Sveriges radios USA-podd missar elefanten i rummet

den svarta antisemitismen

I Sveriges radios USA-podd, avsnitt 405 från den 30 november 2022 , diskuterades Donald Trumps middag hemma i Mar-a-Lago tillsammans med rapparen Kanye (Ye) West och den högerextreme opinionsbildaren Nick Fuentes.

Trumps antisemitiska middag

Allt fokus i programmet lades på Nick Fuentes, som Ginna Lindberg korrekt beskrev som en högerextrem antisemit, varefter programledare  Sara Stenholm sköt in: ”Så en hip hop-are, en förintelseförnekare och en före detta president?” För att lite senare fortsätta:

Jag vet inte riktigt hur man ser på Förintelseförnekare i USA, men jag menar, i Sverige skulle det väl inte fungera att försöka bli statsminister om man åt middag … men det kanske skulle fungera bra?

Ginna Lindberg sa att Trump hade en förmåga att komma undan:

2016 så var det ju väldigt mycket där man tänkte att det här kommer inte gå när det gäller Donald Trump, till exempel det här att inte direkt ta avstånd när en Ku Klux Klan-ledare går ut och ger sitt stöd. Han blev president ändå.

Ungefär så gick samtalet där man som lyssnare fick intrycket av att Trump är, eller åtminstone flörtar med antisemitism.

Trump är inte antisemit

Att Trump inte gör det borde inte behöva påpekas. Trumps dotter Ivanka har konverterat till judendomen, Trump skickade 2019 sitt specialsändebud för antisemitism, Elan Carr, för att kritisera europeiska länder för förbud mot judisk omskärelse och kosherslakt. Trump stod på Israels sida i förhållande till både palestinierna och Iran.

Kanye West är antisemit

Men samtidigt som poddtrion gjorde vad de kunde för att smeta fast Nick Fuentes antisemitism på Trump, så ignorerade de den verkliga elefanten i rummet: Kanye (Ye) Wests antisemitism. Samma dag som SR sände sin podd så intervjuades West av konspirationsteoretikern Alex Jones där han iklädd en svart nylonstrumpa sa:

”Every human being has something of value that they brought to the table, especially Hitler, … We got to stop dissing the Nazis all the time”

West sa också “the Holocaust is not what happened.” Vilket visar att han, inte Trump, har påverkats av Nick Fuentes som är förintelseförnekare. Kanye West lyckades med konsten att till och med få en vit konspirationsguru som Alex Jones att komma ur balans.

USA:s historia av svart antisemitism syns påtagligt i politiken

Men West är bara den senaste på den långa listan av svart amerikansk antisemitism, som varit vanligt förekommande sedan 1970-talet. Då tog Louis Farrakhan över ledarskapet för svart-makt-organisationen Nation of Islam, som blandar islamiska attribut med typisk amerikansk-protestantisk hermeneutik, som kokar ner till att svarta var den av Gud ursprungliga arabisktalande rasen, att vita är ondskefulla och att svarta, inte judar, är det utvalda semitiska folket.

Redan 1984, långt innan Kayne West, så beskrev Louis Farrakhan Hitler som ”a very great man.”

Medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson, pratade på 1980-talet om judar som ”Hymies” och kallade New York för “Hymietown.”

1991 publicerade Nation of Islam boken ”The Secret Relationship Between Blacks and Jews” med konspirationer om hur judarna låg bakom förslavandet av svarta. En teori som den svarta akademikern Leonard Jeffries samma år saluförde på Empire State Black Arts and Cultural Festival i New York med orden: "everyone knows rich Jews helped finance the slave trade."

Dennes brorson, Hakeem Jefferies, har nyss valts till ledare för Demokraterna i Representanthuset, och har själv drivit konspirationsteorier - i den sistnämndes fall teorier om att Trump inte valdes legitimt 2016.

Crown Heights-upploppet

Den 19 augusti 1991, samma år som Nation of Islams bok getts ut och bara en månad efter Leonard Jeffries uttalande,  körde en judisk bilkortege igenom Crown Heights i Brooklyn, New York. Den sista bilen körde mot rött för att inte komma efter de andra men krockade med en annan bil och kraschade in i två svarta barn på trottoarkanten, varav den ena dog. Föraren till bilen var jude. En pöbel av 250 svarta män samlades och ropade ”Jews! Jews! Jews!”, och gav den judiske föraren stryk. Föraren räddades av polis och räddningskår. Upplopp startades, då folk menade att myndigheterna brytt sig mer om den judiske chauffören än de svarta barnen.

”Let's go to Kingston Avenue and get a Jew!”, ropade pöbeln som lite senare stötte på en 29-årige judiske studenten Yankel Rosenbaum, som fick stryk och höggs med kniv och dog några timmar senare. Judiska hem förstördes. Svarta marscherade fram och ropade slagord:

”No Justice, No Peace!”, ”Death to the Jews!” Och; ”Whose streets? Our streets!”

Medborgarrättsaktivisten Al Sharpton kom för att leda en demonstration, bränna en israelisk flagga och kalla judarna i området för ”diamanthandlare”.

