Ronie Berggren recenserar den palestinske fd Hamas-medlemmen Mosab Hassan Yousefs bok ”Född till terror” (2010) - om författarens väg från barndomen i den första Intifadan, till att under den andra intifadan bli en av Hamas mest förtrogna, till att börja arbeta för Israels underrättelsetjänst och sedan lämna området för att bli amerikan.
Analyser av terroristorganisationen Hamas görs av naturliga skäl oftast utifrån. Men 2010 släpptes boken ”Född till terror” som skildrar Hamas från insidan. Boken är skriven av Mosab Hassan Yousef, född 1978 i Ramallah på Västbanken och äldste son till en av Hamas sju grundare, Sheikh Hassan Yousef.
Muslimska brödraskapet och familjens bakgrund:
Religionen, mer specifikt Muslimska brödraskapets islam, blev tidigt en del av Mosab Hassan Yousefs liv. Hans farfar hade varit imam i en by i det som senare kom att kallas Västbanken, och hans pappa Hassan Yousef (som senare skulle bli en av Hamas grundare) växte därför upp som mycket rättrogen och skickades på 1970-talet av sin far till Jordanien för att utbilda sig.
I Jordanien kom Hassan Yousef att förundras över Muslimska brödraskapets verksamhet. Muslimska brödraskapet grundades 1928 i Egypten av Hassan al Banna med målet att upprätta ett världsvitt rent islamiskt styre. 1935 grundades en förgrening i Palestina. De arbetade ofta fredligt och var fromma. Hassan Yousef, som enligt sonen och bokens författare, var mycket from och vänligt sinnad, inspirerades: ”Det här är vad jag sökt efter”, sa han efter mötet med Brödraskapet i Jordanien.
Mosab Hassan Yousef reflekterar över fadern:
Islamiskt liv är som en stege, med böner och lovprisning till Allah längst ned. Den högre rangen består av att hjälpa de fattiga och behövande, etablera skolor och stödja välgörenhet. Den högsta nivån är jihad.
Stegen är hög. Få tittar uppåt för att se vad som finns högst upp. Och klättringen är vanligen gradvis, nästan omärklig - … Traditionella muslimer står vid foten av stegen och lever i skuld över att de inte riktigt praktiserar islam. Högst upp finns fundamentalister, de som man ser på nyheterna då de dödat kvinnor och barn för att ära Quranens Gud. De moderata finns någonstans i mitten.
En moderat muslim är faktiskt farligare än fundamentalisterna, för han verkar harmlös och man kan inte avgöra om han tagit nästa steg mot toppen. De flesta självmordsbombare har börjat som moderata muslimer — Den dag min far satte sin fot på första stegpinnen kunde han inte ana hur långt ifrån sina ideal han skulle komma att klättra. s 26
Fadern Sheikh Hassan Yousef återvände efter tiden i Jordanien till Palestina tillsammans med Ibrahim Abu Salem, en av grundarna till Muslimska brödraskapet i Jordanien - och gifte sig med en av den sistnämndes döttrar. De blev föräldrar till bokens författare, Mosab Hassan Yousef, som föddes 1978. På fredagar predikade fadern Hassan Yousef i moskén i Ramallah där han var mycket omtyckt.
Hamas bildas:
På 1980-talet växte Muslimska brödraskapet. Från att till en början främst ha bestått av fattiga och lågutbildade så fick de välutbildade män och kvinnor som finansierade skolor. Kraven började nu också växa inifrån, i synnerhet på Gaza, att ta till våld mot Israel.
Dessa krav hade rests tidigare. På slutet av 1970-talet bildades palestinska Islamiska Jihad av Fathi Shaqaqi, i frustration över Muslimska brödraskapets icke-våldslinje. En linje Muslimska brödraskapet ville behålla även på 1980-talet. Sheikh Hassan Yousef (alltså, författarens pappa) ansåg till en början tillsammans med Muslimska brödraskapets ledare i Palestina att det vore allt för farligt att utmana Israel öppet. Brödraskapet hade tidigare försökt konfrontera både Egypten och Syrien i det öppna och då blivit krossade. Bättre vore att göra som i Jordanien, bearbeta systemet försiktigt inifrån, få in bröder i politikens korridorer.
Men 1986 var Sheikh Hassan Yousef med på ett möte i Hebron med sex andra; Rullstolsbundne Sheik Ahmed Yassin, Muhammad Jamal al-Natsheh, Jamal Mansour, Mahmud Muslih, Jamil Hamami och Ayman Abu Taha. Dessa beslöt där att bilda en ny organisation, redo att att strida mot Israel. Organisationen fick namnet Hamas. Tanken var att börja med civil olydnad, stenkastning och däckbränning. Men mycket snart skulle allt eskalera.
