The Case for Christian Nationalism

En svensk recension av en mycket amerikansk bok

I USA är ”Christian Nationalism” ett negativt epitet, som varvat med abortmotstånd, Trump och stormningen av Capitolium brännmärker högerkristna som extremister.

Här i Sverige diskuterar kristna regeringens nationsbetonande och invandringskritiska Tidöavtal med Sverigedemokraterna. Det har inget med ”Jesus eller den kristna tron att göra”, skrev den liberala frikyrkoteologen Joel Halldorf. Svenska kyrkans biskop Fredrik Modéus skrev: ”I kristen idétradition görs inte skillnad på människor … Jag … vill … se ett samhälle som sträcker ut sin hand till invandraren … En kyrka som ber och kämpar outtröttligt för solidariteten.”

I sin bok ”The Case for Christian Nationalism” från 2022 vänder sig den amerikanske akademikern Stephen Wolfe mot detta allt mer utbredda kristna tänkande, sprunget ur universalismen, där den ”goda nationen” definieras utifrån rådande sociala ståndpunkter i jämlikhetsfrågor eller aborter. Eller som här i Sverige, massinvandringen.

Nationstanken väl etablerad i kristen tradition

Nationer, förklarar Wolfe, bygger inte på universalism utan på instinkter och kultur. Instinkterna att i första hand älska sina nära, sin familj, sina fränder. En kultur uppstår på platsen där fränder bor. Nationen kombinerar de naturliga referensramarna med politiskt styre.

Denna naturligt framväxta ordning har kristna teologer alltid bejakat. St Augustinus förklarade att enheten i tron i enlighet med aposteln Paulus suddade ut alla barriärer mellan gränser och kön, men dessa förblev samtidigt jordelivets ordningar. Thomas av Aquinos ansåg att nyanlända till städer inte skulle få bli medborgare förrän andra eller tredje generationen, för att den stabilitet som gavs av städer (idag av nationer) inte skulle rubbas.

De reformatoriska tänkarna som ur teologin mejslade ut politisk teori instämde. De betraktade nationen som något så naturligt att den skulle ha existerat även om syndafallet inte hade ägt rum eftersom Adam och Eva var bundna till geografiska platser. Calvin skrev att frälsningen inte gjorde skillnad på kungar eller herdar, tyskar eller fransmän, men att den anständiga samhällsordningen tar dessa saker i akt och de som ville sudda ut dessa skulle få en icke-fungerande värld utan domstolar eller regeringar. Puritanen John Davenport konstaterade att den kristne hade förpliktelser både mot gudslivet och samhällslivet. Skilda förpliktelser som kompletterar varandra.

Tron korsar alla gränser men avskaffar dem inte. Evigheten kommer också att lösa upp våra rådande ordningar, men det görs inte på jorden.

Men människor försöker göra det på jorden. Upplösning av kön, en feminisering av män (på så vis att manliga egenskaper stämplas som något ”toxiskt” istället för något kompletterande till det feminina), upplösning av gränser.

Författaren konstaterar att de som med evigheten som ideal vill sudda ut jordelivets strukturer inte är konsekventa. Jesus sade att äktenskapet inte skulle existera i evigheten, men få kristna förespråkar äktenskapets upplösning. Äktenskap och familj är också ett bra exempel som de flesta förstår, där kristen teologi och historia är tydlig om en institution som inte är förankrad i evigheten. Vare sig äktenskap eller familj är frälsande, för frälsningen är individuell. Men fungerande kristna familjer kan bana väg för individuell tro, likaså kan tron stärka familjen, som när den fungerar är en sund gemenskap för en ordnad mänsklig jordisk tillvaro. Nationen betraktades av de reformatoriska protestanterna på detta sätt. ”A family is a little commonwealth, and a commonwealth is a great family”, sa New England-puritanen John Winthrop (vars i politiska sammanhang mest kända uttryck är det av Reagan citerade uttalandet om amerikanska kolonierna som ”a city upon a hill”). Och John Cotton sa: ”The church and the commonwealth are still distinct kingdoms, the one of this world, the other of heaven, and yet both of them from Christ.”

