 september 2001 störtade in med två flygplan i New Yorks tvillingtorn World Trade Center.

Blott två dagar senare, den 13 september, hade SVT-programmet ”Mosaik” ett panelsamtal om attacken. Kurdo Baksi, redaktör för tidningen Svartvitt med Expo, sa: ”Jag känner doften av en islamofobi som växer sen igår, runtom världen.”

Det primära, efter den största jihadistattacken i Väst i modern tid, borde förstås ha varit kritik mot de militanta elementen i islam – en uppgörelse med de islamiska miljöer i väst där man jublade över attacken; men Baksi ansåg det alltså viktigare att i stunden utmåla västerlänningar som potentiellt farliga. De andra gästerna fortsatte på samma spår.

Den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou Jeib, sa:

”Jag tycker det är hemskt så som Bush talar om, ”blodshämnd”, ingen ställer sig frågan om varför har det här skett? Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar man i större utsträckning frågade varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.”

SVT-programledaren Othman Karim säger då:

”Är det möjligt för Bush att komma in på att säga ”nu släpper vi hämnden, nu försöker vi lista ut…” Varpå han avbryts av att studiogästerna börjar skratta.

Det här var alltså svensk stats-TV två dagar efter den värsta terrorattacken i amerikansk historia.

Exempel 5: Universitets-indoktrineringen:

Bush reagerade emellertid mer instinktivt amerikanskt och naturligt (vilket förstås är positivt, inte negativt) – med att vilja ta sin nation i försvar; inte genom att kollektivt skuldbelägga alla muslimer, men genom att slå tillbaka mot terroristerna. Därför pålyste Bush några dagar senare ett krig mot terrorismen, ”War on Terror”.

På mitt universitet i Umeå var protesterna mot Bushs ”War on Terror” omfattande och vänsterfolk hade på en vägg utanför Campus sprayat texten: ”USA, England och Israel = Ondskans axelmakter”. S:et i Israel hade bytts ut mot ett hakkors.

En gästföreläsare från Utrikespolitiska institutet kom också på besök och raljerade om Bushs kristna tro till mina med-studenters skratt. En av mina lärare i en kurs om islam sa också till oss studenter att om det var något han önskade att vi studenter skulle komma ihåg från kursen, så var det ”att inte tro på kriget mot terrorismen”.

Det var märkliga ställningstaganden med tanke på att den fiende som USA bekämpade brände människor levande och stenade kvinnor till döds och exporterade jihadterrorism över hela världen, inklusive till Europa (eller från Europa, eftersom många redan hade sina baser här).

Men aversionerna fanns även i studentlitteraturen. ”I boken ”Svensk författningspolitik” från 2003 riktar sig Karl-Göran Algotsson till färska studenter i statsvetenskap och skriver:

”Terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 vållade över 3 000 människors död. Efteråt rådde en bred och beslutsam enighet om att terrorismen måste bekämpas. Denna kamp kom att kallas ”Operation Enduring Freedom”. Men hur går det med friheten? På Guantanamobasen hålls en mängd människor fängslade utan rättegång och under förnedrande förhållanden.”

Måhända en filosofisk fråga, men som där och då omöjligt gick att tolka på annat sätt än som direkt kritik mot Bush.

2008 gav vänsterförlaget Ordfront – vars skrifter och böcker florerade flitigt på universitetsbiblioteket – ut en bok som hävdade att Bush och den kristna högern var fascister. Jag har den fortfarande här i min bokhylla. Texten löd:

”I Amerikanska fascister klär Chris Hedges av de »kristna« kärlekspredikningarna och finner en ohöljd elitism, en hyllning av maskuliniteten, kraften och våldet och inte minst en vapenskramlande korstågsanda. Allt påminner om den klassiska fascismen från 1920- och 30-talen. Och på samma sätt som fascismen väntar den kristna högern på nästa stora kris för att definitivt ta steget in i maktens centrum.”

Att kommunister stämplar alla sina motståndare som fascister är välkänt, men att metoden är känd förhindrar inte att unga, oftast mycket formativa studenter, påverkas av propagandan. Fascist- och Hitlerstämplarna mot Bush skulle senare appliceras även på näste republikanske president. Men då skulle stämplarna inte bara komma från direkta vänsteraktivister utan från akademins egna högsäten. Mer om det lite längre fram.

Exempel 6: Sveriges radios USA-korrespondent tar ställning för Demokraterna:

Att svensk USA-rapportering är vinklad (en subjektiv åsikt som jag hoppas exemplen jag förmedlar ger uppbackning åt) har inte inneburit att den varit förklädd, ofta har den varit häpnadsväckande öppen.

Så var fallet i presidentvalet 2004 när George W. Bush stod inför omval och då utmanades av demokraten John Kerry. Sveriges radios USA-korrespondent Cecilia Uddén sa då i P1 att, ”det är ingen kontroversiell ståndpunkt att tycka att Kerry vore bättre för världen än Bush”. Vilket alltså var hennes egen öppna åsikt.

Den argumentationen kan, om man är korrespondent, givetvis appliceras på diktaturer eller auktoritära anti-demokrater. Men USA är ingen diktatur, USA är en demokrati (i republikansk tappning) – och har lika stor rätt som Norge, Danmark, Finland och Sverige att låta sitt eget folk välja sin egen regering utan att svenska korrespondenter stoltserar med sitt eget tyckande.

Exempel 7: Göran Rosenberg snickrar narrativ:

Under samma val 2004 gjorde journalisten Göran Rosenberg en serie för TV4. Hans programserie visade att det i förhållande till USA inte var någon noterbar skillnad mellan Public Service och TV4. De svenska reportrarna i USA var alla lika enögda. Kvalitén avgjordes inte utifrån premissen statlig kontra privat aktör, utan från de egna ideologiska preferenserna.

Rosenberg ville måla bilden av att USA hade blivit totalitärt under George W. Bush. För att styrka den tesen filmade han varningsskyltar och över-analyserade när professionellt uppträdande vakter ville söka igenom hans bil. Han filmar också en kvinna utanför Vita huset som hävdar att Bush har inskränkt demokratin.

Men han utelämnar detaljer som inte är oviktiga.

Jag kampanjade nämligen samtidigt i USA för George W. Bush (för den som är nyfiken på varför, kan min story läsas här) och träffade samma kvinna vid Vita huset vid ungefär samma tidpunkt. Kvinnan var en palestinsk aktivist som hade en skylt med Bushs ansikte morfat med terroristledaren Usama Bin Laden; därtill hade hon en skylt med Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon med ett hakkors bredvid och hon jämförde Ariel Sharon med Hitler; ”en sionistisk Hitler”, kallade hon Sharon rakt in i kameran; det vill säga min, inte TV4:s kamera.

Göran Rosenberg visade nämligen ingenting av den sidan utan använder istället kvinnan som exempel på ”en sansad röst” som kan bekräfta hans eget narrativ genom att beskriva för svensk publik hur förtryckande USA blivit under George W. Bush. Detta trots att kvinnan ifråga var allt annat än sansad och inte borde användas som någon som helst trovärdig källa för kunskap om USA.

Här ett filmklipp, först från Rosenbergs TV4-dokumentär, därefter  de saker jag själv såg, som han valde att utelämna i syfte att förmedla just en vänstervinklad USA-rapportering till en ovetande svensk hemmapublik.

Många år senare delade jag filmklippet på Facebook och hamnade då i följande diskussion med Göran Rosenberg. Läs och bedöm själva.

Exempel 8: De dumma kvinnorna är högerns kvinnor:

I presidentvalet 2008 hade Bush suttit två mandatperioder och två nya kandidater stod nu mot varandra: Republikanen John McCain och demokraten Barack Obama. Till sin vice-presidentkandidat hade Obama valt den långtida senatorn Joe Biden, medan John McCain satsat på ett nytt kort – Alaskas kvinnliga unga guvernör Sarah Palin.

Med en ekonomisk recession i partiryggen, hade McCain en brant uppförsbacke i kontrast till Obama, som uppfattades stå för någonting nytt. Med valet av Sarah Palin som parhäst fick McCain ett lyft – ett nytt och karismatiskt ansikte. Palin älskades av gräsrots-republikanerna, men blev snabbt idiotförklarad av motståndarna, som betraktade henne som korkad och kristen.

I sedvanlig ordning gjorde den amerikanska vänsterns retorik också ett hopp över Atlanten till svenska journalister: “Palin får kvinnor att stödja Obama”, löd en rubrik hos SVD. ”Här kommer den amerikanska dumhögern”, löd en annan rubrik på SVD:s ledarsida, när de efter valet tog notis om att Palin var på väg att släppa en bok.

Rubrikerna om Palin kan jämföras med hur demokraternas kvinnliga vice-presidentkandidat Kamala Harris rubricerades, när hon 2020 valdes till ”running-mate” av Joe Biden och alltså var i samma situation som Sarah Palin varit 12 år tidigare. “Statsvetare: Plötsligt blev debatten mer spännande”, löd SVD-rubriken efter Bidens val av Harris. Samt: “Rasistiska påhopp mot Harris – efter beskedet”.

DN skrev, när det begav sig 2008, också att sju av tio svenskar föredrog Barack Obama framför republikanernas kandidat John McCain. Det var då, precis som alltid, inte särskilt förvånande med tanke på vilket sätt svensk media framställde respektive parti.

Exempel 9: Svensk demokratiminister som inte kan hantera en amerikansk valförlust:

Barack Obama besegrade John McCain och vann presidentvalet 2008. Bush gav Obama ett varmt välkomnande till Vita huset och lovordade att USA nu skulle få sin första svarta president.

Jag delade helt Bushs syn på Obama, en person jag inte alls stödde, men gärna talade väl om när valet väl var över. Jag (som ihärdigt hade stött McCain sedan 2006) skrev så här på Amerikanska nyhetsanalyser efter Obamas seger:

”Obama har gjort en enorm bedrift som är värd all heder; en ung senator utan rik släkt, utan en politisk dynasti i ryggen – och dessutom en afro-amerikan, tillhörande USA:s största och historiskt mest utsatta minoritetsgrupp – som i primärvalet lyckades besegra en av USA:s främsta politiska familjer, och i det allmänna valet besegrade en av hela USA erkänd krigshjälte, och en av USA:s mest erfarna senatorer.

… Likväl känns det inte helt lätt att se den presidentkandidat som jag hoppats på sedan 2004 och konsekvent stött sedan 2006 förlora … Men även om McCain inte vann presidentvalet – så vann han så mycket annat för USA:s räkning: när alla var emot honom förklarade han att han hellre förlorade ett val, än såg USA förlora ett krig.

… när dammet lagt sig, och kampanjretoriken glömts bort – så kommer man fortfarande att minnas John McCain som krigsfången som återvände, som aldrig blev bitter – som satte sin nation först och som gav sitt liv till det land han älskade.

I denna stund är senator John McCain därför en man hela det amerikanska folket bör ge sin djupaste tacksamhet – medan senator Barack Obama i denna stund är den man som bör motta de varmaste gratulationer.”

2016 skulle Demokraterna förlora ett presidentval och Donald Trump vinna. Liberalen Birgitta Ohlson, som vid den tidpunkten hade varit såväl EU-minister som demokratiminister, skrev då så här på Facebook:

”För 8 år sedan var jag på plats i Washington på valkvällen. Stämningen var febrigt elektrisk och det var smått magiskt att se USA välja Barack Obama till president. Jag tror att världen kommer att se tillbaka på åren med honom i Vita huset med ömhet och stor respekt. Det görs inte ledare av hans karaktär så ofta numera.

Ikväll hade jag så innerligt önskat att kvinnan jag har beundrat sedan jag var 17 år, 1992, Hillary Clinton, skulle spränga det tjockaste av alla glastak. Hon som varit en förebild för mig som utrikespolitiker. Hon som varit en ledare för mig som yrkeskvinna. Hon som alltid kämpat, fallit, rest sig, stridit och fortsatt även när politiken varit tuff. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes insatser för världens kvinnor, för mänskliga rättigheter, för frihet, för demokrati, för öppenhet och för liberala ideal. Jag tänker på henne ikväll och den sorg, den besvikelse och den tomhet hon måste känna. Att vara så nära, men ändå inte nå målet.

För det är sorgens natt här i Washington. Besvikelsens morgon hemma i Stockholm. En tomhet globalt. En oro över vad en president som retoriskt spritt hat/sexism/islamofobi/antisemitism/rasism/fördomar/säkerhetspolitisk osäkerhet under valkampanjen i en farlig politisk cocktail som ingen nu vet hur den kommer att blandas i praktiken.

Men en sak vet jag säkert. Liberala partier behövs mer än någonsin. Liberala värderingar behöver försvaras mer än någonsin. Liberala segrar måste försvaras mer än någonsin tidigare.”

Birgitta Ohlsson var nu politiker, inte journalist – men givetvis formad av det svenska narrativspinnande klimatet. Men hon hade ändå varit demokratiminister. Trots det var hennes förmåga att försonas med att ett motståndarparti vinner ett demokratiskt val, iakttagbart sämre än min förmåga, som konservativ person, var.

Exempel 10: SVT-expert: Låt oss låtsas att Bush var världens sämsta president för Afrika

Våren 2009 hade Bush just efterträtts av Obama. Här i Sverige drogs lättnadens suckar. Föraktet för Bush var allomfattande och vem som helst kunde säga vad som helst. Så var fallet när SVT:s USA-expert Bo Inge Andersson, skulle utvärdera Bushs utrikespolitik och sa:

”Genom Bushs nya linje "försvann" hela kontinenter ur USA:s horisont. Det gällde Afrika. Och det gällde Latinamerika”

Det var inte sant. Och det gällde i synnerhet -inte- Afrika, där Bush gjort världshistoriens största satsning mot en enskild epidemi genom att lansera Pepfar – ett program för få till stånd billiga bromsmediciner – som i dags dato har räddat över 20 miljoner afrikanska liv från HIV/AIDS.

Den som följde med i världsnyheterna utanför svensk media, kunde tydligt skönja uppskattningen för Bush i Afrika där Tanzanias president Kikwete bara några månader tidigare, på frågan om vad han tyckte om Obama, mannen med afrikanskt påbrå som då kampanjade för fullt i det demokratiska partiets primärval i USA –  svarade att oavsett vem som blir ny amerikansk president så hoppades han att ”denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit.”

För mer om Pepfar rekommenderas min artikel ”George W Bushs historiska kamp mot HIV/AIDS i Tredje världen”, i tidningen Världen idag 2021.

SVT:s USA-expert hade rejält fel. Men fakta spelade ingen roll för SVT i jämförelse med att driva narrativet att Bush varit en introvert och trångsynt president.

Som en rolig avslutande notis i sammanhanget sprang jag många år senare in i SVT:s nuvarande Afrikakorrespondent Johan Ripås i SVT:s lokaler. När denne förstod att jag gillade Bush så var han ivrig att påpeka att Bush var superpopulär i Afrika. Jag visste ju nu redan det, det var mer SVT-kollegorna till Ripås som hade behövt upplysas.

Exempel 11: En SVT-korrespondent blir så själaglad att rapporteringen blir vinklad

När Barack Obama tog över efter Bush i januari 2009 lät han snabbt offentliggöra dokument om de tuffa förhörsmetoder som Bushadministrationen hade använt mot Al Qaida-fångar, där waterboarding –skendränkning – var den värsta metoden för att få fångarna att tala i syfte att avvärja akut förestående terroristdåd.

SVT:s USA-korrespondent Lisa Carlsson sände den 30 maj 2009 ett inslag på SVT Rapport där hon sa:

"Tortyren och de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush, det står nu helt klart. Men trots det var det fångvaktarna som fick stå till svars. Vi har träffat Lynndie England. Ni minns henne från bilderna där hon poserade vid de avklädda irakiska fångarna..."

