Väst måste bryta med palestiniernas falska och farliga ursprungsmyt

Efter terroriströrelsen Hamas barbariska attack mot Israel den 7 oktober, så pågår nu i december 2023 ett markkrig mellan Israel och Hamas i Gaza. Men det pågår också ett krig om historieskrivningen där det är hög tid för Väst att bryta med palestiniernas falska ursprungsmyt och orubbligt stå upp för Israels rätt att existera.

Nakba - den palestinska ursprungsmyten:

Den centrala tesen i den palestinska kampen mot Israel är Nakbanarrativet. Berättelsen om hur mellan sjuhundratusen och en miljon palestinier fördrevs från sina hem när staten Israel bildades 1948. Därav ”nakba”, som på arabiska betyder ”katastrofen”. Ett narrativ som på senare år även etablerats i omvärlden.

2021 gjorde den kvinnliga jordanska regissören Darin J Sallam Netflix-filmen ”Farha” om en arabisk flickas öde, som hon fått återberättat via sin mamma som fått historien från en väninna. Israeliska soldater dödar där en familj. ”En arabisk Anne Frank”, skrev SVT Kultur, trots den milsvida skillnaden mellan berättelsen i filmen, där det utöver regissörens redogörelse inte finns någon egentlig vetskap om vad som är sant eller inte, vet vi däremot att producenten Ayah Jardaneh twittrat saker som: twittrat saker som: ”Israel is the real terrorist” och “an apartheid state”, samt kartor på Palestina utan Israel. Däremot vet vi det mesta om Anne Frank.

Kulmen för Nakbanarrativet nåddes den 15 maj i år när FN för första gången höll en 75-års-åminnelsedag. Inför dagen lät den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj göra en interpellation till utrikesminister Tobias Billström (M). Jamal El-Haj, skrev:

”Den 15 maj 1948 är det 75 år sedan al-nakba, den stora katastrofen då omkring 750 000 palestinier fördrevs och tvingades på flykt. … För mig och världens över 12 miljoner palestinier är staten Israels tillkomst och historia en historia av kontinuerligt pågående övergrepp mot palestinierna.”

Jamal El-Haj blandade ihop åren och menade förstås 2023, alltså 75 år sedan 1948. När dagen inföll sa palestiniernas president Mahmoud Abbas inför FN:

This resolution represents a recognition …of the ongoing historic injustice that fell on the Palestinian people in 1948

Abbas krävde också att Israel skulle uteslutas ur FN och fick stående ovationer av FN-medlemmarnas representanter som ropade saker som “free Palestine” och “end the occupation now”.

Nakba är alltså palestiniernas centrala berättelse om vad som hände när Israel bildades.

Israel - en nation född ur förtryck, granskad av mångfaldiga historiker:

Israel har en annan syn. 1948 var året när FN:s delning av det brittiska Palestinamandatet skulle skapa en judisk respektive en arabsik stat med Jerusalem som internationell stad. Arabländerna var tydliga med att säga nej till en tvåstatslösning. Allt skulle vara arabiskt. Så direkt när Israel proklamerade självständighet den 14 maj 1948 attackerades de av de arabiska grannländerna. Stora delar av den arabiska befolkningen inom det som var det nyutropade Israel lämnade frivilligt, ofta på uppmaning av den omgivande arabvärlden mot löfte att de skulle kunna återvända när Israel väl hade förintats.

När så inte blev fallet, eftersom Israel vann kriget, så blev de araber som lämnat flyktingar. Det var alltså helt självförvållat. De araber som valde att stanna blev israeliska medborgare.

Detta är den officiella synen i Israel. Men det innebär inte att Israel har ignorerat det palestinska lidandet. I synnerhet från 1980-talet och framåt växte en generation ”nya historiker” fram i Israel, som efter nya upptäckter och öppnade arkiv på djupet ville granska både palestinskt lidande och alla aspekter av den israeliska militärens agerande. Fanns det sanning i Nakbanarrativet?

Bland dessa historiker diskuteras allt i detalj. Fördrevs araber från staden Lydda, 1948?

Historikern Ari Shavit lägger betoningen av skuld på Israel och kallar Lydda för ”the black box of Zionism”, en framställning som kritiseras av historikern Martin Kramer, som menar att Shavit trängt in sina källor i sitt eget narrativ för en amerikansk publik som inte kan bedöma komplexiteten i Israels historia.

