Väst måste göra sig redo för en värld som skälver

Den fred som väst, i synnerhet Nordamerika och västra Europa tagit för given sedan 1945, håller just nu på att brytas sönder.

Ryssland, under Putins direkta befäl, mobiliserar. Inte bara i Ukraina, också i Arktis och genom hårdare indoktrinering av ryska barn att betrakta väst som en fiende, vilket tyvärr bäddar för fortsatt friktion även efter Putins tid vid makten. Ryssland är östra och Centraleuropas historiskt stora hot. Även Sverige har i många omgångar attackerats av det ryska imperiet.

En direkt kraftmätning mellan Väst och Ryssland kan tyvärr inte uteslutas. Antingen i närtid, om Ryssland använder taktiska kärnvapen, eller i framtiden, om Rysslands imperialistiska krafter behåller makten.

Vi i väst måste för vår egen säkerhets skull ta detta i akt och göra oss redo. Redo, inte för att vi önskar krig, utan för att avskräcka med signalen att ett krig kommer att bli kostsamt även för Ryssland. Imperier fungerar likadant som rovdjur, man riktar in sig på det svagaste bytet, medan man undviker det starkaste i största möjliga mån. Fanatiker, som jihadister, kan attackera urskillningslöst, men imperier har en inneboende självbevarelsedrift som gör de egna kalkylerna viktiga. Det är vad som gör avskräckning effektivt.

USA, Storbritannien och Nato utgör grunden för det globala västerländska försvaret. Men i försvaret mot Ryssland är östra Europa och Skandinavien centrala aktörer. Sverige har ett extra stort ansvar och intresse av att skydda Östersjön och Baltikum och givetvis att bistå Finland. Finland har Europas längsta landgräns till Ryssland och Norge den längsta kustgränsen mot rysk maktprojektion från Arktis. Såväl innan som efter att vi kommer in i Nato måste vi för den kollektiva säkerhetens skull axla detta ansvar. Det görs redan i viss mån från politiskt håll, men det måste också bli en folklig prioritering, något människor tar i akt även när de röstar och engagerar sig politiskt. Därför behöver det säkerhetspolitiska också bli föremål för debatt även bland allmänheten.

Södra Europa har andra utmaningar och ett delvis annat ansvar. Massinvandring, båtflyktingar och allt mer större kaos på grund av islamisering och ghettofieringen av Europas storstäder. Spanien, Frankrike och Italien måste ta särskilt ansvar för att säkra medelhavets gräns, mot Afrika och Mellanöstern och Grekland måste ges säkerhetspolitisk hjälp så att Turkiet inte kan använda flyktingströmmar som vapen mot Europa.

När jag pluggade statsvetenskap för 20 år sedan så pratades det ofta om EU som "fästning Europa", vilket då, från vänsterhåll, framställdes som något negativt på grund av att EU var en exklusiv frihandelszon. Från nyliberalt håll avfärdades den ståndpunkten som en felaktig beskrivning eftersom de nyliberala betraktade EU som ett positivt första steg mot en öppnare värld.

Att beskriva EU som en fästning är en felaktig beskrivning, men det termen beskriver vad vi med rätta nu borde röra oss mot att bli. En fästning är vad Europa behöver. För om vi inte säkrar Europas gränser, både mot direkta militära hot från öster, såväl som mot den massinvandring som bringar laglöshet och islamisering till Europa, så kommer vår kontinent - den västerländska civilisationens vagga - inte att bestå för framtida generationer. Europa kommer då att luckras upp inifrån och slitas sönder utifrån.

Samtidigt som Europa skälver, så reser sig också en annan totalitär makt i Asien, Kina. En för Europas del distanserad militär fiende, men som med pengar förfört europeiska länder som Ungern, Italien, Rumänien och andra delar av Europa, och på så vis fått ett farligt infiltrerande inflytande som också underminerar Europas ställning i världen.

Europa, kan om vilja finns bryta de ekonomiska banden, däremot har Europa inte kapacitet att stävja Kinas militära ambitioner, där Kina i allt större utsträckning kastar sin skugga över Asiens väst-inspirerade demokratier, från Japan och Taiwan till Indien.

Bara USA kan kontra Kina i Asien och avskräcka från invasioner av Asiens demokratier. Detta är också USA:s allt större säkerhetspolitiska fokus, då USA sedan länge betraktat Kina som det långsiktiga strategiska hotet, medan Ryssland utöver rostiga militärförmågor, i många avseenden är och håller på att bli jämförbart med ett u-land.