För mig som hängde med var det helt uppenbart att Carlsson tänjde den nya informationen alldeles för långt.

De dokument som Obama offentliggjort handlade nämligen om faktiska, sanktionerade förhörsmetoder, som under strikt översyn hade använts på specifika Al Qaida-fångar som sedan skickats till Guantanamo. Den tortyr Carlsson i inslaget berättar om handlade däremot om sadistiska amerikanska soldater som helt på eget bevåg hade förnedrat irakiska fångar i USA:s massinterneringsprojekt i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Fångarna kläddes av, kopplades och skrämdes med hundar. För detta dömdes bland annat soldaten Lynndie England till fängelse.

Jag mejlade Lisa Carlsson för att utröna om hon möjligtvis hänvisade till några andra, kanske för mig okända dokument när hon i sitt inslag gjorde en övergång Abu Ghraib, en övergång som svensk publik till största utsträckning förmodligen hade svårt att uppfatta. Hon svarade:

”Nej, jag har inte hittat några nya okända dokument. Vi talar båda om samma nyligen frisläppta och offentliggjorda dokument om de amerikanska förhörsmetoderna efter 9-11 och kongressens undersökning. Och Du har helt rätt - det är inte Abu Ghraib det främst handlar om. Däremot gäller ju dokumentens metoder inte alls bara Guantanamo, utan även andra förhör som gjordes utanför USA - i Irak, Afganistan och i CIAs hemliga fängelser.”

Hon bekräftar således att hon gjort en glidning i reportaget till ett helt annat område men försvarar sig med att hävda att dokumenten ”inte alls” bara handlar om Guantanamo. Det kan hon inte bevisa, hon vill bara att det ska vara så.

Fångarna som förhördes på USA:s svarta platser ute i världen, som sedan fördes till Guantanamo, stämplades som specifika terrorister. Fångarna i Irak och Abu Ghraib-fängelset var en helt annan sak; de massinternerades preventivt för att stävja terrorism. Bushadministrationen, som godkänt de tuffa förhörsmetoderna mot Al Qaida-fångar, fördömde helt och hållet misshandeln och förnedringen av fångar på Abu Ghraib. Den var inte sanktionerad utan ett brott mot USA:s militära uppförandekod. Att grupper som Al Qaida (och vänstergrupper) sedan använde bilderna från Abu Ghraib för att måla upp bilden av Bushadministrationen som ondskefull är en helt annan sak.

Så varför hade då Lisa Carlsson gjort denna glidning?

Mycket tydde på att hon hade gjort det för att hon hade fått en exklusiv intervju med tidigare omnämnda Lynndie England, den kvinnliga soldaten som ganska nyligen frisläppts från sitt treåriga fängelsestraff för förnedringen av fångarna i Irak. Jag frågade Lisa Carlsson rakt ut och hon svarade då:

”Jag bestämde mig för att försöka göra ett reportage om tortyrdebatten, med utgångspunkt från att de enda som hittills straffats är fångvaktarna i Abu Ghraib, trots att det alltså nu finns bevis i de frisläppta dokumenten att tortyr och grymma förhörsmetoder var tillåtna i Gitmo och andra fängelser utanför USA. Jag ansåg själv inte att jag skulle kunna få tag på någon av de inblandade. Jag blev själaglad, när jag lyckades spåra advokaten Charles Gittins och fick honom att ställa upp. Lynndie England trodde jag inte alls var möjligt.”

Hon blev alltså ”själaglad” när advokaten hjälpte henne att få en intervju med en dömd soldat som givetvis tog tillfället i akt att spela med, och säga att hon bara var ett verktyg för Bushadministrationen. I Rapport-inslaget på SVT sägs nämligen:

"Lynndie England dömdes till tre års fängelse för tortyr av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Nu visar nya dokument att övergreppen var sanktionerade från högsta ort. – Jag kan inte göra något ogjort, säger fångvaktaren till Rapport."

Problemet var som sagt bara att det inte alls fanns några ”nya dokument” som visade att Lynndie Englands brott var sanktionerade ”från högsta ort”. Vad Lisa Carlsson i praktiken gör är att urskulda en soldat som verkligen hade dömts för att faktiskt ha brutit mot USA:s egen militära uppförandekod (och USA var – helt korrekt – försiktiga med att döma sina egna, vilket i sig visar att Lynndie England verkligen var skyldig). Lisa Carlsson gjorde som hon gjorde för att hon tyckte att det var ”häftigt” att få intervjun, men än mer; för att hon, likt så många andra journalister, greppade efter varje halmstrå att framställa George W. Bush som ond.

Därför serverades svensk allmänhet en falsk bild av hur saker och ting faktiskt förhöll sig. Men ingenstans gav SVT någon rättning. Det svar jag fick när jag mejlade dem, var att jag skulle mejla Lisa Carlsson.

Här den kommenterande text jag skrev när det begav sig. Och ni med ett bredare intresse för just Guantanamofängelset i sig, rekommenderas att läsa min ingående beskrivning av vad Guantanamo faktiskt var och vad exempelvis Sverige skulle kunna lära av Guantanamo.

Exempel 12: Sveriges radios USA-podd-profil gör inga försök att dölja sin partiskhet:

2010 hade Bush lämnat Vita huset men hade samma år släppt sin presidentmemoar ”Decision Points”. Boken recenserades i Aftonbladet av SR-profilen Sara Stenholm, som skrev:

”Herregud, det är väl knappt ens någon som minns Bush längre, än mindre beundrar honom.  … Så George W Bush fattar sina ödesdigra, folkrättsvidriga beslut för att han måste. För att hans moral – det vill säga hans gudstro – kräver det. Och när det sen går åt helvete med både Afghanistan, torterandet av fångar och övervakandet av de egna medborgarna, ja då är det inte mycket att göra åt. Inte ens de 100 000 civila irakier som dött på grund av George W Bushs beslut är något att beklaga särskilt mycket. För president George W Bushs uppsåt var gott. Han gjorde bara vad hans, av Gud givna, moral krävde av honom. Och det, det är som förläggaren sa, bara äckligt.”

Att hennes ställningstagande mot Bush är tydligt, behöver inte påpekas. Vad som däremot bör tas notis om är att Sara Stenholm sedan några år tillbaka leder Sveriges radios USA-podd, den podd som älskar att frottera sig i udda republikanska personligheter som Majorie Taylor Greene och George Santos, men i princip aldrig skildrar de många mycket karaktärsstarka republikanerna och den republikanska filosofi som emanerar direkt från författningsfäderna.

Så om ni, när ni lyssnar på SR-podden, tycker att ”republikanerna är tokiga”, så kan ni utifrån det citerade stycket  av Stenholm ovan, utröna varför; och det har alltså inte enbart, om ens huvudsakligen med Republikanerna att göra, utan mest med dessa svenska kommentatorer som inte har förmågan att betrakta världen ur andra glasögon än sina egna, som inte räcker till för att bota den storpolitiska närsyntheten.

Här kan för övrigt en 40 sidors recension av Bushs bok läsas, av en person som verkligen minns Bush och också beundrar honom. Det är min egen recension som åsyftas, som ni för all del kan läsa parallellt med Stenholms.

Exempel 13: Nej, Uppdraget var inte fullbordat

En av de mest seglivade myterna om Bush, var att han 2003 skulle ha förklarat Irakkriget fullbordat (”Mission accomplished”) en och en halv månad efter att det inletts.

Grunden för påståendet var att Bush höll ett tal den 1 maj 2003, strax efter att Iraks diktator Saddam Hussein hade störtats och gått under jorden. På skeppet, USS Abraham Lincoln i San Diego, där Bush höll talet, hade man bakom presidenten satt upp en dekal med texten: ”Mission Accomplished".

Saddam Hussein var störtad, så den aspekten av kriget var onekligen fullbordad, men i takt med att kriget fortsatte (och blev ett slagfält för Al Qaida) och dödssiffrorna steg, och man började prata om Irak på samma sätt som man hade gjort om Vietnam, som en träskmark där man körde ner sig (quagmire), så fiskades snart ”Mission accomplished”-budskapet upp av Bushs kritiker, som då menade att Bush verkligen hade varit naiv som 2003 hade hävdat att kriget var över bara för att Saddam Hussein hade störtats.

Detta narrativ drevs hårt av svensk media. I min artikel ”Svensk media driver myten om "Mission Accomplished" vidare”, på Amerikanska nyhetsanalyser 2010, citerar jag en rad svenska journalister:

Michael Winiarski skrev i DN den 23 augusti 2010:

"När Matt Southworth åkte till Irak hade det gått nära ett år sedan dåvarande presidenten George W Bush deklarerat ”mission accomplished” – uppdraget verkställt.”

Kalle Bergbom också han i DN, skriver samma år:

”I dagarna har det gått precis sju år sedan USA:s president George W Bush förklarade kriget i Irak vunnet.”

Och Wolfgang Hansson i Aftonbladet:

"I dag ska en amerikansk president förklara att Irakkriget är över igen. Bush gjorde det redan 2003 och hade grymt fel."

Och Bert Sundström i SVT Rapport, den 1 september 2010:

"...det gällde inte bara att befria irakierna från en vedervärdig diktator, utan också att försvara USA och hela världen mot Saddam Husseins massförstörelsevapen, hävdade USA:s dåvarande president George W. Bush och gick i krig trots utbredd skepsis i stora delar av världen. Efter några månader var kriget över, sa Bush (bild på Bush ombord på USS Abraham Lincoln där "Mission Accomplished-talet" hölls visas samtidigt i inslaget). Saddam Hussein hittades och hängdes, men några massförstörlesevapen hittades inte. Och trots att kriget enligt Bush var över tvingades USA att skicka allt fler soldater för att få stopp det närmast ofattbara våld som blev resultatet av invasionen.”

Jag, som följde Bush varje dag under hela hans presidentskap och läste eller såg alla tal han höll, kommenterar:

”Sa då Bush verkligen: "uppdraget verkställt" (som Winiarski skriver), eller förklarade han "kriget i Irak vunnet" (som Bergbom skriver), eller sa han verkligen "att kriget är över" (som Hansson skriver)? Eller sa han, att kriget var över den 1 maj 2003 (som Sundström uttryckligen säger att han specifikt - sa -, inte bara att det stod på en dekal ovanför hans huvud)?”

Jag fortsätter, och citerar även vad Bush faktiskt sa i det omtalade talet:

”Bush sa i … talet - som hölls i ljuset av att Saddam Hussein störtats från makten - att invasionsfasen var över och att det nu handlade om att säkra landet - en process som visat sig vara mycket svårare än Bushadministrationen 2003 trodde, men som likväl var en annan fas av kriget än störtandet av Saddam Hussein från makten - en operation som effektivt hade utförts den 1 maj 2003. Att det hela inte var över bara för att Saddam var störtad tillkännagav Bush dock i samma tal och sa:

We have difficult work to do in Iraq. We're bringing order to parts of that country that remain dangerous. We're pursuing and finding leaders of the old regime, who will be held to account for their crimes. We've begun the search for hidden chemical and biological weapons and already know of hundreds of sites that will be investigated. We're helping to rebuild Iraq, where the dictator built palaces for himself, instead of hospitals and schools. And we will stand with the new leaders of Iraq as they establish a government of, by, and for the Iraqi people.

The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.

En läsning av det där utdraget av talet ger inte intryck av att Bush trodde eller ens hävdade något av det som de svenska journalisterna försöker tillskriva honom - att kriget skulle ha varit "verkställt", "över" eller "vunnit" - tvärtom förklarar Bush att svårt arbete fortfarande kvarstår och att farliga delar av landet måste säkras. Han säger till och med att övergången från diktatur till demokrati kommer att ta tid, men att USA och dess allierade kommer att stanna tills jobbet är gjort.

Det är därför väldigt svårt att utifrån Bushs tal få samma intryck som det intryck som ges av de svenska journalisterna som helt och hållet målar bilden av att Bush i någon slags naiv tro ansåg att kriget var slut.”

Jag ger en ingående beskrivning av denna händelse på grund av att det där var en av de första gångerna när media verkligen började bygga halmgubbar, när narrativet om Bush (som en misslyckad krigspresident) blev viktigare att driva än att faktiskt sakligt analysera Bushs uttalanden och faktiska politik. Denna taktik hade förstås alltid använts av Demokraterna i retoriken mot Republikanerna, men med detta exempel blev det så tydligt att media, som borde ha rollen att analysera och beskriva fakta, själva ville ”tycka saker” om händelsen.

En metod som kom att användas ännu mer frekvent under näste republikanske president. Men låt oss stanna kvar vid Bush lite till.

Exempel 14: En SVT-heldag med undermålig USA-rapportering

Den 11 september 2011 hade det gått tio år sedan Al Qaidas terroristattack 2001. Det uppmärksammades i en stor sorge- och minnesceremoni i USA.

Det uppmärksammades även i Sverige där SVT gjorde en direktsänd heldagssändning där ceremonin kommenterades av programledarna Claes Elfsberg och Marianne Rundström med gäster. SVT-sändningen var dock mycket ensidigt Bushnegativ. Bland gästerna utmärkte sig socialdemokraten Jan Eliasson, som beskrev Bush som en feg kyckling som "gömde sig 60 meter under marken". Eliasson fick dock en mängd saker fel: såväl om vart Bush åkte som om de tydliga responstal Bush höll hela dagen, från sitt första tal en halvtimme efter attacken till beskrivningen av Bushs sansade tal på kvällen från Vita Huset.

Programledarna var inte mycket bättre. "I USA pekade man ut muslimerna som fienden", sa Rundström vid ett tillfälle."Kriget mot terrorn har ju i mångt och mycket kommit att bli ett krig mot muslimer", fortsatte hon lite senare.

Inte ett ord sades om Bushs balanserade syn på islam som skilde sig avsevärt från hur man agerat mot tyskar och japaner under de två världskrigen, när sådana hade internerat. Ej heller nämndes de många som uppmärksammade denna distinktion, som religionshistorikern Karen Armstrong, som i sin bok ”Islam” (2004) tydligt hade noterat Bushs bemötande av muslimer:

"Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein." (s 168)

Bilden som SVT förmedlade var från ett parallellt universum. När väl minnesceremonin börjar i New York, där såväl president Obama som president Bush deltar tillsammans, så ifrågasätter programvärd Claes Elfsberg huruvida Bush "skulle få vara med" på händelsen ifråga eller ej. Ett ifrågasättande som utgår från Elfsbergs och SVT:s fientliga skepsis mot Bush snarare än några verkliga förhållanden. När Bush sedan framträdde så möttes han av applåder, något Elfsberg också försöker nedtona. Vilket också kännetecknar hela sändningens upplägg: alla Bushs uppenbart bra politiska beslut - som kampen mot AIDS - de stärkta relationerna i Asien och Östeuropa, nämns inte ett ord om. Däremot nämns alla nidbilder av de saker man kan vara kritisk mot: oavsett om detta gäller Guantanamo eller Irakkriget.

Genom att bara ha med gäster som var exklusivt kritiska till president Bush och genom att undvika att ha någon enda gäst medverkande som representerade, eller i alla fall presenterade Bushadministrationen rättvist så frångick SVT tydligt de krav som rättmätigt bör kunna ställas på ett allmänt finansierat public-service-företag.

Jag följde direktsändningen och skrev sedan en ingående kritisk kommentar till SVT:s agerande, ”En granskning av SVT:s 9/11-sändning”, vilket togs positiv notis om av Per Gudmundson på Svenska dagbladet.