Var det en massaker Israels militär utförde på araber i byn Deir Yassin? I Israel finns röster som är helt öppna för att jämföra Israels intåg i byn med en pogrom, alltså klassiska förföljelser som har riktats mot judar, andra röster argumenterar att civila dödades i byn men att det inte rörde sig om massakrer.

Dessa exempel är centrala händelser i Nakbanarrativet. Argumenten som bollas av judiska historiker ger ingående fördjupningar också bortom den etablerade historieskrivningens fokus på den israeliska statens födelse. Benny Morris, sionist, och Ilan Pappe, anti-sionist, är två exempel. Båda har under sina karriärer grävt djupare i händelserna 1948 och är ense om fakta men drar skilda slutsatser. Benny Morris anser att radikal islam är den stora boven i Mellanöstern, medan Ilan Pappe anser att det sionistiska projektets skapelse av Israel är huvudproblemet. Pappe gör som Noam Chomsky och Howard Zinn gör i USA, drar slutsatsen att det egna nationsbygget är ondskefullt och att fred bara kan nås genom försonande eftergifter åt de folk som blev förtryckta. Benny Morris å sin sida anser att Ilan Pappe politiserar historien.

Men gemensamt för de israeliska historikerna är att de verkligen gräver och sedan diskuterar öppet på ett sätt fallet inte är i arabvärlden. I en intervju med Los Angeles Times den 27 november i år sa Benny Morris:

You’ll find very few Arab historians who are objective about their plight. They stick to their political narrative. Israelis can be a little more objective

Israel har alltså historiker som erbjuder en självkritik där även palestinierna kan hitta stoff för sitt Nakba-narrativ. Medan den palestinska världens historiker består främst av nakba-narrativets apologeter.

Men går det då att avgöra vem som har rätt? Den palestinska sidan eller den mer mångfaldiga, men likväl israeliska sidan? Eller handlar allt om vilken sida man väljer att ställa sig på bland de historiker som boxas mot varandra? Finns det några objektiva helt utomstående bedömningar?

Svaret är ja. Något Väst och det internationella samfundet gör gott att påminna sig om.

1951: The Arab Refugee Problem - How it can be solved:

I oktober 1945, direkt efter Andra världskrigets slut, bildades Förenta nationerna (FN). Israel bildades 1948 och de arabiska flyktingarna blev ett av det nybildade FN:s första stora kriser att hantera. 1951 släpptes rapporten, ”The Arab Refugee Problem - How it can be solved”, med förslag till FN:s generalförsamling. Rapportkommittén bestod bland annat av den mycket välkände kristne vänsterteologen och pacifisten Reinhold Niebuhr. Här en genomgång av några av de frågor som rapporten ställer och besvarar.

Vem är ansvarig för arabernas flykt från Palestina?

Rapportens svar:

The flight of the Arabs from Palestine was a concomitant on the Arab war on the U.N participation resolution of November 29, 1947 - a war conducted between December 1947 and May 1948 by so-called ”irregulars” from the Arab states, and after May 14, 1948, by the official armies of the Arab states.

FN:s delningsplan, som skulle ge en del av det brittiska Palestinamandatet till judarna, en annan del till araberna och därtill göra Jerusalem till en internationell stad, avslogs alltså av araberna. De förde krig mot FN:s delningsplan genom att attackera Israel. Först arabiska miliser, därefter de omgivande ländernas arabiska arméer som från Israels direkta födelse försökte förinta den nya nationen. Rapporten konstaterar vidare varför araberna inne i Israel lämnade:

The record shows that it was an evacuation admittedly planned by the Arab war leaders and the Arab Higher Committee for the three-fold purpose of: 1. Clearing the roads of the villages for an advance of the Arab regular armies. 2. Demonstrating the inability of Jews and Arabs to live side by side. 3. Disrupting services following the end of the mandate.

Vidare förklarar rapporten hur Israel vädjade till araberna att stanna kvar:

A number of attempts to halt the flight of Arabs were made, first by the Haganah (Israels militär), and later by the Provisional Government of Israel. In December 1947, the Haganah appealed to the Arabs to live in peace with the Jews. In leaflets distributed in all Arab villages they urged the Arabs to choose peace and constructive work ”so that we shall not have to harm you and your property in the course of our self-defense. You will understand that if attacks are made from these bases we shall have no alternative but to shoot back. We hope that you will heed this appeal and help bring peace back to the country for the good of the inhabitants.”