Den kristna nationen

Efter att ha fastslagit att nationstanken är förankrad i kristen tradition och att den inte står i motsättning till det gränslösa evangeliet, går Stephen Wolfe in på vad en kristen nation är. Det han skildrar är inte USA eller någon existerande nation, utan hur han anser att den sådan nation bör kunna gestalta sig utifrån kristen reformatorisk politisk teori, med de reformistiska kolonierna i Nordamerika på 1600-1700-talet - som senare blev Förenta staterna - som utgångspunkt.

Den kristna nationen tar avstamp i en kristen befolkning. Utan en sådan kan en kristen nation inte existera. Det högsta goda för kristna, är det himmelska, inte det jordiska.

Ett politiskt styre kan inte ge det himmelska, kyrkor behöver inte vifta med nationsflaggor, i synnerhet inte under predikningar. Kyrkornas och pastorernas uppgift är att förmedla tron som tillhör det andliga rike som korsar tid och rum.

Men däremot kan och bör det politiska styret genom kultur och politik bädda god jordmån för evangeliet. En regering kan stödja kyrkbyggnader, finansiera teologiska skolor, stifta helgdagar och även förbjuda saker som offentlig hädelse, och utbredning av icke-kristen tro. Det sistnämnda har inget med deras samvetsfrihet i det privata att göra. Det handlar inte om att tvinga dem in i kristen tro, vilket alla reformatoriska tänkare var eniga om inte gick. Ej heller om att begränsa deras juridiska rättigheter, utan blott om att fastslå den bestämmande kristendomsbejakande normen i det offentliga.

Den kristna kulturen kan samla människor kring kristna riter, dop, traditioner och helgdagar. Därtill blir den kristna mentaliteten en del av det sociala i kristna samhällen. Familjer, som i den traditionella protestantiska traditionen läser bibeln och ber bordsbön. En bred allmän önskan att delta i kristna sammanhang, att reflektera över saker som synd, helgelse och så vidare. Miljöer där detta uppmuntras bidrar till det yttersta goda, den evighet som vare sig politik eller kultur kan erbjuda, men som dessa likväl kan bana väg för.

För att göra detta behövs en kristen härskare. Wolf använder begreppet den kristne fursten. Då inte någon monark eller autokrat, men en ledare som är ett föredöme i både integritet och ledarskap och kan realisera det kristna folkets vilja och stå upp för det kollektiva ”vi” som definierar nationer. En kristen härskare råder inte över kyrkans auktoritet, men värnar kristnas friheter och rättigheter och driver den omgärdande världsliga politik som kan bana väg för andlig utveckling. Furstens uppgift är att upprätthålla det kristna samhället. Ett samhälle som inte är intolerant, men likväl är kristet.

Wolfe går i detalj in på hur de kristna kolonierna i Amerika fungerade, där protestantiskt, anglo-saxiskt tankegods, skapade starka samhällen. Författningsfäderna tog avstamp i detta. De skrev en konstitution som i sig var tämligen fri från religion, men detta gjordes med utgångspunkten att civilreligionen, protestantisk kristendom, redan fanns etablerad i delstaterna. Vilket var fallet, såväl i delstaternas civilsamhällen som i deras egna konstitutioner. Detta var USA:s fundament.

Dagens kristna, historielösa och undergivna tidsandan

Författaren anser dock att dagens amerikanska kristenhet har glömt sitt arv och kapitulerat slaget om samhällsordningen. I synnerhet amerikanska evangelikala menar att kristen politik och kristen kultur bäddar för hyckleri och låtsas-tro, kristendomen mår bäst i motstånd. Onekligen kan dubbelmoral bli en konsekvens, men i så fall en förfelad konsekvens, och inte den allenarådande konsekvensen. Och blir hyckleri verkligen ett hållbart argument mot den kristna kulturens existens? Hyckleri går knappast att utrota i detta jordeliv. Och hur har det egentligen gått, frågar Wolfe retoriskt, för det amerikanska samhälle som kastat kristen kultur och kristen samhällsordning överbord?

Svaren syns överallt, i omoral, vilsenhet, psykisk ohälsa, laglöshet, våld och otro. Detta är en konsekvens av att kristna retirerat från förståelsen för samhällsordningens betydelse för att värna evangeliet och de goda frukter som evangeliet medför till nationen.