Hela sändningen exemplifierade tydligt den ensidiga rapportering som jag i denna artikel önskar lyfta fram i ljuset.

Exempel 15: Bush går, men universitetshatet består

Långt efter att Bush hade lämnat Vita huset, skulle jag av en bekant få tips om hur Bush fortfarande användes i svensk universitetsvärld.

En lärare vid Södertörns högskola, hade 2017 – inför den klass personen jag var bekant med var en del av – visat en bild från Newsweek med det ikoniska fotografiet på ruinerna efter att World Trade Center raserats av terroristerna vid 9/11-attacken. Studenterna fick sedan lära sig att det fanns stora problem med bilden eftersom den (1. Bara visade vita män (2. Nämnde Gud i rubriken, och (3. Var nationalistisk.

Bush var borta, men vänsterns grepp om akademin hade ändå inte släppt, utan tvärtom, fortsatt greppa ett allt hårdare tag om kunskapstörstande ungdomar.

Exempel 16: Allt Bush någonsin kommer att göra, kan bara tolkas som att han är en idiot:

Bush lämnade som sagt Vita huset 2009 och skaffade sig en hobby – målning. I den processen porträtterade han krigsveteraner, varav många älskade Bush – inte nödvändigtvis för krigen – men för att Bush uppriktigt brydde sig om dem.

Den 20 mars 2017 hade SVT Kulturnyheterna ett inslag där George W. Bushs porträtt av krigsveteraner, Portraits in Courage, uppmärksammas.

När inslaget börjar skymtar tavlorna förbi jämte filmklipp där Bush skakar hand med veteraner, och en berättarröst säger:

"Porträtt av mod. Det heter George Bushs nya konstutställning. 66 porträtt av soldater som den forne presidenten sände ut i Irakkriget. Bush, som börjat måla för några år sedan, vill uppmärksamma de enskilda soldaternas öde. Experter i USA studerar nu penseldragen i jakt på självinsikt hos amatörmålaren.”

Därefter säger den svenske konstkritikern Dennis Dahlqvist i inslaget:

"Alltså, det är inte omöjligt att det finns självinsikt hos Bush, men det är svårt att säga att konsten skulle visa på det. Varför Bush väljer att måla som sin hobby efter att han varit president är snarare på grund av att det är en lämplig hobby för en ex president. Konst är nämligen väldigt fint. Så de som sysslar med det är också väldigt fina. Så på det sättet kan han legitimera att han fortfarande är en väldigt storartad samhällsmedborgare.”

Därefter är inslaget slut. Ett av Bushs många hedervärda initiativ för att stödja krigsveteraner beskrivs alltså som blott en metod för Bush att framställa sig själv som en "storartad samhällsmedborgare”. Vi som följde Bush dagligen gjorde det för att vår bild av Bush var den raka motsatta. En av de fascinerande sakerna mer Bush, var att han var genuint sympatisk. Men det skulle krävs en ny republikansk president som man kunde hata ännu mer, för att ens ett uns av det skulle framkomma i Sverige.

Exempel 17: En svensk USA-expert ändrar sig

En av de mer framträdande Bushkritikerna inom den svenska akademiska världen, var Erik Åsard, som i årtionden varit SVT:s USA-expert. I sin bok ”Den sårbara supermakten” från 2009 sågar han George W. Bush (här min recension av boken).

Hans syn på Bush förhindrade inte att jag ändå kunde uppskatta Erik Åsards stora kunskaper, och jag intervjuade honom återkommande i Amerikanska nyhetsanalysers podcast (här om konspirationsteorier och här om Hillary Clinton).

2020 träffade jag Åsard i samband med Sveriges radios USA-valvaka där vi båda kommenterade. Om jag inte missminner mig gav jag honom ett exemplar av min bok om George W. Bush, varpå han sa att han hade omvärderat Bush – nu gillade han honom.

Möjligtvis för att han då ansåg att Trump var än värre, och att han gärna därför ville använda Bush som slagträ mot den just nu mest aktuelle republikanske presidenten. Det krävdes alltså Trump för att få det dessförinnan nästan ständiga Bushföraktet att ebba ut från svensk media.

Åsard hade ändrat sig, men utan att ge svensk allmänhet någon upplysning om att Bush faktiskt hade varit bättre än vad han i åratal hade tillstått i radio- och TV-sofforna.

Lögnerna om Bush fick konsekvenser:

Det negativa narrativflödet om George W. Bush, påverkade mätbart svensk allmänhet. Den 28 oktober 2006 skrev DN:

”USA är det land som utgör störst hot mot världsfreden – större än Nordkorea. Det anser svenska folket, enligt en ny Temoundersökning,”. Vidare förklarades att Nordkorea kom på andra plats och fick 28 %, medan Iran bara fick 18 %.

2008 när Bush mandatperiod närmade sig sitt slut, skjutsade en kompis till mig, som var taxichaufför, två personer från Sveriges radio. Han frågade dem varför de rapporterar så negativt/partiskt om Bush och aldrig nämner något bra han gjort - varpå SR-personerna svarade: ”Har han [Bush] någonsin gjort något bra?”

Men det var inte bara allmänheten och journalister, utan även högt uppsatta politiker som påverkades av den bild som journalister skapade och även matade sig själva med. 2003 lät Sveriges socialdemokratiska biståndsminister Jan O Karlsson kalla president George W. Bush för ”den där jävla Texasgubben”. Bush var nu inte särskilt lättkränkt och tog inte sådana saker personligt. Därför fick den svenske ministerns uttalande inga större konsekvenser för Sverige. Men att han yttrade sig som han gjorde berodde förstås inte på slumpen, utan på att även han var påverkad av den bild som ständigt matades i Sverige om Demokraterna som de goda och Republikanerna som de onda.

DEL 2: 2010-TALET:

Barack Obama vann alltså presidentvalet 2009 och var president mellan 2009-2017. Han älskades av Sverige. Att han skulle vika sig för Putin (i synnerhet under sin första mandatperiod) på ett sätt George W. Bush aldrig gjorde, brydde sig ingen i Sverige om – för Obama var trots allt, demokrat.

Exempel 18: Svensk USA-journalist får ont i huvudet av Fox News

En av de mest talande beskrivningarna på hur tröttsam svensk journalistkår är, var när Sören Sommelius, journalist med bakgrund i den vänsterpräglade fredsaktivismen, i sin bok ”Från King till Obama” (2011), beskriver upplevelsen av en ankomst till ett hotell i Atalanta, i delstaten Georgia:

“På rummet låter jag flåsiga Fox News Channel stå på. Världen utanför USA finns inte. Fox ger mig ont i huvudet, så mycket svada, så många flosker och till råga på allt är det här en av USA:s mest sedda kabeltevekanaler.”

Ett yttrande som säger allt om författarens oförmåga att förstå den ena halvan av USA. Under samma tid drev jag min blogg och podcast Amerikanska nyhetsanalyser (där jag mellan 2008-2023 skulle producera 15 000 blogginlägg och 2 000 podcastavsnitt, primärt om amerikansk politik).

Under de åren följde jag all amerikansk media: såg alla söndagsshower varje vecka från Fox News, CNN, ABC News, CBS och MSNBC. Jag betraktade alltså den amerikanska politiken ur alla väsentliga ”glasögon”. Sommelius däremot, gjorde helt uppenbart inte det, eftersom han fick ”ont i huvudet” av Fox News.

Borde en sådan person ens bevaka USA för en tidning eller TV-kanal med någon form av objektivitetsanspråk? Fundera på den saken.

Exempel 19: Oj då, var det verkligen Barack Obama som gjorde så? Vi på SVD tog för givet att det var en republikan:

I Sverige hyllades Obama länge, mycket längre än Obama hyllades av vänstern i USA. Vänstern hade burit upp honom, men samma vänster blev snart varse om att Obama hellre ville vara en vänster-mitten-politiker, än en vänster-vänster-politiker. Så de blev besvikna. Inte minst när Obama -inte- bröt så tydligt med det krig mot terrorismen, som i så stor utsträckning associerades med George W. Bush.

Detta blev glasklart när Obama 2010 beordrade en eliminering av Al Qaida-ledaren i Jemen, Anwar al-Awlaki. Han var nämligen inte bara en terrorist, utan också amerikan. Trots det lät Obama eliminera honom utan någon som helst rättegång. Vänstern i USA blev rasande. Keith Olbermann på MSNBC (som för övrigt ville intervjua mig 2004, vilket jag - dumt nog - inte tog tillfället att göra) dundrade:

"Good evening from New York. President Obama has reportedly authorized the death penalty for an American citizen who has not been convicted of any crime - the evidence against him has yet to see the light of day, who denies his guilt, and who has not been given the due process, including trial guaranteed by the Constitution of the United States. It is a power not even claimed by the Bush-Cheney administration, extending far beyond Bush-Cheney claims, which even the most conservative supreme court justicies rejected."

En situation som alltså framstår rätt glasklar. Obama eliminerar en terrorist som faktiskt är amerikan, vänstern blir arg. Men läste man svensk media framkom en helt annan bild av situationen.

SVD skriver i en artikel vid namn "USA tar sikte på Jemen-predikant" att den "amerikanska regeringen har gett klartecken för aktioner i syfte att fånga in eller döda den USA-födde muslimske predikanten Anwar al-Awlaki".

Det är förstås sant, men istället för att nämna den roll president Obama spelat i sammanhanget, så fortsätter artikeln:

"Beslutet att lägga hans namn till listan över potentiella måltavlor har fattats av USA:s nationella säkerhetsråd.

Republikanen Jane Harman, ordförande i en underrättelsekommitté som sorterar under representanthusets utskott för inre säkerhet, beskriver mannen som "troligen nummer ett" bland de terrorister som utgör hot mot USA.”

Det finns två saker att kritisera här. Först och främst: Jane Harman fattar inga beslut om att avrätta amerikanska medborgare - makten att fatta de besluten ligger hos USA:s president - och han hette inte Jane Harman. Man kan fråga sig om man skrivit en så undvikande artikel i fall Bush hade beordrat något liknande? (vilket Bush alltså inte gjorde). Genom att nämna republikanen Jane Harman, vars ansvar för beslutet inte är i närheten av president Obamas, så framställer artikeln nästan det hela som om det vore ett republikanskt beslut. Det kanske SVD hade önskat, men det för oss till den andra punkten.

Jane Harman är inte republikan, utan en kvinnlig demokrat. New York Times skriver:

At a panel discussion in Washington on Tuesday, Representative Jane Harman, Democrat of California and chairwoman of a House subcommittee on homeland security, called Mr. Awlaki “probably the person, the terrorist, who would be terrorist No. 1 in terms of threat against us.”

Att hon är demokrat framkommer också tydligt på Wikipedia. Det förändrar förstås inte att hon likväl inte är den ytterst ansvariga för beslutet, däremot säger det en hel del om SVD. Även om det rörde sig om en felskrivning från den svenska tidningens sida, så tycks inga inre varningsklockor ha ringt kring vem som har makten att utfärda sådana ordrar, det togs bara för givet att det –inte– primärt var Obama.

Vänstern i USA var ärligare. De hade hoppats på Obama, sen hade de blivit besvikna på Obama och gav uttryck för det.

Exempel 20: P3-programledare håller tummarna för Obama

Men svensk media ville inte bli besvikna på Obama och klamrade sig fast vid att anse att han till varje pris var synonym med sin valslogan från 2008, ”Hope and Change”. Det märktes tydligt i presidentvalet 2012 när Barack Obama stod inför omval mot den republikanske utmanaren Mitt Romney.

Obama hamnade då i ett underläge inför en uppkommande debatt, inför vilken Sveriges radio P3:s programledare Valeria Hernander kort och gott sa: ”Vi får helt enkelt hålla tummarna för att det inte är kört för Obama.”

Public Service försökte inte ens verka neutrala – men vem kan klandra, för man behövde ju inte ens försöka. Inga kritiska röster från sidan kunde rubba dogmatismen och inga interna instrument fanns att tillgå som varnade när balansen brast.

Exempel 21: SVT: Sjävklart kan vi hacka på Mitt Romney, han är ju mormon, inte muslim:

I samma presidentval, alltså det 2012, sades i SVT Agenda i januari att Mitt Romney, som är mormon, försöker framställa mormoner ”som helt vaaanliga människor, men det finns en annan sida.” (Programledare Anna Hedenmo). Därefter körs ett inslag om den mormonske sektledaren Warren Jeff som dömts till livstids fängelse för barnövergrepp.

Något som hade väldigt lite, för att säga ingenting, med Mitt Romney att göra och som utifrån svensk politisk korrekthet hade varit otänkbart att göra om det hade rört sig om en muslimsk politiker. Men att göra det med en republikansk mormon var inga problem eftersom han trots allt var republikan och mormonerna trots allt är jämförelsevis få i Sverige (och inte heller särskilt potentiellt lättretliga).

Del 3: Rapporteringen under Donald Trump 2016-2021

Donald Trump var president mellan 2017-2021 (och är i skrivande stund President-Elect och kommer att tillträda igen den 20 januari 2025). Sin kampanj hade han lanserat sommaren 2015 under pompa och ståt och han blev redan från början föremål för medias hatkärlek; de avskydde honom, men älskade den uppmärksamhet hans personlighet drog till alla som drogs till/eller skrev om honom.

Exempel 22: Akademiker så förblindad av Trumphat att han ej kan se fakta:

I presidentvalet 2016 hade republikanerna den 16 januari hållit en primärvalsdebatt, där Donald Trump kom att munhuggas med partirivalen Ted Cruz från Texas. Cruz angrep Donald Trump genom att hänvisa till att Trump var från New York, en stad som enligt Cruz kryllade av liberala värderingar som visade tolerans mot aborter och gay-äktenskap. Få konservativa kommer från Manhattan, sa Cruz i vad som var tänkt som en hård pik riktad mot Trump i syfte att få konservativa republikanska väljare att inse att Trump var fel man att satsa på.

Donald Trump svarade dock kvickt: Den konservative ikonen, William F. Buckley kom från New York, sa Trump. Och när det gäller New York, fortsatte Trump, så minns alla terroristattacken den 11 september 2001; hur tvillingtornen föll och hur röken och lukten av död vilade över staden i flera månader. Men New York reste sig, staden är fantastisk, sa Trump, till stora applåder som till och med fick Ted Cruz att applådera. För vem kunde inte applådera när New Yorks heroiska agerande efter den största terroristattacken på amerikanskt fastland fördes på tal?

Cruz´ angrepp på Trumps ”New York-värderingar” hade alltså fallit platt. Men det förhindrade inte Sveriges radio från att få precis allt fel. Ett halvår senare, den 9 juni 2016 (när presidentvalet pågick för fullt), så talade professor Lars Dencik på SR P1s program OBS och ville där berätta för svenska lyssnare hur hemsk Donald Trump var. Han sa:

”Den ledande republikanske presidentkandidaten Donald Trump markerar avstånd till ”New York values” – en omskrivning av samma typ som kommunister använde, när de gjorde begreppet ”kosmopolit” till en beskyllning som tjänade till att beskriva och förfölja judar.”

Förutom lapphoppet till att börja yra om att förfölja judar, så får Lars Dencik själva grunden helt fel. Det var, som ni nu fått veta, inte Trump som angrep ”New York Values”, det var Trump som försvarade dessa mot Ted Cruz, som var den som angripit dessa värderingar. Här kan ni själva se debattklippet mellan Cruz och Trump. Det råder inga som helst tvivel om vem som sade vad.

Kom det någon rättning från Sveriges radio? Fick sig Lars Dencik en rejäl åthutning? Så klart inte. För återigen; svensk media kunde driva narrativ utan några som helst konsekvenser. Politikers rädsla för att ”lägga sig i fri media”, hade gett Public Service alla möjligheter i världen att bli en propagandakanal för vänsterideologiska paradigm.