Men ingendera kan ringaktas. Ty världen skälver. Tiden när världen efter 1945/och än mer 1989, var säkert västerländskt och när västs fiender var få och svaga är över. Europa kan inte längre free-ride:a på USA. Vilket inte har något med den tidigare presidenten Donald Trumps retorik att göra, eller ens med den amerikanska anti-krigsvänstern, utan med realiteten att göra: Europa har sovit när vi borde ha varit vaksamma. Vi har letts av politiker som haft handel, pengar och mjuka utopiska tankar som huvudfokus - inte världshistoriens återkommande realiteter av krig och fred.

USA måste med nödvändighet axla det globala ledarskapet för den västerländska världshegemonin, och med den överlägsna styrka som USA fortfarande uppbådar, säkra västligt inflytande i hela världen.

Det är bra för oss, och bra för världen, om så sker. För de goda värderingarna om mänskliga rättigheter, individuell frihet, kvinnors frihet, demokrati - alla de värderingarna härrör från oss. Om Väst retirerar globalt så kommer också dessa värderingar att tyna bort eller snabbt avskaffas globalt. Bara USA kan uppbåda styrkan för att fortsätta projicera detta ut i världen i dess helhet.

Men det innebär att Europa måste axla mer, betydligt mer, ansvar för sig själva. I försvaret mot Ryssland är amerikansk kärnvapenavskräckning essentiell. Det är vad som förhindrar Putin från att använda sin egen arsenal, insikten om att USA kan slå tillbaka precis lika hårt och också lovat att göra det om ett allierat Nato-land attackeras.

I förhållande till kärnvapen behöver Europa, utöver brittiskt och franskt underhåll av sina egna kärnvapen, inte göra särskilt mycket. Men i alla andra avseenden måste Europa göra mycket mer.

Vi måste resa oss över våra egna interna konflikter, se den stora bilden, och därefter bygga ett gemensamt försvar på alla områden och alla fronter. Bara så kan Europa bestå. Om Europa inte består, så kommer den västerländska hegemonin att falla. USA kommer på sikt inte att ha några incitament att upprätthålla maktordningen i hela världen om amerikanernas absolut främsta brödrafolk -- Europa -- faller. Då kommer USA att återgå till ordningen innan 1945 och innan 1914 och dra sig tillbaka till sin egen kontinent. En kontinent där de är väl kapabla att skydda sig själva mot alla fiender. Men den övriga världen kommer då att falla in i djupt mörker, där krafter som tar avstamp i helt andra värderingar och en helt annan människosyn än den västerländska, tar över.

För att förhindra att så sker måste den västerländska hegemonin bevaras. Grunden för denna är den transatlantiska länken, som bäst kan liknas vid den västerländska civilisationens pulsåder. Den måste värnas till varje pris. Men de delar som den knyter samman måste också bestå.

Och trots all woke-kultur och polarisering som för stunden präglar USA, så är Europa mycket svagare. Tendenserna till splittring, till att ducka utifrån rädsla (vilket vi under lång tid sett i förhållande till Ryssland), är mycket större här. Det eftersom vi kuvat vår egen viljestyrka, lobotomerat vår egen historiska mentalitet av att vara utforskare, erövrare och härskare. Det är därför vi i vår tid fått politiker som inte har några som helst likheter med Winston Churchill, politiker som nästan enbart tänker på mjuka frågor som rör handel, rättvisefrågor eller klimatsamarbeten. Vi har gjort detta, vi har undvikit hårda frågor, i tron att vi på så vis gör världen bättre. Men allt vi har åstadkommit är att överlämna maktens spira till andra folks och andra civilisationers maktmän.

Vill vi överleva som civilisation så måste vi inse att världen skälver och omedelbart göra oss redo för de stormar som redan hopas, som vi kan ta oss igenom, men däremot inte kan ignorera. Att ignorera är att vara historielös, att stoppa huvudet i sanden i tron att världshistoriens cykler just denna gång, i vår livstid, ska hoppa över nedslaget. En farlig förnekande mentalitet som inte hindrar onda krafter, utan snarare bjuder in dem.

Vill vi motstå dessa måste vi resa oss, ena oss, och göra det mycket snart. Vägen för att lyckas med detta är att resa upp ledarskap med dessa insikter. Det är sådana ledare vi alltför länge har saknat. Och det måste göras nu.

Ronie Berggren