Den vita stormen - Martin Gelin

DN:s USA-korrespondent Martin Gelin släppte hösten 2022 boken, ”Den vita stormen: Rasismens historia och USA:s fall” i vilken han driver två teser.

Dels att rasism är ”den blodröda tråden i berättelsen om USA”. Därtill att ett parti är beredda att underminera hela den amerikanska demokratin - och storma Capitolium - för att skydda det vita herraväldet - det republikanska partiet.

Låt mig förklara varför Gelin har fel i båda avseenden.

Den postmoderna revisionismen av amerikansk historia

Gelins syn på amerikansk historia synkroniserar med den postmoderna historierevisionism som populariserades av New York Times-journalisten Nikole Hannah Jones i dennes ”1619 Project” från 2019.

Nikole Hannah Jones driver tesen att USA inte grundades vid frihetskriget och självständighetsproklamationen från Storbritannien 1776, utan snarare 1619, när de första svarta slavarna anlände till Amerika. Frihetskriget var, enligt denna syn, inte en kamp mot skatter och brittiskt överförmynderi utan en kamp mot ett brittiskt imperium som hotade avskaffa slaveriet.

Många etablerade historiker från vänster till höger tog ton mot projektets historierevisionism, men det förhindrade inte Nikole Hannah Jones från att tilldelas Pulitzer-priset i början av maj 2020. Det ledde vidare till att Pulitzer Center bidrog till att skapa skolmaterial utifrån 1619 Projects narrativ, som används i 4 500 amerikanska skolor. Black Lives Matter-demonstrationerna efter George Floyds död våren 2020 gav idéerna ytterligare uppsving också i den allmänna debatten och 2023 var de så populära att amerikanska Hulu lät Jones göra en dokumentärserie utifrån sin ”upptäckta” historiesyn. Hennes mål med projektet är att se storskaliga ersättningar för slaveriet ges till svarta och minoriteter.

Denna pseudo-historia går hand i hand med Critical Race Theory - en av de många postmoderna skolbildningar som kapar den vetenskapliga historien: Idén om det systematiska förtryck som alla vita på ett strukturellt plan utsätter svarta för, eftersom det amerikanska systemet från grunden genomsyras av rasistiskt DNA.

Martin Gelin blandar i sin bok A och B för att skapa en aura av kunskapsauktoritet. Han varvar hänvisningar till debunkade historiska påståenden om gynnsamma bomullsproducerande slavekonomier, framförda av exempelvis Edward Baptist, och tar direkta woke-historiker som Nikole Hannah Jones i försvar, parallellt med hänvisningar till etablerade seriösa historiker som Joseph Ellis. Gelin överbrygger sedan pliktskyldigt glappen dessa emellan genom att återge den etablerade historieskrivningens beskrivningar, för att sedan likväl landa felaktigt i narrativet om USA som en nation med en röd tråd av rasism.

Dekonstruktionen av Thomas Jefferson

Ingenstans blir detta tydligare än i Gelins beskrivningar av Thomas Jefferson. Jefferson var godsägaren från Virginia som 1776 författade självständighetsförklaringen som proklamerade att ”alla människor skapats lika med säkra och okränkbara rättigheter”, sedermera blev han USA:s tredje president.

Vill man förstå USA på riktigt så måste man själv fascineras av Jefferson och de andra författningsfäderna: av idéerna, vad idéerna banade väg för och hur de män som grundade USA gjorde för att förverkliga detta. Man behöver inte vara okritisk till fascinationen, i synnerhet inte om man är amerikan. Men man behöver förstå den, i synnerhet om man är svensk. Det bästa sättet att förstå på riktigt, är att faktiskt själv gripas av fascinationen.

Det är precis den fascinationen som Martin Gelin helt saknar.

Thomas Jefferson hade slavar, påpekar Gelin och förklarar att Jefferson idealiserats genom hela den amerikanska historien men att vi nu vet mer om slavlivet på godset i Monticello och vet att Jefferson hade en relation med sin 14-åriga slavflicka Sally Hemmings.