Exempel 23: SVT-korrespondent, vem är ondskan; ISIS eller Donald Trump, eller kanske bådadera?

I samma presidentval 2016, när Donald Trump kampanjade för fullt, utfördes ett terroristdåd i Bryssel den 22 mars. 35 personer dog i terrorattacken. Ansvariga för dådet var Islamiska staten, det kalifat som dominerade stora delar av Mellanöstern (tills Donald Trump några år senare helt enkelt krossade dem). ISIS hade nu börjat driva terrorism direkt mot Väst, precis om Al Qaida dessförinnan hade gjort.

Men SVT:s USA-reporter Erika Bjerström förfasade sig inte primärt över ISIS ohyggliga gärning, utan över huruvida dådet skulle gynna Donald Trump i den då pågående amerikanska valrörelsen:

”Amerikanska medier vältrar sig just nu i analyser hur … våra förorter kollapsar … dessa självbelåtna kommentatorer måste ha fel. Och jag inser att denna attack kommer som en present till Donald Trump och hans kampanj. … Det känns övermäktigt hålla emot ondskans krafter men det måste, måste , måste gå.”

Ondskan i plural indikerade att hon inkluderade inte bara ISIS, utan även Donald Trump i denna ondska.

Exempel 24: DN-journalist: Kom igen, säg att du som Trump-supporter älskar auktoritära ledare:

Den tidning som var mest ogenerat kritisk till Donald Trump var Dagens nyheter, där chefsredaktör Peter Wolodarski drev undergångsretorik om Trump var och varannan vecka på tidningens ledarspalt. Själv gillade jag Trump, och hade den 20 mars 2016 gett mitt stöd till honom i en text i Aftonbladet.

Två dagar senare (samma dag som terrordådet i Bryssel), kontaktades jag av DN-reportern Matilda Gustavsson. Hon ringde och ville prata om mitt stöd för Donald Trump utifrån den tes (som drivs från vänster) om "behovet av auktoritära ledare" och var Trump passade in där.

Jag förklarade att i Trumps fall så drivs hans anhängare inte av någon sådan längtan (amerikaner har ringa dragning till idén om stark centralmakt) och konstaterade att folk förvisso drogs till hans tydlighet och populistiskt, snabba svar. Men att det grundläggande var hans sakfrågor och förmåga att prata om frågor folk bryr sig om, på sätt som politiker inte vågar (inte hans allmänna dumheter) som drar folk till honom.

Därefter konstaterade jag att Trumps utrikespolitik än så länge är ett oskrivet kort och att Clintons syn på världsordningen givetvis är tryggare än Trumps och att det vore mycket beklagligt om Trumps presidentskap skulle innebära slutet på Pax Americana.

Hon återvände till frågan om auktoritära ledare och undrade hur jag såg på situationen i resten av världen och om Trump passade in i mönstret av populistiska rörelser som dras till totalitära ideologier.

Jag förklarade skillnaden mellan populism i USA och populism i Europa. I USA är all politik populistisk - all politik formas genom folkrörelser som driver frågor på oftast enkelspåriga sätt. I USA är populismen därtill inramad av Konstitutionen och kanaliseras genom demokratiska strukturer.

Populism är inget hot mot USA, utan en del av USA - och har aldrig lett till några totalitära tendenser (samma sak gäller England, upplyste jag henne om). Medan det kontinentala Europa däremot, med en helt annan historia och en mycket mindre naturligt förankrad tro på individualitet och demokrati väldigt ofta tenderat att se populism gå hand i hand med totalitära ideologier. Varför populism varit och fortfarande är mycket farligare i Europa än i USA.

Hon undrade om jag kände några andra svenskar som stödde Trump? Nix, svarade jag, inte på samma sofistikerade sätt. Men lite folk i mina sociala flöden, visst.

Hon försökte komma tillbaka till frågan om auktoritet (och frågade återigen om jag kände någon annan som stödde Trump; nix, sa jag återigen). Vi pratade 20 minuter.

Därefter sa hon att hon inte visste om hon skulle skriva någon artikel (eller om hon skulle citera mig, fick inget riktigt grepp om vilket), men i så fall skulle hon återkomma.

Hon var trevlig och det var ett roligt samtal, men jag fick känslan av att hon sökte någon mer extrem Trump-anhängare än jag - någon som kunde mindre än henne (i motsats till mig som kunde mer). Någon knäppgök som passade bättre in i Wolodarskis halmgubbevärld.

Någon artikel eller några citat från mig blev det heller inte. Vilket jag har svårt att tolka på något annat sätt än att DN önskade skapa- en bild av, snarare än att rapportera om en svensk Trumpanhängare. Det vill säga narrativdiktering snarare än nyhetsrapportering.

Exempel 25: Psykolog ger föräldrar råd om hur de ska prata om Trump:

En artikel som DN däremot körde några dagar efter Trumps seger i november 2016, hade rubriken: ”Psykologen: Så pratar du med ditt barn om Trump”. Psykologen ifråga manade förvisso föräldrarna att inte måla världen svart för barnen; men att den varningen alls skulle behöva utfärdas berodde så klart på att svensk media hade svartmålat Trump in absurdum. Även inför de stackars barnen.

Exempel 26: ”God” SVT-reporter hunsar ”ond” kvinnlig Trumpanhängare:

Kulmen av slagsida inföll dock efter Trumps seger, när han skulle sväras in till president i januari 2017, när SVT:s utsände Peter Rawet blandar ihop Donald Trump med Barack Obama, inte förstår skillnaden mellan det amerikanska pensions- respektive sjukvårdssystemet, och värst av allt; lastar alla sina egna fördomar om Trump på en ung kvinna som han intervjuar. Se klippet, det är jobbigt bara att titta på från en soffa från andra sidan Sverige. Man skäms lite över att vara svensk när man ser det.

Exempel 27: Vem vet egentligen vad som händer i Sverige?

Trump var med största sannolikhet omedveten om Sveriges morbida Trumpfascination – men bara en månad efter att han i januari 2017 tillträtt som president, skulle han yttra sig om Sverige. Det var på ett massmöte i Florida där Trump sa:

"You look at what's happening in Germany, you look at what's happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden. They took in large numbers. They're having problems like they never thought possible”

En iakttagelse av svensk invandring som var på pricken korrekt i en tid när det fortfarande var kontroversiellt i Sverige att säga det öppet. Bara en månad tidigare, i januari 2017 hade Sveriges statsminister Stefan Löfven kritiserat opinionsbildaren Katerina Janouch för att i tjeckisk TV säga att Sverige höll på att gå åt skogen på grund av massinvandringen. Löfven sa: ”Det är en person som gör ett, enligt min uppfattning, väldigt konstigt uttalande”. Även Moderaternas före detta statsminister Carl Bildt uttalade sig och menade att det skadade bilden av Sverige.

Så när Trump en månad senare sa ungefär samma sak, gick det svenska etablissemanget in i full försvarsställning. “What has he been smoking?”, twittrade Carl Bildt om den amerikanske presidentens uttalande.

De flesta betonade att någon terrorattack inte hade skett i Sverige när Trump gjorde sitt yttrande. Men det var inte grejen, Trump hade gjort som han brukar, tittat på Fox News – som sänt ett inslag av filmskaparen Ami Horowitz, som besökt Sverige och gjort ett reportage om immigration och brottslighet. Aftonbladet tog sig tid att på engelska ”debunka” Horowitz inslag, som Trump alltså tittat på. Läs gärna ”debunkningen”, som visar att Horowitz förvisso fick några små detaljer fel (men jämför det med allt som svenska reportrar får fel om USA) men helhetsbilden korrekt. Något som Aftonbladets debunkning i princip ifrågasätter.

Men för alla insatta, med utgångspunkt i den faktiska svenska verkligheten, så var det redan där och då glasklart att Trump satt fingret på ett problem i Sverige, som svenska politiker då knappt ens vågade eller ville beröra. 2020 medverkade jag i SVT:s program Utrikesbyrån, där de spelade klippet med Trumps uttalande om Sverige, som ett exempel på ”Trumps många lögner”. Jag –som träffat islamister i Sverige och varit i de här ”utanförskapsområdena”; och tydligt ser skillnaden mellan det nya och det klassiska Sverige – sa då:

”Det är prat om fake news, som du pratade tidigare. Jag menar, det Trump sa om Sverige, det var ju en beskrivning av det tillstånd som finns i Sverige idag; med våld, som vi inte ha sett tidigare – så Trump sa inget som var, det var inte en lögn …”

Programledare Johan Ripås indikerade lite senare att jag skulle ha överseende med att Trump glider på sanningen, men vem, utifrån detta exempel, glider egentligen på sanningen mest?

I valet nu 2024, på ett kampanjmöte i Waukesha, Wisconsin, den 1 maj, sa Trump en liknande sak:

”We’ve seen what happened when Europe opened their doors to Jihad. Look at Paris. Look at London. They’re no longer recognizable and we can’t let that happen to our country. I’ll never let it happen to the United States of America.”

Vid det tillfället, sju år senare, följde inga hysteriska rubriker eller avståndstagande utspel som respons. Kanske hade Donald Trump haft rätt trots allt?

Exempel 28: Att totalt ta avstånd från nazister, räddar inte från naziststämpeln:

Den 18 augusti 2017 skrev Karin Petterson i Aftonbladet:

”I går höll Donald Trump en presskonferens, och hans uttalanden gjorde att en iskyla spred sig i kroppen på mig. Trump valde att försvara nazisterna och rasisterna i den vit makt-demonstration i Charlottesville. … ”Många i tåget är fina människor” sa Trump. Detta om en demonstration som uttalat var en samlingspunkt för Ku Klux Klan, nynazister och rasideologiska nationalister. I en välgjord och skrämmande videodokumentär från Vice hör man bland annat talkören ”Jews will not replace us” - ”judar ska inte få tvinga bort oss”. Många i tåget har sköldar och hjälmar och är tungt beväpnade. Över demonstranterna vajar sydstatsflaggor, symbolen för amerikansk rasism.

Det hon syftade på var de protester som ägde rum dagen före i staden Charlottesville, Virginia. Där diskuterades huruvida staden skulle låta nedmontera en staty av sydstatsgeneralen Robert E. Lee i Charlottesvilles Emancipation Park.

De som ville nedmontera sydstatsmonument gjorde det men en växande kritisk rasteoretisk grund, som många konservativa var kritiska till, men som givetvis fick vind i seglen när faktiska rasister utförde hatbrott viftandes med sydstatsflaggor. Debatten som sådan hade sansade röster på båda sidor. De som försvarade sydstatsarvet gjorde det utifrån stoltheten över söderns säregna historia, helt oaktat slaveriet och rasismen.

Men på plats för att demonstrera fanns rasister: nazister och Ku Klux Klan, som givetvis ville värna statyn; där fanns även våldsvänstern från Antifas anti-rasister. Det mord som utfördes, som väckte stor uppmärksamhet, när en bil körde in i publiken, utfördes av en högerextremist.

Händelsen blev genast ett redskap i händerna på de-konstruktionisterna, som hade som agenda att riva ner sydstats-arven

Det spelet vägrade Trump att spela och därför utmålades han som försvarare av rasister och nazister, trots att han aldrig hade försvarat dem. Tvärtom, så höll han balansen när ingen annan klarade av att göra det. Bara att ta en titt.

Men trots detta, så fulklippte demokraterna Trumps uttalande och spred myten om att Trump skulle ha hävdat att nazister- och Ku Klux Klan varit fina människor. När Joe Biden lanserade sin presidentkandidatur våren 2019 så tog han fasta vid detta. Bara konservativ media gick emot. Först långt senare skulle det alltmer öppet tillstås att narrativet om att Trump hade försvarat högerextremister var just det – ett narrativ.

”No, Trump Did Not Call Neo-Nazis and White Supremacists 'Very Fine People’”, skrev sajten Snopes I sin fact-checking … som gjordes i juni 2024, alltså sju år senare.

Men alla som följde Trumps kommentarer där och då – vilket jag gjorde – visste från början att Trump inte bara hade stått på rätt sida, utan också hållit balansen i debatten. Trump ställde de naturliga följdfrågorna: ska ni även låta statyer av Thomas Jefferson och George Washington rivas ner?

Några år senare, hände just sådana saker.

Exempel 29: SVD-korrespondent anser sig veta bättre om Trump än amerikanska väljare:

Den 4 oktober 2017 när Trump hade varit president i nio månader, pålyste SVT:s USA-korrespondent Erika Bjerström på Facebook att hon hade intervjuat SVD:s mångåriga USA-korre Karin Henriksson. Bjerström ställde frågan: ”Men vad tycker du egentligen om Trump?”

Henriksson svarade: ”Han är ovärdig presidentämbetet.”

Ovärdig enligt vilken auktoritet då? I USA säger konstitutionen uttryckligen att makten ska utgå från folket. Folket avgör vem som är värdig makt och inte, och det amerikanska folket hade valt Donald Trump.

Därefter ett stycke reklam i Facebook-inlägget om att intervjun kunde beskådas på SVT Forum.

Exempel 30: Mata inte fiskarna

I november 2017 besökte Donald Trump Japan för ett möte med premiärminister Shinzo Abe. På besöket matade de karpfiskar i en damm. En stor grej gjordes i vänsterliberal amerikansk media, men så klart också i svensk media, om att Trump tömde hela fiskmatlådan i dammen. SVD:s rubrik löd: ”Här dumpar Trump hel låda fiskmat i damm”. Texten som sedan följde:

”… den amerikanske presidenten tycktes otålig och tömde snart hela sin låda med foder i dammen – något som har upprört fiskälskare i sociala medier. …. USA:s utrikesminister Rex Tillerson, som stod precis bakom Trump, verkade dock reagera med ett skratt på sin chefs lättvindiga inställning till sitt utfodringsuppdrag.”

Det här är så klart en helt meningslös sak att skriva och fyller bara ett syfte: att med droppe efter droppe framställa Trump som en självgod buffel. Den bild som svensk media matat ut till svensk allmänhet i förhållande till alla republikanska presidenter.

Men framförallt var det felaktigt, eftersom Trump inte gjorde något fel. Sekunderna innan Trump hällde ner sin fiskmat i dammen gjorde Shinzo Abe samma sak, vilket Fox News tydligt påvisar genom att visa hela videon. Trump följde alltså bara den japanske premiärministerns exempel.

Det var alltså en icke-händelse, som svensk media gjorde en händelse av utifrån dreven och fulklippen på sociala medier.

Exempel 31: Är vi inte fria att filosofera om att mörda Trump?

I slutet av 2024 hade Donald Trump utsatts för två mordförsök. Därtill hade en mordplan uppdagats och avvärjts innan något mordförsök hade hunnit genomföras.

I slutet av 2017, när Donald Trump bara suttit ett år som president, intervjuades den svenska artisten Annika Norlin i Dagens Nyheter. Hon fick där, utöver att prata om musik, också kasta fram valfri filosofisk fråga, och sa då:

”Om man skjuter en amerikansk president och därigenom räddar världen från kärnvapenkrig, är man då en dålig eller god människa.”

Annika Norlin var förstås inte heller journalist, men däremot en produkt av den vänsterpräglade kultur som även präglar svensk journalistkår.

Exempel 32: SR-korre: Trump vill skydda vita amerikaner, även om de är svarta

Den 30 januari 2018 skulle Donald Trump hålla sitt första officiella State of the Union (tal till nationen, som sittande president). Inför talet diskuterade Sveriges radio vad som möjligtvis skulle komma att sägas. Programledaren sa: ”Han har tydligen bjudit in två föräldrapar vars döttrar dödats av ett ökänt kriminellt gäng … varför har han valt det tror du?”