On May 14, 1948, the Provisional Government of Israel, in its proclamation of Independence, appealed to the Arab population:

”In the midst of wanton aggression we call upon the inhabitants of the state of Israel to return to the ways of peace and to play their part in the development of the state, with full and equal citizenship and due responsibility in all its bodies and institutions, provisional or permanent”

Rapporten konstaterar sedan:

None of the appeals was heeded.

Rapporten konstaterar att efter att FN den 29 november 1947 hade röstat för delningsplanen av det brittiska mandatet, så började araberna lämna. 30 000 från de rika arabiska familjerna i Jerusalem, Haifa och Jaffa flyttade med alla sina rikedomar till omgivande arabländer. Det var arabernas första exodus. De flyttade helt frivilligt för att de inte accepterade en judisk stat.

Mellan mars och april 1948 följde en ny evakueringsfas när tiotusentals araber lämnade Sharonslätten på uppmaning av Muftin, som det står i rapporten. Muftins namn nämns inte, men den kände muftin i Jerusalem var Amin al-Husseini, han hatade judar, samarbetade med Nazityskland och drömde om att kunna verkställa en ”slutgiltig judelösning” även i Mellanöstern, av samma slag som Hitler hade företagit sig i Europa. De araber som evakuerade sålde ofta sina saker till sina judiska grannar innan de lämnade. Rapporten fortsätter:

French, British and Arab sources alike confirm that the Arabs were not driven out of Palestine by the Jews. Rather, these sources establish that the flights were organized and continued at the behest of Arab leaders. … On April 20, 1948, Jamal Husseini, Vice Chairman of the Arab Higher Committee told the U.N Security Council that ”the Arabs would not submit to a truce but prefer to leave their homes.”

Arabförbundets generalsekreterare Abdul-Rahman Azzam Pasha, gjorde också tydliga uppmaningar till varför araberna borde lämna. FN-rapporten citerar den libanesiska tidningen Al-Hoda:

Abdul-Rahman Azzam Pasha, published numerous reports and declarations in which he assured the Arab peoples and all others that the occupation of Palestine and of Tel-Aviv (the virtual Jewish capital) would be as simple as a military promenade for the Arab armies. Azzam Pasha’s statements pointed out that armies were already on the frontiers and that all the millions that the Jews had spent on land and on economic development would surely be easy booty for the Arabs, since it would be a simple matter to throw the Jews to the bottom of the Mediterranean Sea.

Det var alltså tankarna som den arabiska omgivningen hade redan från start. De förkastade FN:s delningsplan och var beslutna om att krossa varje framtida israelisk statsbildning.

Sedan kom slutet på det brittiska Palestinamandatet, Israel proklamerade sin självständighet den 14 maj 1948 och direkt därpå följde invasionen av de arabiska grannländerna i det uttalade syftet att förinta Israel. FN-rapporten beskriver vad som sändes ut på arabisk radio inför den arabiska invasionen:

The Arab leaders and the Arab press and radio announced on May 15 (1948) that the Jews were scared to death and would soon be thrown into the sea by the advancing Arab armies.

De araber som lämnade, gjorde alltså det för att undkomma att hamna i skottlinjen, men med tanken på att sedan återvända som segrare, när judarna väl var kastade i havet. De som pratade öppet om etnisk rensning, och hade det som militärt mål - var araberna. De hymlade inte ens om saken. Däremot misslyckades de. Och konsekvensen av det blev att hundratusentals araber som helt självvalt hade valt bort att bli israeliska medborgare, istället blev flyktingar.

FN-rapporten går sedan vidare till nästa fråga: Vem ska ta hand om flyktingarna?

Enligt rapporten från 1951 räknades antalet arabisk-palestinska flyktingar till 875 998 personer. De flesta fanns i Jordanien, omkring 200 000 fanns på Gaza. Vad skulle nu hända med dem?

Rapporten konstaterar att sedan november 1948 har de palestinska flyktingarna omhändertagits av FN-organet ”United Nations Relief for Palestine Refugees” med underorganisationer som Röda korset. Men, fastslår rapporten, det är ohållbart att dessa människor förblir flyktingar. FN kan inte ge dem jobb eller framtid utan blott grundläggande uppehälle. Människorna måste integreras i existerande samhällen:

That the U.N Relief program cannot resolve the Arab refugee problem is now openly acknowledged. There is an increasing awareness that the problem can no longer be handled on a relief basis and that plans for resettlement must be quickly drawn up and carried out.

Men, det konstateras samtidigt att detta förhållande inte innebär att flyktingarna har det dåligt, John K Blandford, generalsekreterare för FN:s Relief and Work Agency, konstaterar att de har det bättre än den fattiga lokala arabbefolkningen och i somliga fall bättre än araberna i övriga Palestina har det.