Det har han rätt i. Men istället för att använda detta för vad det är: ett vetenskapligt forskningsarbete för att komplettera bilden av Jefferson, som själv inte trodde på att romantisera människor som änglar - så faller Gelin helt in i den postmoderna dekonstruktionen av Jefferson, som i sin ambition att dekonstruera amerikansk historieskrivning vill utmåla Jefferson som en fullblodad rasist och sadist. Det var inte Jefferson, vilket forskningen väl pekar på. Men Gelin gör vad han kan för att blanda forskning med sina egna subjektiva associationer:

”Ursula K Le Guins klassiska science fiction-novell The ones who walk away from Omelas …. Beskriver barnets fängelsecell, vårtorna och bölderna på kroppen som uppstått efter att det tvingats sova i sin egen avföring, medan det pågår en jublande festival av överflöd och dans utanför cellen. Påminner det oss inte om Thomas Jeffersons rokokparadis på Monticello, där slavpojkar piskades tio meter utanför fönstret?” (S 185)

Bäst framkommer Gelins syn emellertid i podcasten Dinter utan filter, där han den 2 april säger rakt ut att Jefferson var en våldäktsman:

Thomas Jefferson som skrev att alla människor var lika mycket värda … ägde slavar, våldtog en 14-årig flicka som var en av hans slavar under många, många år.

Detta är en vild spekulation från Gelins sida som visar att han tydligt ställer sig i det läger som inte bara vill nyansera Thomas Jefferson, utan så illvilligt som möjligt dekonstruera honom, och på så vis underminera den etablerade amerikanska självbilden av en nation skapad i frihet, där alla förvisso inte upptogs från början men vars ideal alla med tiden kunnat inlemmats i på ett sätt som fallet inte varit någon annanstans på jorden. En nation som har idealism, inte rasism, som sin röda tråd.

Det är denna klassiska syn på USA som The 1619 Project och … Martin Gelin, vill nedmontera. Den sistnämnde hänvisar dock mer till andra, som exempelvis människorättsaktivisten Bryan Stevenson, som är en av bokens tunga referenspersoner, som - även han felaktigt - säger:

- USA:s stora synd är inte slaveriet, utan den vit makt-ideologi som gjorde det möjligt att se svarta som omänskliga. Slaveriet är slut, men ideologin lever kvar.

Rasismens historia i USA

Gelin beskriver sedan rasismens historia i USA med sin breda pensel. Sanningsenligt men samtidigt selektivt och ensidigt för att just teckna narrativet om att precis allt genomsyras av rastänkandet: Jefferson kokas ner till våldtäktsman och sadistisk slavägare, Andrew Jackson till indianmördaren, Jefferson Davies till slavförsvararen. En metod som kännetecknar den postmoderna historieskrivningen som bygger egna narrativ på enskilda saker eller ensidiga perspektiv. Gelin exemplifierar det genom att återberätta när Ronald Reagan vid ett tillfälle 1971 kallade afrikanska besökare för “apor” och skriver: ”Reagans citat om ”apor” är viktigt för att förstå hans politiska drivkrafter.” (S 18)

Är det verkligen det? Det blir förstås viktigt om man vill använda det beklagliga uttalandet som ett verktyg i lådan för att snickra en alternativ historiesyn av USA - eller av Republikanerna - som rasismens eviga källa, men det är faktiskt inget viktigt citat alls om man vill förstå Ronald Reagans politiska drivkrafter.

Vid ungefär samma tidpunkt uttalade sig den kristne predikanten Billy Graham negativt om USA:s liberala judar (något han senare bad om ursäkt för). Är det uttalandet viktigt om man vill förstå Billy Grahams drivkrafter? Svaret på den frågan är faktiskt nej. Vilket alla seriösa historiker förstår.

I motsats till Martin Gelin, som är vit, så är jag mörkhyad. Jag har utsatts för rasism. Dels rasistiska slagord i skola och vardag, men i detta sammanhang mer intressant även av den direkta sydstatsrasismen. Det var kring år 2000 i en liten pingstkyrka i Norrland där någon äldre tillrest predikant pratade, för att vid ett tillfälle nämna bibelberättelsen om Kain och Abel. Den förste mördade sin bror och brännmärktes av Gud för detta. Märkningen, sade predikanten och spände blicken i mig som var den enda mörkhyade i rummet, ”tolkade somliga till att Kains märke var den svarta rasen”.