Sveriges radios USA-korrespondent Kajsa Boglind, svarade: ”Jo men det är säkert ett tecken på att han kommer att prata om migrationsreformen … han [Trump] vill skydda vita amerikaner mot migranter som kommer utifrån.”

När Trump i sitt tal hedrade föräldraparet, sa han så här:

”Here tonight are two fathers and two mothers: Evelyn Rodriguez, Freddy Cuevas, Elizabeth Alvarado, and Robert Mickens. Their two teenage daughters -- Kayla Cuevas and Nisa Mickens -- were close friends on Long Island. But in September 2016, on the eve of Nisa's 16th Birthday -- such a happy time it should have been -- neither of them came home. These two precious girls were brutally murdered while walking together in their hometown.

Six members of the savage MS-13 gang have been charged with Kayla and Nisa's murders. Many of these gang members took advantage of glaring loopholes in our laws to enter the country as illegal, unaccompanied alien minors, and wound up in Kayla and Nisa's high school.

Evelyn, Elizabeth, Freddy, and Robert: Tonight, everyone in this chamber is praying for you. Everyone in America is grieving for you. Please stand. Thank you very much. I want you to know that 320 million hearts are right now breaking for you. We love you. Thank you.  

While we cannot imagine the depths of that kind of sorrow, we can make sure that other families never have to endure this kind of pain.”

Föräldraparen var, som i viss mån även namen antyder, inte vita – vilket vem som helst kan se, om man tittar på talet (38 minuter in i detta klipp). Trump ville skydda amerikaner mot våldet som kommit in i kölvattnet av massinvandringen, det hade ingenting med hudfärg att göra, vilket Kajsa Boglind hävdade.

För detta skulle Boglind senare fällas av Granskningsnämnden, men det förändrar inte obalansen, oförmågan att göra USA-analyser som är sakliga istället för subjektiva.

Exempel 33: Hej alla barn, nu är det barnbokspropaganda:

Våren 2018 skulle en barnbok visa att propagandan för att göra Trump till en skräckfigur även för svenska barn, var en realitet. Berghs förlag släppte då barnboken, ”Bosse & Bella och trumpna Donald” av Måns Gahrton och Amanda Eriksson. På bokens omslag syns en karaktär som i alla avseenden liknar Donald Trump som ett barn, som föraktfullt visar upp sina häftiga leksaker för de mindre barnen med mycket enklare leksaker. Baksidetexten till boken lyder:

”Ny bok om Bose och Bella och killen som börjar på deras förskola. Donald sätter sig på tvären. Han vill bestämma allt: vad de ska sjunga, vad de ska leka. Men det är inte så kul att bara vara själv. Kanske är det faktiskt roligare att leka tillsammans med de andra?”

Propaganda som denna – givetvis skapad utifrån det rådande svenska mediaklimatet av Trumpdemonisering – gör det förstås helt begripligt att svenska barn traumatiseras av Trump. Jag har informerats om att boken ingick i bokpaket med pedagogiska böcker, som bland annat Örebro kommun använde sig av.

Exempel 34: Höjt bensinpris bra om det beror på grön omställning, dåligt om det beror på Trump:

I slutet av 2018 skulle Greta Thunberg bli världskänd när hon för klimatets skull skolkade utanför Riksdagen. I några år framåt var klimatet högst upp på de flesta västerländska politikers agenda. Att minskad oljeborrning, fracking och sånt där skulle höja bränsle- och engeripriserna brydde sig få från journalistskrået om, en grön omställning var det nya goda målet för alla att anpassa sig till. De som inte ville skulle känna klimatskam.

Men bara ett halvår tidigare hade tongångarna låtit annorlunda. Donald Trump hade gjort en stor sak av att hantera den fientliga teokratin i Iran betydligt hårdare än vad företrädaren Barack Obama tillsammans med sin vice-president Joe Biden hade gjort. Så när Sverige började inse att Trump ämnade riva upp Obamaadministrationens avtal med Iran, löd en rubrik i Expressen så här: ”Donald Trumps Iranbeslut kan slå hårt mot bilsemestern”. Ingressen löd sedan:

Sommarens bilsemester riskerar att bli ett väldigt dyrt nöje. 

Bensinpriset börjar närma sig 16 kronor litern och Donald Trump upp Iranavtalet så är ytterligare höjningar att vänta. 

– Trump väntas besluta om att Iran ska få exportera mindre olja vilket kommer göra att olje- och bensinpriset stiger än mer, säger Thina Saltvedt, oljeexpert hos Nordea.  

Hemma i USA var amerikanerna emellertid energioberoende. När Biden tog över efter Trump den 20 januari 2020 så ändrades det, eftersom Biden i den gröna omställningens namn stoppade en rad olika fossila bränsleprojekt.

Bränslepriserna steg, istället för en långsiktig lösning genom att godkänna projekt som faktiskt skulle ge långsiktig energiförsörjning lät Biden öppna upp den amerikanska oljereserven (tänkt att användas i kristider, som vid krig eller stora katastrofer) på mer storskaligt sätt än vad någonsin förr gjordes.

I det nu avslutade presidentvalet kampanjade Donald Trump på att börja borra olja och öppna upp för fracking på ett nytt sätt som aldrig förr. Hans demokratiska motståndare Kamala Harris, som när hon kandiderade till president 2019 hade hyllat Greta Thunberg och motsatt sig fracking, hade nu ändrat sig i frågan.

Poängen är alltså att bensinpriserna används politiskt; men i Sverige användes det negativt blott när Trump av säkerhetspolitiska skäl ville pressa ner Irans fossila bränslen. När priserna höjs i Väst på grund av grön omställning, så avfärdas farhågorna och skildras som en uppoffring alla måste göra i klimatets namn. Dubbla måttstockar, brukar sådan kallas.

Exempel 35: Kära studenter, glöm inte Trumps ursprung i nazism och KKK:

2018 skulle en ny (andra) upplaga av boken ”Juridisk metodlära”, komma ut. En bok som, enligt en student som skickade mig ett utdrag, kom att bli obligatorisk för svenska juridikstudenter. I kapitlet, ”Critical Race Theory sett genom tre rättsfall”, nämns tre presidenter vid namn, två republikaner och en demokrat:

”USA överlevde George W. Bush som president men kämpar fortfarande med de krig han startade i Irak och Afghanistan. Han följdes av Barack Obama som var den första svarta presidenten i amerikansk historia, en juridikprofessor som undervisade i både konstitutionell rätt och CRT (Critical Race Theory, min anmärkning) vid Chicago Law School. Han följdes i sin tur av Donald Trump, som växte upp under 1950-talet när rassegregering fortfarande var gällande rätt i USA. Trump har sin politiska bas i vad man kallar ”the alt-right movement”, en samling nazister och anhängare av Ku Klux Klan.”

Alltså ännu ett exempel från den svenska universitetsvärld som examinerar lärare, journalister och till och med jurister. Behöver jag påpeka att ”rapporteringen” är vinklad, att Republikanerna framställs som de onda och Demokraterna som de goda?

Exempel 36: SVT-korrespondent: Var Elizabeth Warren ingen indian då?

Den 28 februari 2019 pågick Demokraternas primärval för fullt, i processen att vaska fram en kandidat som kunde utmana Donald Trump i det uppkommande presidentvalet 2020. SVT:s korrespondent Erika Bjerström hade ett inslag på Aktuellt där hon berättade om en av de demokratiska kandidaterna:

”Senator Elizabeth Warren från Massachusetts är god vän med Bernie Sanders och de står för klassisk vänsterpolitik. I tio år har hon jagat finanseliten efter börskraschen.

Men för att få slut på Donald Trumps anklagelser om att vara en lögnare, så lät hon DNA-testa sig för att bevisa att hon har rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen.”

Av Bjerströms beskrivning framstår det som om att Donald Trump ljugit om Elizabeth Warren men att Elizabeth Warren motbevisat denna lögn genom att göra ett DNA-test. Det är en spegelvänd beskrivning av den faktiska situationen, som var som följande:

Hela sitt liv så har Elizabeth Warren trott att hon har indianskt påbrå. Hon lärde sig att tro det redan som barn när hon växte upp i Oklahoma. Hon skriver det i sin bok "This is our fight", som jag har läst.

Hon skriver exempelvis så här:

"My Aunt Bee was born 1901 in Indian territory, in an area that later became Oklahoma."

Och när Trump - som ger smeknamn till alla han ogillar, demokrater som republikaner - började kalla henne för "Pocahontas" så skriver hon så här om det i boken:

"[Trump] added “Pocahontas.” Really? He thought he could bully me into silence by attacking what our family had told my brothers and me about our Native American ancestry?”

Under sitt liv har Warren återkommande hänvisat till sitt indianska påbrå och skrev in sig som "American Indian" när hon skulle skriva in sin ras på ett registreringsformulär för Texas State Bar 1986.

När Trump fortsatte att reta henne för hennes påstådda indianska påbrå, så gjorde hon ett DNA-test för att bevisa att han hade fel och att hon hade rätt och att hennes barndomsberättelser var sanna.

DNA-testet visade dock att hon var precis den hon ser ut att vara: en helvit kvinna utan något som helst indianskt påbrå. Sedan dess har hon bett om ursäkt och gör nu vad hon kan för att distansera sig från hela den här livslånga historien.

Men Erika Bjerström säger i sitt SVT-reportage ingenting om detta. Istället framstår det för den okunnige som att Warren med sitt DNA-test motbevisade Trumps anklagelser. Inte ett ord om att det var hon själv som blev helt motbevisad. Mer missvisande journalistik än detta är svår att hitta. Bjerström förmår sig inte säga att Trump hade rätt och Warren fel (för att uttrycka saken mycket milt).

Men återigen, ingenstans korrigerades Erika Bjerström av någon intern faktakontrollant på SVT. Hon fick bara slänga ur sig saken, på det sätt hon själv ville. All -faktisk- DNA-testad fakta till trots.

Exempel 37: Att ljuga mest om Coronan

Våren 2020 drabbade coronaviruset världen. Det hade börjat i Kina året före, som inte hade tagit ansvar att upplysa omvärlden om spridningens faktiska omfattning. Därför drabbades världen av chock när viruset spreds som en löpeld. I USA var Donald Trump president, men det började stå alltmer klart att Joe Biden skulle bli Demokraternas presidentkandidat. Coronan blev snabbt ett nytt vapen för Demokraterna att använda i sin valkampanj.

På ett kampanjmöte i South Carolina den 28 februari 2020, så sa Donald Trump att Demokraternas politisering av Corona-viruset var deras nya påhitt för att försöka fälla honom efter att de misslyckats med Rysslands-kopplingen och riksrättsförfarandet (där Demokraterna, felaktigt och på vedertaget falska grunder, anklagat Donald Trump för att mer eller mindre direkt ha varit en spion för Ryssland).

Detta yttrande av Donald Trump, spanns av Demokraterna till att framstå som att Donald Trump inte trodde på viruset, eller avfärdade virusets allvar (vilket Trump inte gjorde; tvärtom så drev han en mycket effektiv mobilisering mot viruset, medan Demokraterna blott hade två egna metoder att erbjuda: masktvång och hårda lockdowns i delstaterna utifrån premisser som i synnerhet vi i Sverige inte alls delade).

Men när Demokraterna började driva den felaktiga tesen om att Trump skulle ha hävdat att viruset i sig var en ”hoax”, så blev de korrigerade av media. Den 1 mars, dagen efter Trumps tal, så sa den demokratiske presidentkandidaten Michael Bloomberg i en intervju med CBS 60 Minutes:

”I find it incomprehensible that the president would do something as inane as calling it a hoax which he did last night in South Carolina”.

Programvärden Scott Pelley rättade honom genast och sa:

”He said the Democrats making so much of it is a Democratic hoax, not that the virus was a hoax”.

Även Washington Post tydliggjorde några dagar senare att det var Bidens kampanj som klippt och klistrat ihop en reklam-ad utifrån Trumps tal:

”At the 10-second mark, the camera shows a tight shot of the president saying “coronavirus” and then cuts to a wide shot where he says, “this is their new hoax.” Both clips are from Trump’s Feb. 28 campaign rally in North Charleston, S.C., but he never said “coronavirus, this is their new hoax.” Rather, Biden’s ad clipped a large part of Trump’s speech to make it seem as though he had.”

Detta tydliggörande snappades emellertid inte upp av svensk media, som hellre gick på de halmgubbar som Demokraternas valmaskineri målade upp av Trump.

Dagens Nyheters chefsredaktör Peter Wolodarski twittrade:  Efter Rysslandsutredningen och riksrätten – Trump avfärdar oron för Corona som den ”nya bluffen”. Sanslöst. Och TV4 hade ett inslag med rubriken: Trump kallar coronaviruset för Demokraternas nya ”bluff”.

Att Trump inte hade gjort det tog ingen notis om: att fake news fanns, att den hade skapats av Demokraterna och att svensk media köpte den med hull och hår, brydde sig ingen om, av den anledning ni nu torde vara bekanta med: Narrativdikteringen var alltid viktigare än nyhetsrapporteringen.

Exempel 38: Dumskallar som dricker malariamedicin är bara dumskallar:

Coronan var våren 2020 högst på alla rubriklistor. I en intervju på TV4:s ”Efter Fem”, den 1 april 2020 hävdade tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt att Trump hade uppmanat folk att det skulle kunna gå att dricka malariamedicin.

Så sa inte Trump på sin presskonferens den 19 mars 2020 när han pratade om hydroxiklorokin - en medicin som då testades som möjligt botemedel.

Diskmedels- eller malariamedicin-historien kom för att en man i Arizona hade gått in en butik och köpt en dunk där det stod hydroxiklorokin i innehållsförteckningen. Ett medel tänkt att användas för sjuka fiskar i akvarium. Mannen dog varpå frugan skyllde på Trump. Men Trump sa faktiskt ingenting om att på egen hand traska iväg och halsa i sig kemisk fiskmedicin. Washington Examiner redogör hur media – precis som Fredrik Reinfeldt – valde att göra en höna av en fjäder och skuldbelägga Donald Trump för vanliga människors dumhet.

Men myten levde vidare i Sverige. Så sent som den 5 april 2023 talade författaren och historikern Sverker Sörlin på Sveriges Radio P1:s ”Tankar för dagen”. Sörlin inleder sitt kåseri med att ställa frågan om hur det skulle kännas att vara Donald Trump, det vill säga att vara någon som hela tiden ljuger?

Trump hade ju, menade Sörlin, under Coronapandemin hävdat att man kunde dricka diskmedel för att bota Covid.

Ännu en av de otaliga tröttsamma rösterna från den svenska ekokammaren där faktafaktorn alltid var sekundär i förhållande till propagandafaktorn.

Exempel 39: Guvernören som inte kunde skjuta hagelbössa hade poliser som kunde skjuta gummikulor:

Våren och sommaren 2020 präglades inte bara av Coronan utan också av efterdyningarna av den svarte mannen George Floyds bortgång, som hade dött efter att ha blivit gripen av polis i staden Minneapolis i Minnesota, i maj månad. Upplopp pådrivna av Black Lives Matter och vänstergruppen Antifa följde i staden. Expressens reporter Nina Svanberg var där och träffades av en gummikula som polisen sköt för att kväsa upploppen. Det fick Expressens ledarsida att den 31 maj spekulera vilt:

”… journalister har blivit måltavlor under protesterna … Det är inte scener som man brukar förknippa med en västerländsk demokrati. Är det en slump? Mycket talar för att det inte är det.

