När Ebba Busch sviker Israel har Sverigedemokraterna alla möjligheter att resa sig

Nyheterna har haglat om hur Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch blev avbruten av en pro-Palestina-pöbel på sitt EU-kampanj-after-work i Göteborg. Men att islamovänstern brister i respekt för demokratin är inget nytt. Härjandet var därtill ingenting i jämförelse med våldsvänsterns ageranden på sverigedemokratiska valmöten.

Av större nyhetsvärde borde vara den DN-intervju som Ebba Busch efteråt gav, där hon delgav sin syn på Israel-Palestina på ett sätt som borde förvåna kristdemokrater och få Israelvänner att höja på ögonbrynen. Ebba Busch sa så mycket att det behöver kommenteras i punktform. (Här kan DN-intervjun läsas)

1. Ebba började med att säga: ”Vi behöver ha en vapenvila, och en tvåstatslösning, och vi behöver det nu.”

Först om vapenvilan:
Denna ståndpunkt är islamovänsterns ståndpunkt, och ståndpunkten hos det internationella samfund som har påverkats av islamovänstern. Hamas vill inte ha vapenvila för att civila palestinier dör, utan för att de får stryk. Hodna, kallas det i islamisk teologi, vilket är den teologi Hamas åberopar och det ord som palestinier använder. Det betyder inte fred och inte ens vapenvila i klassisk bemärkelse av ömsesidighet. Det betyder att man kan avbryta jihad om fienden är starkare. När man själv bedömer att man har övertaget kan vapenvilan brytas och jihad återupptas.

Israel har momentum, på sex månader har Israel slagit ut nästan hela Hamas militära kapacitet, med enbart det sista fästet i Rafah kvar. Vare sig israeler eller palestinier kan få fred så länge Hamas ettriga jordgetingar finns kvar. Bästa vägen mot fred är att Israel tillintetgör Hamas militära kapacitet. Att avkräva Israel vapenvila är synonymt med att låta Hamas behålla denna militära kapacitet. Israel såväl som Israels strategiska vänner avvisar detta. Men Ebba Busch välkomnar det.

Tvåstatslösningen:
Gällande tvåstatslösningen så var Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 vad som punkterade Israels eftergiftspolitik mot etableringen av två stater. Israel har sedan Osloavtalet 1993 verkat för att ge palestinierna ökad grad av självständighet. Västbanken gavs självstyre. Israels militära säkerhetszoner släppte greppet. Det förhindrade inte Hamas från att driva jihad mot Israel, eller Fatahs martyrbrigader från att göra samma sak. Israel fortsatte att erbjuda ”ockuperat land” i utbyte mot upphörande av terror. Arafat sa år 2000 nej till Israels socialdemokratiske premiärminister Ehud Baraks erbjudande om total israelisk avmilitarisering på Gaza och 92 procent av-militarisering på Västbanken.

Trots det fortsatte Israel försöka. 2005 lämnade Israel Gaza och evakuerade sina egna bosättare för att återigen ge idén om ”land mot fred” ännu en chans. Palestinierna på Gaza röstade fram Hamas som omdanade Gaza till en militärramp varifrån de kunde skjuta tiotusentals raketer mot Israel, vilket fick Israel att bygga Iron Dome för att skydda israeler från Hamas raketer.

Men Israel fortsatte försöka och gav palestinier rätt att resa in i och arbeta i Israel. Genom att göra det gav Israel palestinierna ökad levnadsstandard och avlastade världssamfundet från att enbart behöva hantera de palestinska områdena som biståndszoner. Inget av detta möttes med ömsesidighet från de palestinska sidorna.

Det Israel fick som tack var terroristattacken den 7 oktober 2023 med 1 200 israeler mördade, ca 250 kidnappade varav somliga torterades och våldtogs till döds, ofta till jubel av helt vanliga palestinier på gatorna.

Den 7 oktober 2023 visade bortom all tydlighet att palestinierna inte är redo för någon egen stat. De förnekar nämligen Israel en egen stat och vill se en islamiskt religiös etno-pluralistisk enstatslöning från ”floden till havet”. En stat där Israel inte finns och där hela området blir på samma sätt som Gaza och Västbanken: kvinnofientligt, homofobiskt, kristendomshatande och självklart områden utan någon som helst judisk närvaro. Det är så både Gaza och Västbanken ser ut idag. Det i kombination med den 7 oktober 2023 gör idén om en palestinsk stat helt förlegad. Palestinierna måste först bevisa att de förtjänar en egen stat innan de kan få någon sådan. De måste visa att de är religiöst toleranta, att de inte är kvinno-hatande eller homofober och att de givetvis accepterar att judar ska få leva på deras områden på samma sätt som araber får leva i Israel. Ebba Busch missar helt detta.

2. Ebba Busch fick sedan frågan om hur hon såg på att hon för femton år sedan hade poserat med en IDF-tröja (tröja med den israeliska militärens märke) och sa:

”Jag skulle aldrig stå i den tröjan i dag. Jag förstår att den sårar i dag. Och jag står inte bakom varje agerande från Israels sida.”