Crown Heights-upploppet, som det kallades, låg sedan till grund för republikanen Rudy Giulianis seger i borgmästarvalet 1993 när Giuliani gick till hårt angrepp mot den sittande borgmästaren för att denne inte hade stoppat vad som var att likna vid pogromer mot New Yorks judar.

Upploppet ledde till ett politiskt uppvaknande, men antisemitismen fortsatte flöda.

Michael Jackson

1995 släppte popikonen Michael Jackson, som blivit introducerad till Nation of Islam av släktingar, låten ”They Don’t Care About Us”, med textremsan:

”Jew me, sue me, everybody do me/ Kick me, kike me, don't you black or white me.”

Stycket mötte hård kritik från judiska organisationer. Jackson betonade att han inte var antisemit. Men språkbruket hade onekligen tagit sig in i hans texter vid en för USA:s judar mycket känslig tidpunkt, när antisemitismen var påtaglig bland svarta. Louis Farrakhans svärson Leonard Muhammad skulle med tiden leda Michael Jacksons säkerhetspåbrå.

Sedan dess har Louis Farrakhan träffat otaliga svarta rapartister.

Barack Obamas förflutna

2007 började den unge senatorn Barack Obama från Illinois uppmärksammas som en stark demokratisk presidentkandidat. Obama hade dock träffat Louis Farrakhan, som likt Obama bodde i Chicago, och även fått stöd av denne. I likhet med Trump ett årtionde senare, så tog Obama inte avstånd på direkten, utan sa när saken debatterades med Hillary Clinton under primärvalet:

you know, I can't say to somebody that he can't say that he thinks I'm a good guy.

När Hillary Clinton pressade honom, så betonade Obama att hans avståndstagande från Farrakhans antisemitism var glasklar och visst, om hon insisterade kunde han vara tydligare:

I have to say I don't see a difference between denouncing and rejecting. There's no formal offer of help from Minister Farrakhan that would involve me rejecting it. But if the word "reject" Senator Clinton feels is stronger than the word "denounce," then I'm happy to concede the point, and I would reject and denounce.

Detta var i princip identiskt med vad Trump skulle säga när han 2015 upplystes av John Heilemann från Bloomberg om att Ku Klux Klan-ledaren David Duke gett honom sitt stöd, varefter Hailemann undrade om Trump skulle ta avstånd från (“repudiate”) David Duke, varpå Trump svarade:

Sure, I would do that, if it made you feel better. I don’t know anything about him. Somebody told me yesterday, whoever he is, he did endorse me. Actually I don’t think it was an endorsement. He said I was absolutely the best of all of the candidates.

Trumps agerande misstänkliggjorde honom. Att Obama hade agerat på samma sätt i förhållande till stöd från svart-makt-rörelsen togs det inte ens någon notis om.

Obamas pastor Jeremiah Wright, som inte bara ätit middag med Obama utan även vigt honom och Michelle, döpt deras döttrar och gett namn till Obamas bok ”Att våga hoppas”, hade ropat ”God Damn America!” Från predikostolen och beskrivit staten Israel som statsterrorister. Wright hade även tagit Farrakhan i försvar.

Obama själv var ingen arg antisemit, men han hade haft nära band med sådana, vilket väckte farhågor hos USA:s judiska community.

Black Hebrew Israelites

Men den svarta antisemitismen kom inte enbart från Nation of Islam. En annan, ännu äldre rörelse var Black Hebrew Israelites. De uppstod i slutet av 1800-talet och kokade ihop protestantisk tradition med judendom, och ansåg att afro-amerikaner var de riktiga israeliterna, inte judarna. Rörelsen riktade hat både mot kristna och judar. 1974 mördades Martin Luther King Jrs mor Alberta Williams King av en svart man från Black Hebrew Israelites som avskydde kristna predikanter.

Den 10 december 2019 utfördes en skjutning vid ett judiskt koshercenter i Jersey City i delstaten New Jersey. Två ortodoxa judar inne i butiken dödades. En polis dödades och butiksägaren dödades.  De två gärningspersonerna var ett par, en man och en kvinna kring 50-års åldern som båda var afroamerikaner. Mannen hade postat mängder av antisemitiska saker på sociala medier och identifierade sig som en Black Hebrew Israelite.

I slutet av samma månad tog sig en svart man med en machete in på ett Hanukkah-firande hos en judisk rabbin i New York. 7 personer skadades innan gärningsmannen flydde från platsen. Han arresterades sedan och identifierades som en 37-årig afro-amerikan med en bakgrund av brottslighet och psykisk instabilitet.  Det uppdagades också att han googlat på Hitler och tycktes ha läst in sig på Black Hebrew Israelites teologi och konspirationsteorier.

Den 6 december i år sade representanter för gruppen på en tillställning i Brooklyn:

We support Hitler … The holocaust did happen & we glad that it happened.

Detta drivs på utifrån konspirationsteorin om att judar (i deras mening de falska israeliterna) gjorde svarta till slavar. Samma konspirationsteori som inom Nation of Islam, även om teologin skiljer dessa grupper åt.