De barn som gick i söndagsskola blev överlag stabila personer. Kristen moral, värderingar och socialiserande normer är i sig inte frälsande. Men de skapar trygga grannskap, inte gängmiljöer. Det gynnar således samhället i stort. Men, argumenterar Wolfe, det gynnar också tron. Fler bevarar tron i sådana miljöer än människor finner tron som saknar dessa miljöer, på samma sätt som fler kristna som växer upp i tron, bevarar tron, än de som inte gör det.

Kristna måste våga prata om sitt arv där kristendomen inte bara var en personlig tro, utan också var en dominerande samhällskultur och ett politiskt styre. För att upprätthålla men också för att etablera sådana styren, såg gav det reformatoriska tänkarna, med avstamp i Paulus syn på övermakt, utrymme för revolutioner. Inte under vilka premisser som helst, men utrymme fanns. Allt detta är dock svårt att diskutera, även på det principiella plan som han förespråkar, eftersom de som försöker prata om det arv som finns i amerikansk historia, blir utmålade som extremister i liberal media, som spelar ut kristna mot varandra.

Avslutande reflektioner

Eftersom begreppet ”kristen nationalism” används som ett slagträ mot kristna som inte huvudsakligen själva kallar sig för kristna nationalister, men ändå vill bejaka sin nationella tillhörighet, så fyller Stephen Wolfes bok ett behov.

Den konfronterar nidbilderna och ger kristna en god grund att stå på. I synnerhet amerikaner, som bor i ett land som faktiskt bygger på de historiska och teologiska grunder som Wolfe dammar av och där kristendomen i många avseenden är levande inom stora grupper i förhållande till den civila samhällsdebatten. Wolfe tillstår också att de resonemang han för hör hemma inom en protestantisk amerikansk kontext. Han förstår att alla kristna inte kan tänka eller avkrävas att tänka så som han lägger ut saken. Inte ens alla protestanter kan tänka så. Men anglo-saxisk amerikansk protestantism kan det.

Jag instämmer med honom. Här i Sverige saknas de naturliga kopplingarna till Wolfes resonemang. Därför kan de långa utläggningarna om nationens plats innan syndafallet (prelapsarian state) eller detaljerna för tvåregementsläran i förhållandet mellan den kristne Fursten och det andliga ledarskap kännas långdragna. Pratet om revolution och kristen dominans tillhör onekligen amerikansk tradition, något den amerikanska revolutionen 1776 tydligt visar, men är helt främmande för Sverige och för svensk kristenhet.

Även jag anser att kristen nationalism behövs, också här i Sverige. Men mitt spår är ett annat än Stephen Wolfes. Inte nödvändigtvis ett bättre eller ett mer moraliskt högstående, men ett annat, utifrån svenska förhållanden. Han skriver:

”It is to our shame that we sheepishly tolerate assaults against our Christian heritage, merely sighing or tweeting performative outrage over public blasphemy, impiety, ir-reverance, and perversity. We are dead inside, lacking the spirit to drive away the open mockery of God and to claim what is ours in Christ.” (S 352)

Denna inställning är inte önskvärd i Sverige. Därtill är det inte en styrkeposition utan en självhävdelseposition. Jesus drev förvisso ut de skenheliga ur templet, men i förhållande till den värld som hånade och korsfäste honom sade han: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Det väst, och i synnerhet Sverige behöver, är inte kristna furstar, utan kristna herdar. Kristna ledarskap som kan leda ett sekulärt, vilsegånget land rätt. Svensk kristen nationalism bör betona herdeskap framför dominans och väckelse som främsta vägbanare för harmonisering.

Men som svensk, och som en USA-vän, själv djupt präglad av samma era som Stephen Wolfe hänvisar till, så måste i rättvisans namn tillstås att Wolfe i många avseenden driver helt korrekta protestantiska resonemang kring amerikansk historia. Att etablera kristna communities, i ett land som präglas av sådan tradition, är inte extremt utan kan, åtminstone i bästa fall, bli en grund för ett sunt återvändande till nationens tydligt kristna, anglo-saxiska principer. Det är onekligen övergivandet av detta som har lett till de problem som växt fram i dagens USA.