Frågan kvarstod dock, vart skulle dessa flyktingar inlemmas?

Rapporten konstaterar att det inte kan bli tal om att återvända till Israel. Dels hade den israeliska regeringen många invändningar:

Israel ansåg sig inte ha något historiskt ansvar mot de araber som lämnade Israel trots att Israel själva avrådde en flykt. Israel kände också fruktan att dessa araber, som genomgått år av indoktrinering, skulle bli en säkerhetsrisk för landet. Därtill hade de utrymmen, och de bostäder som araberna lämnat, tagits över av inkommande judiska flyktingar (som dels flyttade eller fortfarande flydde från antisemitismen i Europa) och därtill bokstavligen fördrevs med våld från hela arabvärlden där de ofta bott i tvåtusen år, där Israel blev deras enda tillflyktsort. Därtill ansåg Israel inte att de hade ansvar att lösa en flyktingfråga som den arabiska omgivningen inte tog något som helst ansvar för. Därtill var förutsättningarna som fanns vid den delningsplan som FN röstat om 1947 inte längre aktuell, för den hade helt omkullkastats av kriget. FN:s plan hade byggt på att den judiska staten skulle ta emot upp emot 700 000 europeiska judar — men nu kom ytterligare lika många från den arabiska världen. Planen byggde också på att Israels ekonomi skulle integreras med Mellanösterns, så blev det inte. Därtill byggde FN:s plan på det rådande tillståndet i regionen skulle vara fred. Men i praktiken blev det krig dagen efter att delningsplanen trädde i kraft.

FN-rapporten konstaterar att Israel inte kan låta flyktingarna återvända. Däremot tar Israel ansvar och har satt upp en fond för stöd för flyktingarna och kompensationer för mark som de förlorade. Israel har också gett de araber som var lojala med Israel fullständiga medborgarskap. Stycket om Israels ansvar för de arabiska flyktingarna avrundas:

Israel’s refusal to open its doors to the return of all these Arabs who fled from its territory has evoked considerable criticism. This despite the fact that nowhere in history is there a precedent for defeated countries to call the terms of peace. Nor is there any parallell for hostile countries claiming the right to force their own kinsmen back into a country for which they entertain the frankest sentiments of ill will.

Den naturliga lösningen, konstaterar rapporten, borde vara att de arabiska flyktingarna inlemmas i den omgivande arabvärlden:

Can the Arab states absorb a refugee population of some 800 000? The answer is overwhelmingly in the affirmative, provided: 1. The great natural resources of the Middle East are developed. 2. This development is assisted by international funds.

Rapporten konstaterar att naturresurserna gör arabvärlden till en av de potentiellt rikaste regionerna i världen. Om arabvärlden ville skulle integration av palestinierna inte bli några problem. Historien hade också många exempel på liknande folkförflyttningar. En rad olika världsledares kommentarer om en sådan förflyttning citeras senare. USA:s f.d. president Herbert Hoover citeras från en intervju där han säger att Irak skulle kunna uppta alla. Att ”palestinierna” då skulle komma till ett land där deras arabiska språk talades och ett land som också var muslimskt, precis som de själva var. Irak behövde därtill stor jordbruksarbetskraft.

Så här 75 år senare har arabvärlden fortfarande inte accepterat palestinska flyktingar. Lägren har blivit permanenta och det hat som byggts upp har använts för att hetsa mot Israel.

Den muslimska världens judefördrivning:

FN-rapporten tar också upp den andra flykten, de hundratusentals judar som arabvärlden lät fördriva som straff för Israels uppkomst:

Since 1948, some one million Jews have become victims of accelerated anti-Semitism. These are the Jews in the moslem countries of the Arab League and of North Africa - communites which have existed for thousands of years. … whole communities are seeking asylum in Israel

I de muslimska länderna, utförs, konstaterar rapporten, omfattande förtryck mot de inhemska judarna: de bojkottas, utnyttjas ekonomiskt, arresteras och utsätts för fysiskt våld. Rapporten konstaterar också att i somliga länder hämtas direkt inspiration från nazismen:

Iraq and Egypt, in particular, have borrowed heavily from the anti-Jewish laws of the Nazis. Hitler, in progressive stages of his cold war against the Jews, established the pattern of barring Jews from government employ, banning them from schools and universities, refusing to enlist them in the army, forcing them into labor camps. Hitler introduced the economic boycott, the multiple taxes on Jews, the forced sale of Jewish businesses at a small percentage of their value, while a softening up process consisted of physically smashing Jewish business centers. The collective atonement fine was another Nazi invention, as was the flight tax. These practices have been adapted to their own uses by a number of Arab States as subsequent pages reveal.