Donald Trump har mycket medvetet utmålat medierna som folkets fiender.  … Trumps fientliga retorik föder hat och ringaktning mot medierna. Då är det måhända inte längre en omöjlig tanke att rikta gummikulor mot företrädare för den fria pressen.”

Expressen driver vänsterns tes, den vänster som skuldbelägger republikaner för allt som går fel, och använder allt som går fel för att skuldbelägga republikaner. Men presidenten har ingen makt över polisen i delstater. Den makten åligger i bästa fall delstatens guvernör (som också har direkt styre över nationalgardet). Minnesotas guvernör hette Tim Walz -  medlem i det till demokraterna anslutna Democratic–Farmer–Labor Party (DFL)

Då var Walz okänd, idag är han välkänd eftersom han sommaren 2024 valdes av Kamala Harris till parhäst i presidentvalsfajten mot Donald Trump. En fajt där Walz försökte spela cool genom att låtsas kunna hantera en hagelbössa, vilket alla som såg honom insåg att han inte kunde. Walz – som också alltså var den ytterst ansvarige för polisinsatserna under kaoset i Minneapolis – är, som alla idag vet, ingen Trump-lojalist. Han, inte Trump, var ytterst ansvarig för den gummikula som träffade Expressens reporter.

Expressens ledartext är – i synnerhet nu när vi vet lite mer om delstaten – ett klockrent exempel på när svensk media helt enkelt vill dreva mot republikaner utifrån sina egna vänsterfantasier.

Exempel 40: Transgender-Trump för dina skattepengar:

Våren 2020 sände SVT också en kortfilm gjord av regissören Morgane Dziurla-Petit. Filmens titel var: ”Grab them: Trumps okända dubbelgångare”. Beskrivningen löd: ”Sally är en kvinna i medelåldern som länge har varit på jakt efter kärlek, men den senaste tiden har hennes sökande komplicerats av det faktum att hon ser ut exakt som Donald Trump.”

Mer konkret har kvinnan som ser ut som Trump, svårt att få sex. I slutet träffar hon en annan person med ett snarlikt problem – eftersom denne ser ut som Putin. Tycke uppstår. En kortfilm gjord för att driv gäck med USA:s president, inköpt för de skattepengar du som svensk medborgare tvingas betala in.

Exempel 41: Att rita om valdistrikt i den icke-vita rasismens namn:

Den 4 mars 2020 sände SVT:s program ”Utrikesbyrån”, avsnittet ”De sista vita valen”, där tesen drevs  att vita väljare börjat inse att de håller på bli en minoritet och därför kämpar emot med näbbar och klor, bland annat genom att rita om valdistrikt, vilket kallas för ”Gerry-mandering”.

Omdaning av valdistrikten sker i delstaterna vart tionde år i samband med de folkräkningar som konstitutionen avkräver ska göras just vart tionde år. Det är det i delstaten styrande partiet som ritar om valdistrikten, vilket innebär att båda partier när de har makt gör så mycket som möjligt för att gynna sitt eget parti.

I södern under Jim Crow-eran användes det rasistiskt av vita (som då för övrigt var sydstats-demokrater). Men drivfaktorn är politisk makt, inte ras. Att Demokraterna länge drivit tesen att Republikanerna driver raspolitik, oavsett om det handlar om ID-kort vid vallokalerna eller gerry-mandering är välkänt. Men det är Demokraternas politiska retorik. Det framkom emellertid inte i studion med Sara Skyttedal från Kristdemokraterna, svensk-amerikanen Jonathan Rollins och statsvetaren och långtida USA-experten Dag Blanck. I synnerhet den sistnämnde borde veta hur gerry-mandering används av båda partier, men valde att beskriva det som en teknik för någon form av desperat vit-makt-rörelse.

Så är alltså inte fallet. Gerry-mandering används även i demokratiska enparti-delstater. Kalifornien, som är en sådan delstat, påbörjade visserligen 2010 processen med att skapa ett opolitiskt system där distriktlinjerna drogs av en apolitisk kommission. Det arbetet är ännu inte fullbordat. Rasism har också visat sig, – dock inte från vita, anglo-saxiska republikaner; utan från latinamerikanska demokratiska politiker. Associated Press skrev vad som hände 2022:

”California’s local redistricting methods came under scrutiny last year following a leaked recording of a private discussion among several Los Angeles City Council members. The officials — all Latino Democrats — used crude and racist comments while plotting to bolster their political power at the expense of Black voters.”

Rasism finns alltså, och gerry-mandering som taktik också. Men SVT:s program ville få det att framstå som ett rent republikanskt verktyg för att med rasismens som drivkraft värna den vita minoriteten. Mer vinklat än så kan det inte bli.

Exempel 42: Att hänga med i svängarna är inte alltid lätt:

Exemplen på vinklingar är många, viktigt att betona är att de emellertid inte alltid görs illasinnat. Ibland görs det utifrån vad som måste bedömas som okunskap. Resultatet blir ofta lika problematiskt för nyhetskonsumenten, men distinktionen bör ändå göras.

I samband med presidentvalet 2020 satt jag i TV4:s väntrum där jag skulle kommentera valet. Bredvid mig satt TV4:s regelbundna kommentator Rolf Porseryd. Jag försökte småprata lite men han hade fullt upp med att hålla örat mot sin telefon för att lyssna på den senaste CNN-sändningen.

Han tillhör den generation som sannolikt fastnade för CNN när de var som bäst. Själv upptäckte jag CNN på 1990-talet och då var de objektiva och balanserade. En förskjutning började emellertid under 2010-talet.

En första försmak till detta kom 2012 när CNN:s moderator och långtida journalist Candy Crowley höll i debatten mellan Barack Obama och republikanen Mitt Romney och gjorde en av de första mer tydliga faktagranskningar i livesändning, när hon – felaktigt – försökte rätta Mitt Romney i en diskussion om huruvida Obamaadministrationen hade stämplat attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi, Libyen, som en terroristattack eller inte. Romney hävdade att så inte varit fallet, Obama att så varit fallet – Crowley menade att Obama hade yttrat ordet terror, vilket i viss mån var sant, men det hade inte applicerats specifikt på dådet i Bengazhi. Ett hårklyveri kandidaterna själva borde ha fått debattera inför väljarna, inte något för en CNN-moderator att lägga sig i.

Under 2010-talet skulle aktivismen inom CNN bli allt mer påtaglig. Årtiondet skulle präglas av det som först kom att kallas Social Justice, som sedermera övergick till det som (av kritikerna) kom att kallas woke-kultur; identitetspolitik med krav på särrättigheter och hårda attacker mot alla som man bedömde vara fientligt inställda till dessa särrättigheter.

Detta kom att prägla stora delar av amerikansk mainstreammedia; och under Donald Trumps valkampanj 2015-16 vidare in i- och under hans första mandatperiod, så gällde detta i synnerhet New York Times och CNN. Hösten 2016 avbröt CNN samarbetet med demokraten Donna Brazile, efter att Wikileaks avslöjat att hon hade delat information om en uppkommande debatt med Hillary Clinton-kampanjen. Men aktivismen var långt ifrån vare sig utrensad eller oönskad.

Under Trumps presidentskap skulle CNN:s programvärdar Don Lemon och Chris Cuomo tävla med varandra om att hunsa Trump hårdast och CNN:s korrespondent i Vita huset, Jim Acosta, skulle regelbundet agera nästintill rabiat i sina interaktioner med Trump i tid och otid. Alla som hängde med i amerikansk politik på riktigt visste att CNN inte längre gav någon balanserad bild av  amerikansk politik. Även Expressen skrev om detta den 21 februari 2022 när 2010-tals-chefen Jeff Zucker fick lämna bolaget:

”Analytiker ser en direkt koppling mellan det här och den alltmer partiska nyhetsrapportering som CNN under de senaste åren levererat. Den uppmuntrades av Zucker efter att han 2012 värvades till CNN från NBC.”

När nästkommande chef Chris Licht tog över 2022, så var, ”Licht’s plan”, skriver Financial Times, att föra CNN tillbaka till sina rötter och grundaren Ted Turners anda, som var att göra ”nyheterna till stjärnan” i sändningarna, snarare än, ”the opinion coursing through the channel in recent years.”

Två citat som tydligt illustrerar problematiken.

Men Porseryd lyssnade intensivt på sin telefon där i väntrummet. Jag lyssnade indirekt, där bredvid. Efter en stund gick han iväg in till studion för att förklara det senaste i den amerikanska politiken för svenska folket. Han upprepade då det han (och jag) nyss hade hört på CNN. En stund senare gick jag in, och gav ett, i mitt tycke, någorlunda mer sansat realistiskt baserat pro-Trump-perspektiv.

Jag tror inte Porseryd var illasinnad i sin rapportering, däremot är jag inte övertygad om att han hade hängt med i de svängar jag här kortfattat beskrivit, som gör och framförallt gjorde CNN till en mycket problematisk nyhetskälla under Trumps första mandatperiod. Porseryd trodde förmodligen att CNN fortfarande var som på 1980-90-talet. Vilket är problematiskt nog eftersom även det leder till en vinklad (vidare)rapportering.

Del 4: Rapporteringen om Donald Trump i presidentvalet 2024:

Exempel 43: Folk hör illegala droger, vi journalister hör Hitler:

Trump förlorade presidentvalet mot Joe Biden 2020 (varför jag anser att han gjorde det kan ni som vill, läsa om i min 60-sidiga genomgång från januari 2021), men skulle göra den kanske mest framgångsrika comeback:en i amerikansk historia, när han återvaldes till president den 5 november 2024.

Redan i årets början, när demokrater och vänsterliberal media började inse att Trump, trots otaliga åtal riktade mot sig och stormningen av Capitolium i bagaget, ändå hade en god chans att vinna det uppkommande presidentvalet – intensifierades svartmålningen. I vanlig ordning hakade svensk media på.

I oktober 2023 sa Trump i en intervju med The National Pulse , om den illegala invandring han från start varit tydligt med att han såg som ett hot som han ville stoppa:

“Nobody has ever seen anything like we’re witnessing right now. It is a very sad thing for our country. It’s poisoning the blood of our country. It’s so bad, and people are coming in with disease. People are coming in with every possible thing that you could have.”

Han upprepade samma sak på ett kampanjmöte i New Hampshire i december samma år:

“They let — I think the real number is 15-16 million people into our country. When they do that, we got a lot of work to do. They’re poisoning the blood of our country,”

Vänsterliberal amerikansk media började snabbt dra upp växlarna, och göra paralleller till Hitler, som i sitt manifest ”Mein Kampf”, också hade skrivit om förgiftat blod. Bortsett från termen, så fanns det så klart inga objektiva likheter mellan Trump och Hitler; Hitler var en antisemit, en ideolog, diktator och folkmördare och trodde på nazismens röda tråd – att judar var roten till allt ont i världen. Trump å sin sida var en (då, tidigare) folkvald president i världens mest transparenta demokrati; ingen antisemit, utan en vän av Israel och det judiska folket med sin egen dotter Ivanka konverterad till judendomen.

Trump sa att han inte kände till vad Hitler sagt och att han aldrig läst Mein Kampf”, vilket vänsterliberal media som ständigt utmålade Trump som lite dum och ingen större bokläsare, inte borde ha haft särskilt svårt att köpa. Läser man sällan böcker, så är i en modern västvärld knappast den boken högst upp på läslistan (däremot har Mein Kampf lästs flitigt av Hamas i Gaza, men det är ett annat ämne).

Men trots att vänsterliberal media och demokrater nu började med de direkta Hitlerparallellerna, så fanns också kritiska röster till parallellerna. Sajten Snopes, som gjorde en granskning den 4 oktober 2023, konstaterade att även om Trumps uttalande inte var helt tydligt, så tydde det mesta på att han inte menade samma sak som Hitler hade menat:

”… despite the use of the xenophobic and inflammatory phrase "poisoning the blood" by both Hitler and Trump, they may not have meant precisely the same thing by it. It appears that Hitler was fundamentally claiming that an influx of "foreign blood" (i.e., that of non-Aryan races) had "poisoned the blood" of the German race through miscegenation. Trump, on the other hand, judging from his statements in both the National Pulse interview and the 2016 debate, appears to have been claiming that immigrants bring dangerous drugs and diseases across the southern border, and it is those which are "poisoning the blood" of Americans.”

Beviset för att vanligt folk överhuvudtaget inte tänkte på Hitler när de såg Donald Trump, kom när Trump vann det republikanska primärvalet i New Hampshire, där utmanaren Nikki Haley hade satsat stort. Jag följde valvakan via CBS News där programledaren Major Garrett i ett halvdant försök till självrannsakan, sa att han hade pratat med väljare både i Iowa och New Hampshire, som när de hörde Trump prata, inte tänkte att Trump slagit in på ”The Hitlerian Way”, utan de tänkte på de illegala droger som korsade gränsen och bringade död till tusentals amerikaner. Här på Bulletin, vars USA-podd jag leder, kommenterade jag CBS’ hantering av Hitlerparallellen som vänsterliberal media verkligen försökte få väljare att tro på, men som väljarna inte köpte.

Däremot köptes parallellen av svensk media, även i ett långt senare skede när såväl fact-checkers som amerikansk allmänhet tröttnat på saken. ”Mer än var tredje amerikan anser att invandrare ”förgiftar USA:s blod”, löd rubriken hos TV4 den 19 oktober, alltså bara två veckor innan presidentvalet. TV4:s ingress och påföljande text lyder sedan:

En tredjedel av amerikanerna håller med Trump om att invandrare ”förgiftar USA:s blod”.Det visar en ny opinionsundersökning från PRRI. Samma retorik använde Hitler i ”Min kamp”. … – Det är obehagliga siffror med tanken på vad han egentligen säger: att USA ska vara ett vitt land, säger USA-kännaren Andreas Utterström.

TV4 ville alltså fortsätta dreva på i ett skede när just detta sedan länge, med undantag för den rabiata amerikanska vänstern, hade släppts av amerikansk mainstreammedia.

Exempel 44: Innebörden av ett blodbad:

Den 16 mars 2024 kampanjade Donald Trump i delstaten Ohio. Ett ”kampanj-rally”, som alla andra; Trump pratar på, berättar hur misslyckade Demokraterna är men hur han själv ska göra Amerika storslaget igen; allt varvat med skämt och någon ny spetsigt riktad udd som gör att hans tillställningar alltid är underhållande, oavsett om man gått på en eller tjugo sådana. Där sa Trump så här:

”Trump, March 16: China now is building a couple of massive plants where they’re going to build the cars in Mexico and think, they think, that they’re going to sell those cars into the United States with no tax at the border. Let me tell you something to China, if you’re listening President Xi, and you and I are friends, but he understands the way I deal. Those big monster car manufacturing plants that you’re building in Mexico right now, and you think you’re going to get that, you’re going to not hire Americans, and you’re going to sell the cars to us? No. We’re going to put a 100% tariff on every single car that comes across the line, and you’re not going to be able to sell those cars. If I get elected. Now, if I don’t get elected, it’s going to be a bloodbath, for the whole — that’s going to be the least of it. It’s going to be a bloodbath for the country. That’ll be the least of it. But they’re not going to sell those cars.”

Kort och gott: Om han blir president så kommer Kina inte att kunna blåsa den amerikanska bilindustrin längre. Men om han förlorar så kommer bilindustrin att gå under. Här kan talet ses. Men Trump hade använt ordet ”bloodbath”, och trots att amerikansk media självklart vet att det uttrycket kan användas för att beskriva just den sak som Trump beskrev, så var vänsterliberal media – som inte ville se Trump vinna – snabba med att hävda att Trump sagt att om han förlorade, så skulle det bli ett blodbad. Med medias prat om Stormning av Capitolium den 6 januari 2021, som ständigt bakgrundssurr målades bilden av en pöbel som skulle gå bärsärk vid en eventuell Trumpförlust.