Några tankar om den amerikanska revolutionen 1776

Men risken för sådana experiment att gå fel finns helt uppenbart. De som stormade Capitolium den 6 januari 2021 skulle sannolikt vara mottagliga för de resonemang som Wolfe driver. Men trots det finns det ingen anledning att på förhand fördöma, eftersom utgångspunkten faktiskt är de amerikanska kolonier som empiriskt verifierbart gjorde mycket rätt och som onekligen utgjorde den grund som Förenta staterna med sin författning fortfarande bekänner sig till. För svenskar är det inte helt lätt att greppa, men faktum är att USA grundades genom en revolution. Den - för att återge Christopher Hitchens - enda lyckade revolutionen i världshistorien. Men en revolution likväl. Det är ett historiskt faktum, och Thomas Jefferson som är min egen politiska ledstjärna, var den revolutionens främsta inspiratör.

Jag räds således inte Stephen Wolfes resonemang, men jag skulle vilja tillägga en sak:

Den amerikanska revolutionen lyckades tack vare kombinationen av djupt intellekt och djup karaktär. Inte koncentrerat i en person, utan i en samling personer - författningsfäderna (och även deras fruar). Jeffersons principiella intellekt kombinerades med Washingtons inte alls lika slipade penna, men djupt principfasta karaktär. John Adams grubblande reflektioner kompletterades av Alexander Hamiltons drivande personlighet.

Upploppet den 6 januari 2021, där människor skränade saker som ”1776, bitch!”, hade inte dessa kombinationer. Det fanns aktivister, fromma kristna med djup integritet (som inte var våldsamma), men som saknade kunskap, intellekt och vishet. Därtill anfördes skaran av Donald Trump, en president med ett synbart högt intellekt och en förmåga kunna se helhetsbilder och dra slutsatser, men med uppenbara personliga karaktärsbrister.

Att den amerikanska revolutionen blev just den enda lyckade revolutionen i historien, beror på att de unika förmågorna kom samman vid ett och samma tillfälle. Det var inte människor som förenade dem, de var vid många tillfällen djupt oeniga. Det rörde sig inte om någon hemlig sekt med hemliga samhällsomstörtande planer. Det var en rörelse, med ett ofta oenigt ledarskap, som förenades likväl, varefter Förenta staterna skapades. Det behöver alla som reflekterar över och inspireras av den tidseran förstå.

Det finns verkligen ett ”Case” för kristen nationalism

Stephen Wolfe förklarar att han inte önskar se en återgång till 1780-talet, det han vill se är en förnyelse av Amerika inför framtiden. Men en sådan kan bara åstadkommas om man inser hur Amerika tillkom, och varför Amerika fungerade. Det fanns där i botten en homogen etno-religiös, protestantisk och särpräglad anglo-saxisk kultur (oberoende av ras, bör påpekas) som lade grunden för Förenta staterna.

En grund som dagens mainstream-USA måhända avfärdar som extremt, men i så fall bara för att de glömt, aldrig lärt sig sitt eget lands faktiska historia, eller - vilket är Wolfes tes - att de faktiskt aktivt vill motarbeta den och betraktar högerkristna som jämförbara med talibaner.

Så även om Stephen Wolfes bok ”The Case for Christian Nationalism” återigen inte är någon handbok för Sverige, så utgör den ett ofrånkomligt viktigt inlägg i den amerikanska debatten.

I ett avseende erbjuder författaren också svenska kristna stor befrielse. Han ställer inte naturligt instinktiva saker, som trygghet genom uppväxt, släktskap, närsamhälle, församling, hemstäder och nation i motsättande kontrast till evangeliet, på det sätt som många historielösa kristna i Sverige gör. Genom att göra det främjar de sig från vanliga svenskar, över vilka de var kallade att vara, inte furstar, men herdar. Wolfes bok inger hopp också för herden, genom att teologiskt förklara varför kristna inte behöver bända sönder allt som är naturligt för att vara evangeliet troget.

Evangeliet korsar men kullkastar inte jordiska ordningar. Kristna som bidrar till att arbeta för dessa gynnar både samhället och evangeliets förutsättningar. Detta är för en kristen svensk läsare den sunda lärdomen, inför vilken våra egna av universalismen präglade expertteologer som få svenskar betraktar som sina herdar, famlar i mörker om.

Ronie Berggren