Som parentes kan nämnas att en mycket läsvärd skrift på svenska om denna fördrivning av arabvärldens judar, är Svensk-israelinformations skrift, ”De judiska flyktingarna” från 2013.

Men kort och gott: den judiska ursprungsbefolkningen i arabvärlden (en värld som blev arabisk genom islams militära erövringar på 600-talet, men dessförinnan var kristen, judisk, persisk etc) fick nu inte längre leva kvar. De fördrevs på riktigt, av de länder och de folk som sedan skulle ägna årtionden åt att prata om ”nakba”, katastrofen för de palestinier som självmant hade lämnat Israel i förhoppning om Israels förestående förintelse.

Dessa utdrivna judar tar nu, konstaterar rapporten från 1951, sin tillflykt till Israel, och Israel tar emot dem, något som underlättar stort för FN - för om Israel inte hade öppnat upp för de judiska flyktingarna från arabvärlden, så skulle ansvaret för dem falla på FN, precis som FN tvingats ta ansvar för de flyende araber som de arabiska grannarna inte tar ansvar för. Rapporten konstaterar faktiskt att medan judar från Europa fått internationell hjälp, så har de utsatta judarna från arabvärlden inte fått någon: ”No international assistance has been given to the needy and oppressed Jews of the Moslem countries of North Africa and the Middle East.”

Rapporten avslutas sedan med en sammanfattning i några punkter:

Dels konstateras att fortsatt arabisk levnad inom FN:s hjälpprogram bara sänker moralen hos flyktingarna. De måste integreras i samhällen. Men det rätta samhället är inte Israel, inte för Israel men inte för araberna själva heller. Den bästa lösningen för de arabiska flyktingarna är, konstaterar rapporten, de arabiska staterna.

AVSLUTNING:

Det finns många uppgörelser med det palestinska Nakba-narrativet. En läsvärd genomgång är professor Shmuel Triganos artikel ”Deconstructing the Three Stages of the Nakba Myth” från 2019, där han steg för steg dekonstruerar mytbildningen kring Nakba.

Jag har dock här valt att lägga tonvikt vid FN-rapporten från 1951. Dels för att den är gjord av en FN-kommitté i ett FN som där och då var ungt och idealistiskt och ännu inte genomsyrat av aktivister, och hade ambitionen att med mänskliga rättigheter som utgångspunkt vara en opartisk internationell medlare med alla folks bästa i åtanke.

Idag finns många palestinska historiker som önskar framställa de som avfärdar Nakba-narrativet som om de vore förtryckare av den verkliga palestinska historien. Just därför är de tidiga icke-israeliska rapporterna så intressanta, där man bara förklarade vad som övergripande hade hänt och vilka sidor som haft rätten på sin sida eller inte. Det narrativ om ”nakba” som idag är vitt populariserat, inte minst genom den palestinska diasporan, bedömdes inte alls som trovärdigt när det granskades objektivt i sitt samtida sammanhang.

Palestinierna har dock lyckats locka västvärldens goda vilja genom att inkorporera det i grunden islamiska hatet mot idén om en judisk stat i ett klasskampsperspektiv. Det var Sovjetunionen som på 1960-talet gav PLO och Yasir Arafat hjälp att istället för att prata om jihad och utrotning, prata på ett sätt som kunde tilltala Väst: att beskriva kampen mot Israel som ”anti-kolonial” och istället för att kräva judarnas utplåning, prata om återerövring av ockuperad mark, som ”Västbanken” och Gaza. Arafat lärde sig snabbt att prata med kluven tunga, som en fredsduva inför väst, men maningar till jihad på arabiska. Främst vänstern, men även delar av högern i Europa, gick på detta och blev megafoner åt det palestinska narrativet - eller nyttiga idioter om man så vill.

Narrativet fick därmed allt större gehör. 1975 röstade FN:s generalförsamling för Resolution 337 som stämplade sionism som rasism. Resolutionen återkallades dock 1991, men bara att den röstades igenom visar hur kampen om narrativet drivits på högsta nivå. I år hölls, som tidigare nämndes, också för första gången Nakba-dagen i FN. Nu med Israels pågående markinvasion av Gaza, så spelar Hamas precis samma spel.