Sårar vilka? IDF-symbolen sårar onekligen Hamas och dessas anhängare, som varje timme påminns om att de får stryk av IDF. Sannolikt sårar IDF-symbolen också den västerländska vänstern, som betraktar IDF som en militär ockupationsarmé.

Men IDF-symbolen sårar inte demokrativänner eller Israelvänner. För dessa står IDF för den judiska statens yttersta skyddsvall mot en dödlig fientlig omgivning. Utan IDF skulle Israel inte överleva. IDF är fortsättningen på de judiska stridsbataljoner som skapades under Första världskriget, fortsättningen på de första stridande judiska trupper som existerat sedan Masada-upproret för 2 000 år sedan. Oavsett politisk sida i ett Israel där diskussionerna går hett, så är IDF alla israelers stolthet. Att Ebba Busch anammar islamovänsterns förhållningssätt till IDF är nästan lika oförlåtligt som obegripligt.

3. Ebba kommenterade också de aktivister som störde hennes möte, och sa att de spelar riktigt mörka krafter i händerna:

”Det finns ju de som påstår att tar vi emot invandrare så kommer de att importera sina konflikter hit och sitt sätt att inte stå upp för ett lugnt demokratiskt samtal. Då spelar de dessa krafter rakt i händerna. Och det gagnar inte en fredlig lösning i Mellanöstern utan bidrar till ökade motsättningar i Sverige och, tror jag, en ökad främlingsfientlighet.”

De mörka krafterna visade sig tydligt på Ebba Buschs möte. Det var den skränande islamovänstern, som genom att inte respektera Ebba heller inte respekterade svensk demokrati, och som därtill betraktar Israel som en Nazistat, som därför måste krossas. De var de mörka krafterna, som i stor utsträckning är en konsekvens av den islamiska massinvandringen till Sverige. Innan den fanns vänstern, men det var då en marxistisk vänster, inte en jihad-vänster.

Men när Ebba Busch räds mörka krafter så syftar hon inte på dessa som skriker utanför, utan på dem som påpekar problemen med dem som skriker utanför - indirekt sverigedemokrater, som ofta betonar att, ”om vi tar hit mellanöstern, så får vi mellanöstern”. Att Ebba Busch inte begriper att motsättningarna redan är här, och att Israel-Palestinakonflikten redan utspelas på svenska gator (med stark gatufördel till Palestinasidan) - visar att hon har helt förlegade analysperspektiv på den rådande situationen.

Kristdemokraterna har sedan starten på 1960-talet varit ett Israelvänligt parti. Det är en av KD:s mest konsekventa frågor. Ingen har någonsin behövt tvivla på att KD haft koll när det kommer till Israelfrågorna. Men i denna korta intervju, som nuvarande KD-ledare Ebba Busch troligen gjorde i förbifarten, slängde hon alltså ur sig fyra saker som hämtade direkt från islamovänsterns retoriska arsenal: Vapenvila nu, tvåstatslösning, IDF är mer eller mindre hemska, samt: att peka på islamovänsterns växande inflytande i Sverige är att leka med mörka krafter, det vill säga, att vara ”islamofobisk”.

Så för att sammanfatta.

I en tid när Israel verkligen behöver vänner, så visade ledaren för det svenska parti som kanske mer än något annat parti i Sverige, har varit de mest konsekventa av Israelvänner - att hon viker sig. Inte bara det, hon köper i praktiken islamovänsterns syn på hela Israel-Palestinakonflikten. Vilket är av rejält nyhetsvärde eftersom de flesta israelvänliga KD-väljare knappast kunde ana att Ebba hade islamovänsterns Israelsyn.

Vill man tolka henne mer välvilligt så landar man i så fall i att Ebba Busch är mycket ytligt insatt, och att hon tar till sig de senaste argument hon får höra vid frukostbordet. När hon drog på sig sin IDF-tröja där för femton år sedan så gjorde hon det för att hon då tyckte att det verkade tufft, inte för att hon hade koll. För IDF stod för samma saker då som IDF står för idag.

Israel behöver vänner som vet varför de är Israelvänner. Under lång tid har de flesta svenskar (oavsett egen syn på Israel-Palestina) ändå ansett att KD vet vad de tror i denna fråga och är stabila. Ebbas utspel gör att detta inte längre går att ta för givet.

Ebba Busch tror säkert att hon fortfarande är en Israelvän, men hennes uttryckliga syn på sakfrågorna visar att det bara är på ytan; tröjan som man dra på och ta av beroende på hur man tror att man uppfattas. Det är den direkta motsatsen till den situation vilken Israel befinner sig i, som vet vad de måste göra för sin egen säkerhet, oavsett hur de än sedan må uppfattas. Ebba Busch har nu skapat en lucka, ett tomrum att fyllas av politiska partier med ideologisk och saklig förståelse för varför de faktiskt stöder Israel.

Det mest naturliga alternativet är Sverigedemokraterna. Om de har vett nog att se tillfället.

Ronie Berggren