Denna teologi om Kains märke fanns specifikt i Sydstaterna för att legitimera vit rasöverhet och ligger till grund för den historiska uppdelningen mellan svarta och vita kyrkor i södern. Att stöta på och även utsättas för detta i ett modernt Sverige var förmodligen en unik upplevelse. Men jag gjorde ingen grej av det, eftersom jag visste att hans uttalande inte var någon del vare sig av pingströrelsens teologi eller dess kultur.

Martin Gelin däremot, som själv är vit och aldrig upplevt något i närheten av detta, drar växlarna långt för att teckna metanarrativet av USA som en genomgripande rasistisk nation.

Men han förstår förstås också att USA - som givetvis har en historia av rasism - har förändrats. Hundra år efter inbördeskriget blev medborgarrättslagarna en verklighet. 2008 fick USA sin första svarte president. I Kalifornien blomstrar progressivismen och så vidare. Så stegvis går han vidare, från historien till samtiden - där han ser ett hinder på  den progressiva vägen framåt; det republikanska partiet.

Det republikanska rasistpartiet

Martin Gelin gör i sin bok en pseudobeskrivning av det republikanska partiets historia. Han undviker de värsta nidbilderna, teorier som förringar Abraham Lincoln lämnar han givetvis därhän. Han har inga problem att tillstå att rasismen frodats inom det demokratiska partiet, men lägger fokus på skiftet som skedde på 1960-talet, mest konkret i presidentvalet 1964, när söderns rasistiska, klassiska demokratiska väljare bytte parti, och blev republikaner.

Den konservativa rörelsens huvudgestalter Russel Kirk, Barry Goldwater och William F Buckley Jr kokas med vissa nyansskillnader ner till rasister. Detta togs sedan vidare politiskt av Richard Nixon, Ronald Reagan och nu senast av Donald Trump.

I likhet med de postmoderna historikerna som tror att rasfrågan är den röda tråden i allt som har med amerikansk historia att göra, så klarar Gelin därför inte av att se alla omgivande paradigm. Hans återkommande tema är att ”varje gång svarta ges tillträde till nya utrymmen svarar vita amerikaner med …. Dels en våldsam extremism, dels en flykt från det gemensamma.” (S 280)

Rasister i södern bytte parti, men det fanns också en helt ideologisk debatt om konstitutionen och delstaters självbestämmande, som inte huvudsakligen hade med rasism att göra. Men Gelin bär de glasögon som gör att allt kan tolkas rasistiskt. Varför röstar dagens vita fattiga amerikaner på republikanerna som inte gynnar deras egna ekonomiska intressen?

Det konservativa svaret skulle förstås vara att republikanerna faktiskt gynnar deras ekonomiska intressen, men också av kulturskäl, eftersom vänstern attackerar just den klassiska amerikanska kulturens idéer om individuell frihet, vapen och självständighet. Gelin intervjuar emellertid en person som ger det metafysiska, men föga oväntade svaret:

”Konservativa väljare ser inte Republikanerna som ett parti som försvarar de rikas intressen, utan ett parti som försvarar de vitas intressen.” (S 306)

Att läsa rader som dessa är lite som att läsa marxistiska beskrivningar av ”borgare”. Det vore komiskt, om det inte yttrades på blodigt allvar. Men detta är ett genomgående tema i Gelins framställning av republikanerna. Även stormningen av Capitolium den 6 januari 2021 - där drivkraften var Trumps valkonspirationsteorier - tolkar Gelin utifrån ett rasparadigm:

”… tusentals högerextremister stormade kongressen den 6 januari 2021 … Ett val hade ägt rum där svarta väljare röstat bort en vit, öppet rasistisk president. Svaret blev en attack på demokratin. Hellre fylla kongressen med betong, än att dela den med svarta.” (S 283)

Det finns mycket kritiskt att säga om Donald Trump och stormningen av Capitolium (jag har sagt några av de mer uttömmande sakerna i Sverige), men rasism som faktor är inte en sådan sak. Det är inte en verklighetsbeskrivning utan ett politiskt narrativ som Demokraterna och vänsterliberala aktivister driver om Republikanerna, och som Gelin vidare-förmedlar till en okritisk svensk hemmapublik, som egentligen aldrig serverats något annat än just detta perspektiv på USA.