Väst måste inse att de blivit förledda:

Hamas terroristattack mot Israel den 7 oktober 2023, med mer än 1 200 israeler dödade, och flera hundra kidnappade och brutalt mördade eller våldtagna - ofta till jubel av helt vanliga palestinier på gatorna, unga, gamla och kvinnor, visar dock tydligt att det är hög tid för Väst att nu sätta punkt för årtionden av uppbackning av det palestinska Nakba-narrativet.

Det är tron på detta narrativ, en folkfördrivning följt av en ockupation, som gjort att Väst sett mellan fingrarna på att internationellt Palestinabistånd har gått till Hamas. Bistånd med vilket Hamas på Gaza skapade en bokstavlig terroriststat, där hela infrastrukturen byggdes för driva terror mot Israel och befolkningen hjärntvättades från barnsben i judehat. De senaste veckorna har framkommit att de underjordiska tunnlarna, byggda för att kunna driva krig mot Israel med den palestinska befolkningen som mänskliga sköldar ovan, varit enorma.

Väst, framförallt Europa, och i synnerhet Sverige som gett så mycket bistånd, måste inse att de har blivit förledda.

Att ta avstånd från Nakbanarrativet innebär inte att blunda för övergrepp på palestinier, eller sakliga granskningar av israeliska övergrepp. Ej heller att ignorera detaljerna 1948. Den debatten bör vara öppen (och även riktas kritiskt mot den muslimska världen). I Israel är den öppen.

Men Väst måste förstå att grunden för Nakbanarrativet inte är fördrivningen, utan förnedringen. Förnedringen av att ett tidigare judiskt ”dhimmifolk” (undergivet det islamiska herrefolket) nu hade makt på mark som historiskt varit islams. Under islams herravälde behandlades judarna ofta hårt. I länder som Marocko och Jemen var misshandel av judar vanligt under det osmanska väldet. Men lagen påbjöd att judarna inte fick försvara sig när de blev slagna, om de gjorde det kunde de straffas med att få händerna avhuggna för att ha slagit en muslim. Att de bara slog tillbaka togs inte i akt.

Att det folk som i nästan 1 400 år varit underdåniga muslimerna i hela Mellanöstern, nu hade en egen stark stat, var förnedrande, och stred mot den islamiska självbilden som ett herrefolk. Förnedringen baseras på teologin om Dar al-Islam, att ett område som fallit inom islams domän för alltid tillhör umman, den globala islamiska gemenskapen. Om otrogna tar över sådant land, så är det muslimers plikt att ta det tillbaka. Detta nämns även i Hamas grunddokument från 1988 där det står:

Nationalism, from the point of view of the Islamic Resistance Movement, is part of the religious creed. Nothing in nationalism is more significant or deeper than in the case when an enemy should tread Moslem land. Resisting and quelling the enemy become the individual duty of every Moslem, male or female

Detta har inte förändrats. Den 21 november skrev statsvetaren Khaled Salih i Göteborgsposten:

I icke-muslimska sammanhang betonas det revolutionära våldet för att befria Palestina från den ”sionistiska ockupationen”, som ses som en förlängd arm av det imperialistiska och kapitalistiska USA. Båda ska bekämpas med våld.

För att mobilisera stöd hos muslimska grupper rättfärdigas våldet med religiösa krav för att befria ett muslimskt land. Efter valsegern i Palestina 2006 blev det tydligt att Hamas starkt betonade vad man menade var sharias krav på oförsonligt och våldsamt motstånd mot Israel. De förnekade även Israels rätt att existera som en icke-muslimsk stat på territorium som historiskt sett ansågs vara muslimskt.

Förnedringen som Israels uppkomst innebar, var det primära i krigen mot Israel. Den religiöst betingade förnedringen är den faktor som gjorde och gör att den muslimska omvärlden inte kan betrakta Israel på samma sätt som svenskar betraktar att Finland förlorades till ryssarna, eller danskar att Skåne förlorades till Sverige. Sådana kamper är inte eviga eller knutna till gudsstadgade idéer. Det är däremot förlusten av Palestina, och förlusten till judar i synnerhet. Faktum är att få, ej heller palestinierna, brydde sig det minsta om vad som faktiskt hände 1948. Den tänkta arabiska stat de skulle få av FN togs då över, inte av Israel utan av grannländerna. Jordanien tog det som idag är Västbanken, Egypten tog det som idag är Gaza. De tog detta från FN mandatet. Först i sexdagarskriget 1967 togs dessa områden över av Israel.