”Trump says there will be a 'bloodbath' if he loses the election”, löd NBC News, rubrik. Artikeln konstaterar dock att det sades i förhållande till rivaliteten med Kina, men den frikostigt tolkningsbara rubriken kunde stå eftersom man i samma artikel skrev om hur Bidenkampanjen tolkat uttalandet. Bidens talesperson James Singer sa nämligen: ”This is who Donald Trump is: a loser who gets beat by over 7 million votes and then instead of appealing to a wider mainstream audience doubles down on his threats of political violence.He wants another January 6th.”

En politiserad tolkning av en direkt inblandad aktör får alltså vara tongivande i rubriken. Jonah Goldberg i Los Angeles Times skrev den 18 mars under rubriken, ”Column: Did Trump literally threaten a ‘bloodbath’? No, and claiming he did only helps his campaign”, om hur det var kontraproduktivt att driva denna form av hets mot Donald Trump. Det fanns sätt att kritisera Trump, men överdrifter var inget bra sätt:

”Every time the media exaggerates or misleads on a specific story, it provides an opportunity for Trump and his Praetorian Guard to claim that the media exaggerate or mislead on every story. This has been the go-to strategy for Trumpworld from the Russian-collusion story onward. And it has worked.”

Vare sig kontexten eller röster i amerikansk media som ville vara försiktiga, förhindrade emellertid svensk media från att själva dreva på: ”Trump hotar med ”blodbad” – om han förlorar valet”, löd Expressens rubrik den 17 mars.

I valdebatten mellan Trump och Demokraternas (efterträdande) presidentkandidat Kamala Harris nu i höstas den 10 september, så kom ”bloodbath”-uttalandet upp. Kamala Harris sa:

”Donald Trump the candidate has said in this election there will be a bloodbath, if this -- and the outcome of this election is not to his liking”

Trump svarade: ”I have said blood bash, bath. It was a different term, and it was a term that related to energy, because they have destroyed our energy business. That was where bloodbath was.”

Kamala Harris framförde en uppenbar, och sedan länge debunkad lögn.

Det är i dessa situationer journalister ska kunna komma in från sidan och ge kontexter. Så blev inte fallet ens i Sverige. Efter debatten fick tidigare omnämnde USA-experten Erik Åsard kommentera i Sveriges radio, där han tog upp det han menade var lögner från Donald Trump (där många redan debunkats som icke-lögner) utan att nämna när Kamala Harris for med uppenbara osanningar, som när hon felaktigt pratade om Trumps ”Bloodbath”-yttrande.

Svensk media var helt enkelt inte intresserade av vare sig nyanser eller den faktiska sanningen.

Exempel 45: Att slåss eller fajtas, det är frågan, vad är svaret?

Den 13 juli höll Donald Trump ett kampanjmöte i småstaden Butler i Pennsylvania, när skott hörs och kulor börjar vina. Trump tar sig för örat och slänger sig ner under podiet.

1963 hade amatörfilmaren Abraham Zapruder av en slump fångat mordet på John F. Kennedy. Mordförsöket på Donald Trump fångades av otaliga mobilkameror och TV-reportrar. Hela världen kunde se vad som hände. Efter en stund reste sig en blodig Trump upp, omgiven av Secret Services livvakter som försökte hålla honom nere. Trots det höjde han näven och ropade mot publiken, sina anhängare: ”Fight, fight, fight!”. ”Kämpa, kämpa, kämpa!” Orden blev ikoniska, för hela landet, och inte minst för Trumps rörelse som hejat på honom när de sett honom kämpa mot det demokratiska maskineri som försökt blockera honom från valsedlar, åtala honom för otaliga punkter som ingen annan liknande situationer brukar bli åtalade för. Han ingöt mod i sina anhängare.

En tid senare skulle Meta/Facebooks grundare Mark Zuckerberg förklara hur imponerad han blev av Trumps agerande: ”Seeing Donald Trump get up after getting shot in the face and pump his fist in the air with the American flag is one of the most badass things I’ve ever seen in my life.”

På republikanernas partikonvent, när Trump bara några dagar senare skulle krönas till partiets officiella presidentkandidat, ropade publiken samma sak som de hört Trump säga: ”Fight, fight, fight”. Sveriges radios journalist, som också är en regelbunden kommentator i SR:s USA-podd, översatte till: ”Slåss, slåss, slåss”. (Klicka på länken och lyssna på klippet).

Jag kommenterade på X: ”Är svensk USA-bevakning usel? Svaret är ja.”

När Trump den 6 oktober återvände till Butler, i Pennsylvania, platsen där han tre månader tidigare hade blivit skjuten, var ”fight” ett populärt ord bland alla hans anhängare. Right Side Broadcasting, som följer och filmar Trump på alla rallyn, betonade då inför Trumps uppkommande valmöte:

”We´re gonna se a lot of fight today. A good fight. And when we say fight, we´re not looking for violence. We´re patriotic and peaceful fighters; fighting for our country.”

Men det perspektivet var omöjlig att få via svensk mainstreammedia.

Exempel 46: Project 2025 - ballongen alla Trumphatare ville leka med:

Hösten 2023 började ett policymemo från den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation uppmärksammas stort i sociala medier. Memot hette ”Project 2025”, och var lika omärkvärdigt som alla andra policydokument som tankesmedjor framställer: Idéer om nya policyomläggningar, skapade av olika konservativa grupperingar i förhoppningar om att dessa förslag skulle kunna implementeras om Trump blev president, år 2025.

Men memot snappades upp av vänsterliberala programvärdar och i sociala medier, och de blåste upp memot till att framstå som om det vore Donald Trumps väg att skapa en diktatur. I oktober 2023 tog Heritage Foundation notis om uppmärksamheten och resonerade kring det. Där och då stormade det inte och Spencer Chretien, Heritage Foundations ansvarige för projektet, fortsatte berätta sakligt i media om vad ”Project 2025” handlade om; där fanns många specifika förslag, men kontentan var att ge inkommande näste konservative president makt över institutionerna (där institutionerna i årtionden dominerats av liberaler och där konservativa presidenter sällan har det högst på dagordningen att omdana).

Men under sommaren började även Joe Bidens kamanjteam att lyfta Project 2025 som ett hot mot demokratin, och pratet tog då en ny nivå i att koppla projektet till Donald Trump. Trump svarade med att helt enkelt ta totalt avstånd från projektet, och kalla några av förslagen däri urlöjliga; vilket i praktiken underminerade projektets själva syfte – att vinna Trumps gunst.

Den politik Trump skulle driva om han vann, skulle helt vara hans egen, lät han meddela. Så är det förstås alltid i amerikansk politik, tankesmedjorna kastar fram idéer i förhoppning om att presidenterna ska nappa. De behöver normalt inte ta avstånd från sådant eftersom alla förstår hur en presidentadministration fungerar; men Trump behövde eftersom drevet blev så stort.

Men detta förhindrade inte Demokraterna från att fortsätta dreva på med Project 2025 som vapen mot Trump. Den 13 juli höll Biden ett kampanj-rally i Detroit där han fortsatte försöka knyta Trump till Heritage-memot.

Givetvis hakade även svensk media på Demokraternas drev. ”Varnar för Trumpkopplade projektet: ”Borde skrämma varenda amerikan”, löd TV4:s rubrik, den 6 juli, där man lät Joe Bidens ord utgöra beskrivningen. ”UPPGIFTER: Planer för att förvandla USA till diktatur avslöjade”, skrev Marcus Oscarsson från TV4 på sin blogg, samma dag. ”Project 2025 – här är planerna som Donald Trump försöker slå ifrån sig”, löd SVT-rubriken så sent som den 28 juli, när det bara var Demokraterna och vänsterliberal media som drevade på om saken.

När Kamala Harris tog över efter Joe Biden gjorde även hon en stor grej av saken och i debatten mellan henne och Donald Trump den 10 september sa hon:

”What you're going to hear tonight is a detailed and dangerous plan called Project 2025 that the former president intends on implementing if he were elected again.”

Trump svarade:

”I have nothing to do with Project 2025. That's out there. I haven't read it. I don't want to read it, purposely. I'm not going to read it. This was a group of people that got together, they came up with some ideas. I guess some good, some bad. But it makes no difference. I have nothing to do -- everybody knows I'm an open book. Everybody knows what I'm going to do.”

Själv tog jag drevet lugnt. Dels för att jag minns hur vänstern drevade på mot George W. Bush på samma sätt, genom att försöka knyta honom till ”Project for a New American Century”, och därtill för att det så tydligt var ett drev som amerikaner sannolikt inte skulle bry sig om. Den 19 september gästade jag Aftonbladet TV och fick då av moderatorn Jenny Ågren, frågan: ”Om han nu ändå inte står bakom det här, varför dras han hela tiden ändå in i Project 2025?”

Jag svarade:

”Därför att Demokraterna vill använda det här som propaganda mot Trump. De inser ju att det här klistrar bra, ´vi kan säga att det här är ett fruktansvärt projekt´– och jag vet inte hur mycket det biter, alltså jag tror inte att vanliga amerikaner; de är inte insatta i det här, de bryr sig inte så mycket. Och vi kan komma ihåg att när George W. Bush var president, så fanns det något som hette ”Project for a New American Century”, och då var det också en liten grupp som skissade ut hur man skulle skapa demokrati i Mellanöstern, och när det blev krigen, så menade kritikerna på vänsterkanten att Bush var ett med det projektet. Så det här är konspirationsteorier från vänsterns sida och de använder det som en kampanjtaktik.”

Moderatorn fortsatte: ”Okej, men JD Vance som ju är Trumps vice-kandidat, han har skrivit förordet till Project 2025 – många som har koppling till Trump är involverade till projektet, så varför tar han avstånd?”

Jag svarade:

”Nä men jag tror inte Trump personligen är så involverad i det här, utan det är de som har arbetat med honom och de vill gärna se Trump som en kanalisering - de vill kanalisera sina idéer i ett möjligt Trump-presidentskap; och när Trump insåg att det här blir en belastning, så sa han att ´jag kommer att bestämma min politik helt själv´; så att jag tror inte att det är svårare än så. Sen finns det ju en styrka i det här – och det tror jag kommer att bestå – man vill använda sina kanaler för att få in konservativa i byråkratin, alltså på lägre nivå; det kommer förmodligen att vara kvar, fast kanske inte kallas Project 2025.”

När Trump vann så valde han superentreprenören Elon Musk och affärsmannen Vivek Ramaswamy att leda just en effektivisering av statsmakten och minska byråkratin. Men det heter nu DOGE (Department of Government Efficiency) – inte Project 2025. Men den väsentliga delen finns alltså kvar hos Trump, ungefär utifrån de resonemang jag förde.

Svensk media däremot klarade inte av att göra analyserna. De kunde enbart dreva genom att låtsas att vidareförmedling av Demokraternas kampanjnarrativ var synonymt med att rapportera nyheter.

Exempel 47: Att beskriva bekvämlighets-krigarna

En av de saker som kännetecknade valet 2024 var att några republikaner som inte hade förtroende för Trump istället valde att stödja demokraternas kandidat Kamala Harris. Det gällde i synnerhet den tidigare republikanska kongressmannen Adam Kinzinger, som talade på Demokraternas partikonvent; samt den tidigare kongresskvinnan Liz Cheney, som kampanjade tillsammans med Kamala Harris (som hon tidigare varit mycket kritisk mot) med syftet att förhindra Donald Trump från att återvända till makten.

Till och från fick Donald Trump frågor om Liz Cheney. Så också i en intervju med den konservative - tidigare Fox News-stjärnan - Tucker Carlson. Trump gjorde ett uttalande som snabbt tolkades som om att han hade sagt att Liz Cheney borde arkebuseras. ”Trump says ‘war hawk’ Liz Cheney should be fired upon in escalation of violent rhetoric against his opponents”, löd CNN:s rubrik bara fem dagar innan valet. Liz Cheney delade själv ett klipp med Trump och skrev:

”This is how dictators destroy free nations. They threaten those who speak against them with death. We cannot entrust our country and our freedom to a petty, vindictive, cruel, unstable man who wants to be a tyrant.”

I vanlig ordning hakade svensk media på: ”NBC: Trumps ord om Liz Cheney utreds - kan utgöra dödshot”, löd SVT:s rubrik den 1 november.

Men det fanns i detta fall faktagranskning redan från start, som insåg att det synnerligen heta valklimatet trissade retoriken bortom alla proportioner. Under rubriken, ”Despite Violent Rhetoric, Trump Didn't Threaten To Have Liz Cheney Shot”, citerade sajten Snopes redan den 1 November Trumps uttalande i dess helhet:

”And [former U.S. Vice President Dick] Cheney was so, he said, I really want to thank you. He said, now, I'm so glad that I actually endorsed you. It's amazing but that you would do this and I didn't speak to him about it. But then, you know, go a couple of years forward now and I don't blame him for sticking with his daughter. But his daughter is a very dumb individual, very dumb. She's a radical war hawk. Let's put her with a rifle standing there with nine barrels shooting at her. OK, let's see how she feels about it. You know, when the guns are trained on her face, you know, they're all war hawks when they're sitting in Washington in a nice building saying, oh, gee. Well, let's send, let's send 10,000 troops right into the mouth of the enemy, but she's a stupid person. And I used to have, I have meetings with a lot of people, and she always wanted to go to war with people.”

Det handlade alltså kort och gott om att det är lätt att vara en krigshök som skickar andra i krig när man själv sitter i Washington D.C.

Drevet var igång, men även CNN försökte modifiera sig och Jonah Goldberg som tidigare hade tagit hård ton mot uttalandet, bad senare om ursäkt och skrev:

”This morning on CNN I referred to Trump’s “rifles” quote as him advocating a “firing squad” for Liz Cheney. … I was wrong to say he was calling for a firing squad execution. … I let my disgust at Trump’s comments get the better of me as this was the first time I’d heard them … I regret the initial comment because it was inaccurate and contributed to the kind of overheated environment Trump thrives on.”

Kort och gott: Trump hade aldrig hotat med att avrätta Liz Cheney. Hans språkbruk var förvisso mycket grafiskt – men det är likväl journalistikens uppgift att hålla huvudet kallt och bara vara saklig. Den balansen hade media många gånger svårt att klara. I synnerhet svensk media.

Exempel 48: Desperationen:

I slutspurten av valet piskade demokrater och vänsterliberal media upp stämningarna ytterligare: inför att Donald Trump skulle hålla ett valmöte vid Madison Square Garden i New York den 27 oktober, började demokrater dra paralleller till nazismen på 1930-talet. Demokraternas presidentkandidat Tim Walz, sa:

"Donald Trump's got this big rally going at Madison Square Garden," Walz said, speaking to voters in Nevada. "There's a direct parallel to a big rally that happened in the mid 1930s at Madison Square Garden. And don't think that he doesn't know for one second exactly what they're doing there.”

Hillary Clinton var inne på samma spår och sa att Trump ville efterlikna ett nazimöte som hållits 1939: ”actually reenacting the Madison Square Garden rally in 1939”.

Svensk media återberättade, men utan något tydligt ifrågasättande av att detta var demokratisk valpropaganda och ingenting annat: ”Attacken mot jättemötet – jämförs med nazistträff”, skrev Aftonbladet, där man efter en överlag beskrivande artikel om pajkastningen väljer att avsluta:

”Den sista kända gången någon hållit ett kampanjmöte i Madison Square Garden dagarna före ett val var 1968. Då ställde George Wallace upp i presidentvalet för American Independent Party. Hans program försvarade rassegregationen i USA och han fick 13,5 procent av rösterna.”