Svagheter och brister

Exemplen på dåliga och felaktiga framställningar i Gelins bok är många, från beskrivningen av Kyle Rittenhouse - den unge mannen som i självförsvar sköt ihjäl två angripare i staden Kenosha - som en högerextremist, till mer fyndiga (men också i förhållande till författaren talande) uttryck; som när han positivt ställer ”liberal urbanisering” i kontrast till republikanernas negativa (Viktor)”-Orban-isering”.

Men han gör också mer allvarliga saker som att jämföra slavsödern med Nazityskland (något han motiverar med att nazisterna själva gillade södern). Det väcker historiska frågor: dels hur han ser på de judar som i inbördeskriget onekligen stödde södern i kampen mot norr och motsatte sig slaveriets upphävande? Det leder också vidare till frågor om samtida svarta konspirationsteorier, som med historiska axplock snickrar idén om att judarna ligger bakom den svarta rasens olyckor i det vita Amerika? De sistnämnda teorierna florerar i Black Lives Matters undervegetation.

Boken innehåller också direkta sakfel. Gelin skriver felaktigt att president Theodore Roosevelt skulle ha haft två utspridda mandatperioder. Den enda som haft det är Grover Cleveland (den andre som har en chans att få det, är Donald Trump om han vinner presidentvalet nästa år).

Exemplen kan mångfaldigas, men jag tror att dessa räcker för att teckna den övergripande bilden av boken.

AVSLUTNING:

Jag har även läst Martin Gelins tidigare USA-böcker. 2009 släppte han”Det amerikanska löftet”, som handlar om Barack Obamas historiska presidentvalskampanj 2008. Jag konstaterar i min recension, att Gelin ”många gånger beskriver både McCain-kampanjen och Republikanerna orättvist”, och att ”Gelins bild av Bush präglas … av den liberala amerikanska nidbilden av denne”, men jag konstaterar att det även som konservativ går att ha överseende med det eftersom bokens huvudperson trots allt är demokraten Barack Obama.

2012 släppte Gelin sina andra USA-bok, ”Den amerikanska högern”, vars syfte motiverades:

"Min ambition med den här boken har varken varit att demonisera eller försvara den amerikanska högern, utan snarare att försöka förstå den bättre."

I min recension förklarar jag varför Gelin inte lyckats med detta:

…  Som läsare av boken får man visserligen större förståelse för enskilda konservativa aktörer: … de två män Gelin träffade i West Virginia … libertarianernas … och den kristna högerns politiska ståndpunkter. Man förstår dem, men man håller aldrig riktigt med dem, och får aldrig någonsin känslan av att de för en sekund skulle kunna ha rätt.

… Martin Gelin misslyckas således att i sin bok med att lyfta fram det som är själva kärnan i den moderna amerikanska konservatismen: nämligen att det finns en seriöst, trovärdig och intellektuell grund att ifrågasätta den liberala synen och filosofin …

… Martin Gelin har istället en annan "röd tråd" boken igenom, för att förklara den konservativa rörelsen. Det är en tråd av rasism. Konservatismen finns, uppstod och utvecklades pg a att den vita majoriteten i synnerhet från södern, kände sig hotade, menar Gelin.

Det är en mer kritisk recension än den första, men jag lämnar ändå utrymme för att det kanske är Gelins inrotade svenskhet, som gör att han inte förmår sig begripa de faktiska argumenten som USA:s konservativa framför.

I läsningen av ”Den vita stormen” behöver man inte längre ”försöka förstå Gelin” välvilligt, han gör det glasklart att han inte längre är någon trevande sökare, utan att han står i den amerikanska postmoderna historierevisionismens tradition, och skriver narrativ, inte historia.

Han avrundar boken med att fråga sin återkommande referenspunkt Bryan Stevenson om USA verkligen kan överleva ”en despot till” (Trump eller annan valfri republikan) och får svaret:

”Parallellerna med 1930-talet i Tyskland är slående.” (S 404)

Det är ett problem att Martin Gelin inte ger en korrekt bild av USA, i synnerhet inte i ett Sverige där så få motröster finns. Det behöver påpekas, vilket jag med denna recension hoppas ha gjort.

Ronie Berggren