Palestiniernas kamp handlade alltså inte om att ”återfå” FN-mandatet, utan om att upphäva staten Israels existens. Det var också drivkraften för arabvärlden. Det palestinska folkets fördrivning eller lidande kunde arabvärlden inte bry sig mindre om. Få arabländer - ej heller väst - brydde sig när ISIS slaktade palestinier i Yarmouk 2015. Det berörde dem inte och drog ingen skam över islam eller deras egen heder.

Israels existens däremot gör- och har framförallt gjort det.

Genom sin styrka har Israel med tiden emellertid vunnit respekt. Det var därför Abrahamavtalen med en rad olika grannländer kom till stånd. Men det krävdes segrar i fyra stora försvarskrig mot omgivande länders invasionsförsök, samt en militarisering av enorma proportioner. Men nu vet den omgivande arabvärlden att det inte går att göra jihad framgångsrikt mot Israel, och hotet från Iran gör att andra saker blir viktigare för de stabila arabiska regeringarna. Därtill finns det ekonomisk vinning i en god relation med Israel. Den radikala islamiska och antisemitiska fanatismen närs således just nu mestadels underifrån, inom rörelser som Hamas och salafirörelser som Muslimska brödraskapet. Hatet mot Israel, nyttjandet av Nakbanarrativet, finns emellertid ingrott hos muslimer överallt, som redskap inte för att hjälpa palestinier, men för att slå mot Israel.

Detta narrativ bör emellertid inte finnas eller ges näring i Väst. Väst har en moralisk skyldighet att ställa sig på den rätta sidan. Vilket är att stå upp för Israel genom att inte acceptera nakbanarrativet, som inte är trovärdigt. Inte för att 1948 inte var en katastrof för araberna, det var det i alla avseenden: nästan en miljon araber lämnade faktiskt Israel och de arabiska länderna som hetsat mot Israel förlorade. De förnedrades och drogs vanära över på ett sätt som skapar kortslutning i en kultur byggd på heder. På det sättet var det en katastrof.

Däremot var det inte någon katastrof i form av ett folkmord, så som nakba paketeras idag för att helt rycka undan all legitimitet för Israels existens och vinna västerländsk sympati för den palestinska saken. 1948 var inte palestiniernas version av den judiska Förintelsen. Det var inte heller jämförbart med vad de arabiska länderna vid samma tidpunkt gjorde med sina judiska minoriteter. Det sistnämnda är en poäng som många av de israeliska historikerna som är kritiska till Israels agerande mot sina inhemska araber 1948 ofta tillstår: araberna var värre. Ari Shavit, som kritiskt beskrev Israels övertagande av staden Lydda som ”sionismens svarta låda”, beskriver också hur ett samtal gick mellan den nya israeliske guvernören av staden, och en arabisk delegation i förhandlingar om fångar.

Den arabiska delegationen frågade:

”What will become of the prisoners detained in the mosque?”

Den israeliske guvernören svarade:

”We shall do to the prisoners what you would do had you imprisoned us.”

Den arabiska delegationen utbrast:

No, no, please don’t do that.”

Den israeliske guvernören ställde en motfråga:

”Why, what did I say? All I said is that we will do to you what you would do to us.”

Den arabiska delegationen svarade:

”Please no, sir. We beg you not to do such a thing.”

Den israeliske guvernören svarade slutgiltigt:

”No, we shall not do that. Ten minutes from now the prisoners will be free to leave the mosque and leave their homes and leave Lydda along with all of you and the entire population of Lydda.”

Den arabiska delegationen:

”Thank you, sir. May Allah bless you.”

I länkarna ovan om de olika israeliska historikernas bedömningar av Lydda, kan den som vill läsa mer ingående om, och själv fundera över vad som egentligen hände. Ari Shavit anser att Israel begick övergrepp på civila. Men den skillnad som hans citerade samtal visar, är ändå talande. Vad skulle araberna ha gjort om de fått övermakt?

Svaren gav de helt öppet.

Samma sak gäller i dagens pågående konflikt: Israel har gjort en storskalig invasion för att krossa Hamas, en terroriströrelse som dels gömmer sig under marken, dels använder hela den palestinska civilbefolkningen som mänskliga sköldar, och därtill har hjärntvättat stora delar av civilbefolkningens ungdomar i ett intensivt judehat. 2016 gjorde dokumentärfilmaren Stuart Palmer “The UNRWA Road to Terror Palestinian Classroom Incitement” om hur barn på FN-finansierade palestinska skolor var öppet judehatiska. En ung flicka säger inför kameran: “I want to fight against them [the Jews] and defeat them in war.” En pojke säger: “Stabbing and running over Jews brings dignity to the Palestinians”, och en annan pojke säger: “I am ready to stab a Jew.”