Ett stycke som givetvis cementerar föreställningen om att Trump i minsta fall har för sig något skumt och osmakligt.

Men för de flesta vanliga amerikaner var parallellen obegriplig. Trump var inte Hitler, ingen uppfattade honom som Hitler och Madison Square Garden var knappast en plats där enbart nazister hade hållit massmöten, något Trumpkampanjens talesperson Karoline Leavitt betonade:

”Hillary Clinton is so messed up from her raging 8-year-long case of anti-Trump derangement syndrome that she forgot SHE did an event at Madison Square Garden when she was a Senator, and her husband Bill accepted the Democrat nomination there,”

Men det var slutspurten av valet och Kamala Harris kampanj var desperata. Sannolikt hade hennes team börjat inse att hon låg under och att tiden var knapp och att hon därför behövde våga chansa på att något skulle bita. Trumps före detta stabschef John Kelly hade gått och ut och, genom att direktcitera Wikipedia, sagt att han ansåg att Trump matchade definitionen av fascist. För detta fick Kelly stor uppmärksamhet och när Kamala Harris fick frågan på CNN, om hon ansåg att Trump var en fascist, svarade hon: ”Yes I do. Yes I do.”

I vilken mån hon själv verkligen var insatt i fascismen framkom inte, men desperata tider krävde desperata handlingar. I sitt slutanförande i Washington DC den 29 augusti indikerade hon att USA:s patrioter genom tiderna inte kämpat för att en diktator skulle få makt i USA:

”… those who came before us – the patriots at Normandy and Selma. Seneca Falls and Stonewall. On farmlands and factory floors. They did not struggle, sacrifice, and lay down their lives, only to see us cede our fundamental freedoms only to see us submit to the will of another petty tyrant. The United States of America is not a vessel for the schemes of wannabe dictators.”

Att försöka framhålla att republikanernas presidentkandidat var som Kung George III, eller som Europas tyranner, var ett argument som konservativa amerikaner som trots allt gillar amerikansk historia på riktigt inte köpte.

Men även här i Sverige ältades saken. Att en fd anställd till Trump hade sagt ”fascist”, blev lördagsgodis. På valdagen den 5 november gästade jag själv Sveriges radio, och fick då frågan av Helena Groll, om John Kellys (som hon felaktigt kallade Mike Kelly) och Liz Cheneys invändningar mot Trump, där jag konstaterade att det förvisso fanns saker att vara försiktig med gällande Trump, men att kritiken i stor utsträckning var personlig snarare än saklig.

Det sistnämnda skulle bevisas efter valet, när många av dem som kallat fascist helt enkelt kovände, och ändrade sig. Det började med programvärdarna Joe Scarborough och Mika Brzezinski från MSNBC:s Trumpkritiska show Morning Joe; och fortsatte sedan med generalen Mark Milley, som även han varnade för att Trump var fascist, för att efter valet säga att USA skulle klara sig fint (fascismen till trots).

Exempel 49: Den svenska efter-desperationen:

Så kom valkvällen. Donald Trump vann valet. Det var inte jämnt, inga omräkningar behövde göras och bara vänsterliberaler i marginalerna bemödade sig med att försöka ifrågasätta valresultatet. Det var nämligen glasklart redan under tidiga svenska morgontimmar att Donald Trump hade sopat mattan med Kamala Harris.

Demokraterna slokade, men i USA fanns en omfattande känsla av lättnad bland de 75 miljoner + människor som röstat på Trump.

I svenska kanaler rådde emellertid mer eller mindre begravningsstämning under valvakorna. Och efter valet, när USA präglades av en förväntan på Trumps möjligheter att lyfta landet och återge amerikaner hoppet – så fortsatte svensk media att älta ungefär samma drev som DNC hade drivit mot Trump när valet fortfarande pågick.

Den 14 november, en vecka efter valet, kommenterade demokratiforskaren Staffan I. Lindberg Donald Trump och den amerikanska demokratins framtid på TV4 Nyhetsmorgon:

”Det finns ju stora orosmoln med valet av Trump, inte minst”. Han fortsatte: ”Risken är mycket hög att amerikansk demokrati överlever inte en andra omgång med Trump … Vi har en person som har deklarerat att han vill bli en diktator … han har sagt att han ska använda justitiedepartementet; efter att ha rensat ut folk där, använda det för att gå efter sina politiska motståndare. Det är ett ganska tydligt tecken på en wanna-be dictator, va. Det finns fler andra saker; kalla oppositionen för skadedjur; att prata om fienden inifrån; att vilja politisera statsapparaten för sina egna intressens skull; … Under sin första period gjorde han sitt bästa för att bli kompis med en diktator som Putin; en annan diktator som leder Nordkorea, tyckte han hade så fantastiska generaler som bara stod upp och gjorde honnör, så borde det vara i USA också; han har ju deklarerat att han har för avsikt att använda militären mot civila i USA, det är ganska oerhört alltså.”

SVT ville inte vara sämre. Den 19 november hade SVT Utrikesbyrån ett avsnitt under rubriken, ”Rensa träsket”, där USA-vetaren Dag Blanck, SR:s USA-podds ledarprofil och Bushboks-recensenten Sara Stenholm, samt rättsvetaren Fredrik Bergman Evans pratade på ungefär samma sätt:

Dag Blanck pratade om att Trump ville rensa ut generaler som inte var lojala mot honom, men påpekade att militären är lojala mot konstitutionen. Faktum är förstås att presidenter ofta sparkar generaler som inte är lojala med dem. Det var vad Barack Obama gjorde när han sparkade en av de stora hjältarna från Irak, Stanley McChrystal, samt senare General David Petraeus.

Programmet lyfter också hur Trump ämnar rensa ut sina motståndare. Dag Blanck säger:

”Han har ju sagt att han ska gå efter sina politiska motståndare; han har talat om Joe Biden till exempel – den mest korrupta presidenten i USA:s historia, brukar han säga på valmötena, ´honom ska vi ställa inför rätta´; så det kan man lätt räkna ut – de ledande demokratiska politikerna. Och om sådana processer inleds så är det något helt exceptionellt i amerikansk historia.”

Senare citeras Trumps tidigare stabschef John Kelly om dennes uttalande om fascism. Dag Blanck säger att ”det republikanska partiet som vi har känt under många år- sedan efterkrigstiden det finns nästan inte längre. Det har helt förändrats. Han har tagit över det, och det har ömsat skinn på så många sätt; det var bara 2012 som vi hade Mitt Romney som presidentkandidat, en traditionell republikan som nu är motståndare till Trump; så snabbt har det gått.”

Trump upprättande inte bara Bushs ställning i svensk media- utan även Mitt Romneys.

Men dessa resonemang är insnöade så de heter duga, med halmgubbeargument och subjektiva spekulrationer inifrån den ekokammare som sprack i USA på valdagen. Där känner många väljare lättnad – den känslan (åtminstone hos sidan som vann valet) framkommer överhuvudtaget inte alls i de svenska eftervalsanalyserna; där det bara målas fortsatta skräckscenarion utifrån samma teser som Demokraterna och vänsterliberal media i USA drev –innan– den 5 november.

Men som Alphaville sjöng i den där låten från 1980-talet; om man misslyckas som rockstjärna i USA och Europa, så kan man alltid bli ”Big in Japan”. I 2020-talets politiska värld kan diskurserna som punkteras av folkviljan i USA alltid leva vidare i den svenska ekokammaren.

Exempel 50+: Exemplens säregna svenska kontext

Det börjar bli dags att avrunda. De ovan givna exemplen utgör bara axplock. För några fler exempel rekommenderas denna text, eller denna text för illustrationer av den inkompetens som jämte aktivismen också utgör en faktor i svensk USA-bevakning. För de som vill veta mer om bevakningen av George W. Bush rekommenderar jag min artikel “Så här skildrades George W. Bush i svensk media”, samt min bok, “George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000” (2017). För bättre förståelse av Donald Trump rekommenderas min bok, “Donald Trump – en synnerligen amerikansk president” (2020).

I denna text hade jag som exempel även kunnat nämna Carina Bergfeldts bedrövliga Trumpbevakning för SVT – för vilken hon tilldelades en hedersdoktorstitel på mitt gamla universitet i Umeå. Jag hade kunnat visa exempel från DN:s långtida USA-korre Martin Gelins texter (här mina recensioner av hans böcker). Men denna artikel blev lång som den är. Så avslutningsvis vill jag bara kort knyta samman säcken genom att beskriva de faktorer som ramar in de givna exemplens innebörd.

Den svenska vänsterkollektivismen:

Till att börja med är det viktigt att förstå att exemplen är en del av en kontext. De illustrerar det täcke som länge legat över Sverige i förhållande till vad man får- och inte får tycka. Att tycka att republikanerna är bra, är något man inte har fått tycka. Inte så att det har varit förbjudet, men däremot har det varit socialt stigmatiserat. Har man gillat republikanerna så har man också hållits personligt ansvarig för republikanerna. Personligen har det aldrig varit särskilt problematiskt, eftersom jag haft ett livslångt ämnesintresse. Det är sällan som jag har stött på människor som klarat av att ställa sig på någon högre moralisk plattform i förhållande till amerikansk politik. Och i den mån jag träffat ämneskunniga så har de varit så få att de inte klarat av att skapa den gruppdynamik som behövs för att göra stigmatisering effektiv.

Om man däremot inte är ämneskunnig men ändå vill ha det som borde vara den sjävklara rätten till sin egen åsikt (oavsett kunskap), då slår den svenska åsiktskorridoren ihop klorna; härskartekniksmaskineriet börjar gnissla och den svenska kollektivismen släpper alla skenheliga toleranskulisser. Jag har inte blivit överdrivet påverkad av det, men jag har tagit notis om när detta har applicerats på andra: vid ett tillfälle på universitetet under Bushåren fanns en amerikan i föreläsningssalen för att lyssna. Han var ingen superstor Bushfan, som jag var, men kände ändå att bilden som gavs av hans hemland var felaktig och försökte invända. Genast blev det en betryckande stämning i hörsalen – en akademisk miljö där ingen hade hört någon ta USA/Bush i försvar och genast riktades taggarna utåt, eftersom alla i hörsalen hade fått lära sig att man inte kunde tycka så; Den unge amerikanske mannen ifråga kände vibbarna och tystnade.

De exempel jag har gett i denna text blir bara begripliga om man förstår att de skapades och frodades inom ramarna för denna mentalitet, den svenska bubbla som har stora likheter med kollektivismen i kommunistiska länder.

De perspektiv som svensk media utelämnat:

Vidare till nästa sak. I amerikansk media finns två sidor att ta del av om man vill sätta sig in i amerikansk politik: vänstersidan och den konservativa sidan.

Det innebär att när vänsterliberal media dundrar ut att Trump är en rysk spion, så finns konservativ media på andra sidan, som avslöjar att så inte var fallet (vilket jag bedömer att fallet så inte var).

När vänsterliberal media dundrar ut att Trump är ”en dömd brottsling”, så kan konservativ media förklara att USA präglas av politisk rättsaktivism (vilket jag bedömer har drabbat Trump hårt).

Dessa två sidor kan sedan – aktivt eller passivt – inför allmänheten bryta åsikterna mot varandra, i vilken processen att hitta sanningen startar. Tids nog står det nästan alltid klart hur saker förhåller sig, om man bara orkar engagera sig en smula.

Men så är alltså inte fallet här i Sverige. Här finns bara en sida. Det trots den ofantliga fascination, energi och stora pengar som svensk media trots allt lägger på att bevaka ett helt annat lands inrikespolitik. Men trots det är det alltså bara Demokraternas perspektiv som framkommer: Demokraternas perspektiv på sig själva som de goda, och Demokraternas perspektiv på Republikanerna som de onda.

De flesta svenskar har därför ingen aning om den kontext jag här har försökt ge. Och därför faller det sig helt naturligt att en majoritet svenskar ansåg att USA var det största hotet mot världsfreden under George W. Bush och att Hillary Clinton, Joe Biden och Kamala Harris vida var att föredra framför Donald Trump. Svensk media gav nämligen inte svenskar någon möjlighet att någonsin få någon annan uppfattning.

Den vinklade rapporteringen skadar Sverige:

Vilket för mig över till min tredje och sista poäng: Denna form av vinklad rapportering skadar Sverige.

Dels av ett rent realpolitiskt skäl. Sverige behöver ha en god relation med USA, oavsett vilken amerikansk regering som styr. Rysslands invasion av Ukraina, Sveriges behov av kollektiv säkerhet gör detta helt nödvändigt. Att då bygga upp en så tydlig aversion mot ena halvan av USA – och det därtill i en tid när amerikaner själva, för att inte tala om den nu tillträdande presidenten som själv håller hyfsad koll på sådant och därtill tar det mesta personligt – riskerar att på sikt försämra relationen med USA markant. Vilket kan innebära att den dag Sverige hamnar i nöd, så finns den vän man tog för givet då kanske inte längre där.

Men Sverige skadas också genom att den ensidigt negativa bilden av Republikanerna också hindrar oss från att dra lärdomar från detta unika parti – vars rötter går att finna i de amerikanska författningsfädernas filosofi: Marknadsekonomi är något grundläggande bra; oavsett om marknaden i sig själv inte lyfter alla båtar; människor behöver också andra saker i livet; andlighet, familjer, gemenskaper, för att få ett gott liv. Men marknadsekonomin ger den ekonomiska grunden. Det är Republikanernas filosofi i vått och torrt, vilket håller USA stabilt på ett sätt fallet inte är i Europa, som under årtionden och århundraden kastas in i cykler av våldsamma revolutioner för att man inte försonat sig med en av västvärldens grundpremisser.

Republikanerna står också upp för sakpolitiken här och nu: Yttrandefrihet är bra, även om den nyttjas till att uttrycka saker som i sig inte är bra. Men principen är likväl att frihet är bättre än dess motsats. För motsatsen leder i slutändan alltid till tyranni. Det var det amerikanska författningsfädernas empiriska slutsatser utifrån granskningar av historien, och granskningar av Europa.

Listan kan göras lång, men jag tror att ni förstår poängen: det som är sunt i Republikanernas filosofi när dessa betraktas från dess egna premisser, får Sverige aldrig vetskap om på grund av att den svenska USA-rapporteringen, utifrån aktivism eller okunskap, inte tillåter detta.

Avslutning:

Så för att sammanfatta: Den svenska USA-rapporteringen är ensidigt vänstervinklad. Jag är inte den enda som har påpekat detta. Men det måste nu – när det finns en stark svensk opinion som i allt högre utsträckning misstror svensk media – fastslås att så verkligen är fallet och att det inte är bra.

Svensk media behöver, för Sveriges bästa, åtgärda detta problem: Antingen genom att reformeras helt och hållet, eller genom att balansera med flera reportrar och kommentatorer som för en svensk publik kan ge både Demokraternas och Republikanernas perspektiv på ett lika trovärdigt sätt som de kan i USA. 

Men exakt vad som ska göras- och hur det ska göras, finns det inget utrymme att avhandla djupare i denna text, där jag främst önskat sätta fingret på att problemet existerar. Men jag hoppas texten kan bidra till att diskussionen om detta fortsätter – och fortsätter tills en förändring har skett – för den ärliga journalistikens, den trans-atlantiska relationens- och Sveriges bästa.

Ronie Berggren,

Redaktör Amerikanska nyhetsanalyser, 2008-2023, författare till böckerna, “George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000” (2017); “Donald Trump - en synnerligen amerikansk president” (2020). Leder sedan våren 2024 tidningen Bulletins USA-podd.