Black Lives Matter

Black Lives Matter, som fick stort uppsving efter den svarte mannen George Floyds död i maj 2020, har i många avseenden dammat av slagorden från Crown Heights-upploppet. Antisemitiskt våld har förekommit också i BLM-demonstrationerna, som också engagerat sig i en specifik utrikespolitisk fråga, Israel-Palestinakonflikten med tydligt stöd för Palestina.

Antisemitismen inom Black Lives Matter var inte lika öppen som inom exempelvis Nation of Islam, men den fanns där, och ledningen lyfte inte ett finger för att stoppa den. Den 1 juli 2020 skrev Zoe Strimpel i The Spectator:

It has become clear that BLM is hawk-eyed about racism but that does not include watching out, even slightly, for anti-Semitism.

Ej heller uppmärksammades Black Lives Matters antisemitiska bagage i Europa, som bara aningslöst hakade på när EU-parlamentet sommaren 2020 röstade igenom en resolution till stöd för BLM, där kritik riktades inte mot antisemitism utan mot Donald Trumps retorik.

USA börjar vakna för den svarta antisemitismen

Kanye Wests och andras antisemitiska utspel har dock lett till ett uppvaknande i USA. ”It's Time to Talk About Antisemitism in the Black Community”, skrev New York-kolumnisten David Marcus i Newsweek i början av november:

It is an issue that has mostly simmered in obscurity for decades for the very simple reason that it can be ugly to talk about. But we have to talk about it. With rapper Kanye West's recent anti-Jewish rantings, with basketball star Kyrie Irving sharing antisemitic movie trailers, and, most importantly, with Haredi Jews now routinely assaulted in places like Brooklyn, New York, silence is no longer an option.

David Marcus konstaterar att den svarta antisemitismen måste erkännas, därefter mötas genom upplysning om judisk historia bortom de påhittade pseudo-historierna som sprids som löpeldar.

Så ser situationen i USA ut. Men inget av detta framkom i Sveriges radios USA-podd, där fokus var Donald Trump och Nick Fuentes. Den sistnämnde får inget utrymme i det republikanska partiet (även om två republikanska kandidater talat på hans tillställningar). KKK existerar, det finns också vit antisemitism, men denna har inget som helst utrymme inom det republikanska parti som sedan 1980-talet är starkt påverkat av en evangelikal pro-israelism som är immun mot antisemitism, på ett sätt som Demokraterna inte är i närheten att vara.

Demokraternas historia dels av svart antisemitism men också den nya muslimsk-arabiska antisemitismen, såväl som den mer klassiskt europeiska Israelkritik som smugit sig in. Historiskt har det inte varit så här, men det är så här situationen ser ut nu.

Svensk media har inte klarat av de femtio amerikanska nyanser av svart

Men återigen som framkom detta inte alls i Sveriges radio, som fick både detaljer och helhetsbild fel, där det vid lyssning framstod som att deras primära intresse inte var att förklara USA eller amerikansk politik, utan att inför en svensk publik primärt ingjuta att Trump, och kanske i viss mån republikanerna är antisemiter.

Det är så svensk media under lång tid har skildrat USA, som två poler som ska förstås ur en svensk socialistisk analysmodell: De förtryckta svarta mot de förtryckande och strukturellt rasistiska vita. De nyanser och komplexiteter som USA kryllar av, och som är vad som gör USA verkligt spännande, framkommer aldrig.

2019 bjöd SVT:s Skavlan in Jesse Jackson, som behandlades som om denne vore Martin Luther King Jrs trovärdiga arvtagare. Det finns män som har varit det, som John Lewis, men Jesse Jackson har aldrig varit en sådan. På 1980-talet pratade han direkt rasistiskt om judar, 2008 sa han att han ville ”skära ballarna av Obama” och även om han med åren blivit lugnare och söker försoning, så finns det ingen anledning att sätta på honom någon gloria bara för att han är svart och deltog i medborgarrättskampen. Det gjorde även Svarta pantrarna och Nation of Islam. Det som gjorde att Martin Luther King Jr så speciell var inte att han drev kampen för jämlikhet, utan att han gjorde det med stil, utan hat och med önskan till genuin försoning. Hatet fanns dock, och finns fortfarande hos en stor minoritet av svarta.

Men vare sig SVT eller Sveriges radio klarar av komplexiteterna. Det bör dock sägas att deltagande USA-korrespondent Cecila Schavar var mer balanserad än de övriga i USA-podden, men det vägde inte upp slagsidan i samtalet. Tystnaden i förhållande till de faktorer som jag i denna text har beskrivit, att bakom Kanye (Ye) Wests antisemitism finns en fortsatt populär rörelse med en lång historia, med betydligt större slagkraft än vad Nick Fuentes vita antisemiter har.

Såväl svart som vit antisemitism måste så klart belysas, något som gjorts föredömligt inte minst av svenske religionsprofessorn Mattias Gardell. Men det var den stora elefanten i rummet som Sveriges radio helt missade. Om Public Service vill framstå trovärdiga så måste de börja uppväga sin ensidighet med konservativa röster.

Ronie Berggren