Israel förintar inte palestinierna, men om motsatts förhållande rått, så visar terroristattacken mot Israel den 7 oktober mycket tydligt vad som hade väntat. Det finns en skillnad i värderingar och människosyn som Väst inte längre bör ignorera.

Israel har idag en stor arabisk minoritet, de som inte lämnade landet 1948. De fick stanna och är idag israeliska-araber. I islamvärlden finns inte längre några judar. De fördrevs på riktigt. Där och då hymlade arabvärlden inte ens om att så skedde. Ingen kräver att de ska få återvända till sina gamla hemländer. Arabvärlden hålls heller inte ansvariga för denna mycket reella och bevisade fördrivningen som hade likheter med nazismen på ett sätt som Israels behandling av sina inhemska araber (palestinierna) inte hade. Inga minnesdagar hålls i FN för den fördrivna judiska ursprungsbefolkningen, inga Black Lives Matter-demonstrationer i USA och Europa med krav på ersättningar. Och självklart producerar inga arabiska regeringar några självkritiska statliga skrifter vid namn “Om detta må ni berätta”.

FN-rapporten från 1951 är mycket talande eftersom den kom innan Internet, sociala medier och hätska påverkanskampanjer gjorde att alla institutioner blott blev brickor för de krigande narrativen.

Väst måste vakna upp. Om Väst bryter med palestiniernas ursprungsmyt så är det inte bara Israel som gynnas. Även palestinierna själva skulle gynnas av detta. I 75 år har de hjärntvättats och hjärntvättat sig själva i fantasier om folkmord och fantasier om återvändande, som gjort att ingenting förändrats på flera generationer. De judar som på 1990-talet flydde från Sovjetunionen till USA, är idag amerikaner. De tyskar som fördrevs från Polen har lagt sina fäders berättelser i ryggsäcken. Barnen och de efterkommande till de judar som fördrevs från arabvärlden bor inte längre i läger, utan är vanliga israeliska medborgare i alla slags samhällspositioner. Palestinierna däremot, lever fortfarande kvar i de flyktingläger, som FN redan för mer än 70 år sedan konstaterade inte var bra för dem.

Palestinierna borde, precis som FN en gång gjorde, kräva en integration i Arabvärlden. Den arabvärld som reagerar med kollektiv ilska och hat och ömmar för det palestinska lidandet bara när Israel är inblandat, men annars är helt ointresserade av palestinierns mödosamma vardag och i mer än 70 års tid har vägrat att integrera palestinierna i sina egna samhällen. Det största stödet till Palestina kommer från Väst, inte från arabvärlden.

Mot de arabiska regeringarnas agerande borde ilskan om något riktas. Men istället har palestinierna i generationer och med understöd av västerländskt bistånd, låtit sina barn indoktrineras i att allt är de ondskefulla judarnas fel. Under Israels pågående markinvasion av Gaza har ett exemplar av Hitlers bok Mein Kampf hittats i ett barnrum. Det borde inte förvåna. Samarbetet med nazisterna fanns under Andra världskriget. Efter Andra världskriget flydde tyska nazister inte bara till Argentina, många flydde till Mellanöstern, konverterade till islam, tog sig arabiska namn och hjälpte med sin tyska expertis arabländernas underrättelsetjänster och krigsindustri utifrån devisen att, ”Israels och judarnas fiender är våra vänner”, något Niclas Sennerteg skriver ingående om i sin bok ”Hakkorset och Halvmånen” från 2014.

Nazismens ande vilar fortfarande över regionen i sådan utsträckning att terrorattacken den 7 oktober 2023 kunde verkställas, varefter ännu en helt självförvållad ”katastrof” hände, när Israel givetvis vedergällde.

Palestinierna har inte fallit offer för ”nakba”, däremot har de fallit offer för ”Nakbanarrativet” - ett narrativ som inte håller sanningen - eller forskningen om sanningen - särskilt högt, men däremot håller hatet vid flammande liv. Därför är det nu hög tid för Väst, att för allas bästa, bryta med det palestinska Nakbanarrativet och inför hela världen stå upp för Israels orubbliga existensberättigande.

Ronie Berggren