Intifadan:
I december 1987 började det av en slump, när den israeliske plastförsäljaren Shlomo Sakal höggs till döds med kniv i Gaza. Några dagar senare dog fyra palestinier i en trafikolycka och ryktet uppstod att de hade dödats som hämnd för den dödade juden.
Detta fick palestinska pojkar i Jabalia i Gaza, att protestera, en sjuttonåring kastade en molotovcocktail och sköts då ihjäl av en israelisk soldat. Nu gick palestinier överallt ut på gatorna. Hamas tog befäl över protesterna och underblåste allt underifrån, som den nya metoden för att kriga. På den tiden fanns nästan inga skjutvapen bland palestinierna, eftersom Israel kontrollerade införseln hårt. Mosab Hassan Yousef, som då själv bara var en liten pojke, såg liken komma in till kyrkogården och började själv kasta sten.
Nu skedde flera saker samtidigt: Media i världen började ställa sig på palestiniernas sida och Israel slog också ner hårt på motståndet. En kväll knackade israeliska soldater på hemma hos familjen Yousef, varefter fadern Sheikh Hassan Yousef fördes iväg till sin första, av många, fängelsevistelser med tortyr och hårda förhör. Israel visste att han var en av Hamas ledare. De ville veta vad han visste.
Men intifadan gick inte att stoppa. 1989 tog palestiniern Amer Abu Sarhan från Ramallah en kökskniv och dödade tre israeler i frustration över de palestinier som hade dödats av israeliska soldater. Han hyllades som en hjälte och snart började Hamas i viss mån kunna utmana PLO:s ställning om det palestinska ledarskapet. PLO var inte religiöst som Hamas, men båda var förenade i kampen mot ”Sionistväsendet”, samtidigt som de konkurrerade om ledarskapet för denna kamp.
Med PLO fanns för Israels del dock en tanke på en möjlig politisk lösning av konflikten. Det var omöjligt med Hamas som ansåg att Palestina tillhörde Allah. För Hamas var problemet inte Israels politik, utan Israels existens. Efter Osloprocessen 1993 började även den palestinska myndigheten arrestera Hamas, fängsla och tortera tusentals av deras medlemmar. Det var första gången palestinier fängslade andra palestinier.
Med svenskt vapen i egna händer:
Våren 1996 började författaren Mosab Hassan Yousef, som då var en 18-åring full av frustration och hämndlystnad för fadern som ständigt skickades till fängelse, söka efter vapen. Han åkte med en vän till Nablus där vännen hade en kontakt. Han skriver i boken:
När vi kom fram till Nablus mötte en man oss i dörren till ett litet hus och visade oss in. Sedan visade han oss svenska Carl Gustav M45 kpistar och en Port Said, en egyptisk version av samma vapen. … Det var våren 1996. Jag hade just fyllt arton och jag var beväpnad.
Varför just svenska vapen fanns på Västbanken vid en tid när det var mycket svårt för palestinierna att få tag i skjutvapen, nämner författaren inte. Men Sverige återkommer ofta när man i olika sammanhang läser om den palestinska kampen.
Den unge Mosab Hassan Yousef stoppades dock av israeliska soldater, misshandlades, arresterades och kastades i fängelse. Där erbjöds han att bli spion åt den israeliska säkerhetstjänsten som riktade sig in på palestinsk terrorism, Shin Bet. Mosab Hassan Yousef sa ja, då med baktanken att det skulle kunna ge honom tillfälle att faktiskt hämnas på Israel. Men snart skulle han inse att han genuint ville arbeta för Israel
Fängelset i Megiddo och palestiniers behandling av varandra:
Han skickades vidare till fängelset i Megiddo. Där behövde man gå med i gäng för att klara sig: Fatah, Islamiska Jihad, DFLP/PFLP eller Hamas. Han gick med i Hamasgänget. Gängen hade dock olika interna regler. För Hamasgängets del satt alltid en gubbe ovanför TV:n i allmänrummet och släppte ner en lucka över bildskärmen så fort någon kvinna utan hijab visades i rutan. Det tillhörde dock en av de mer harmlösa aktiviteterna.
Till och från kom Hamas säkerhetsavdelning maj’d till det israeliska fängelset, något den israeliska fängelseledningen såg mellan fingrarna på. Där torterade Hamas sina egna som misstänktes ha avslöjat information eller spionerat på Israel, något Hamas tog för givet att Israel gjorde eftersom Israel i många avseenden låg före Hamas. Behandlingen av offren var hård: Nålar stacks under naglarna, plast smältes på deras hud — de tvingades under tortyren att bekänna att de haft sex med sina mödrar, systrar, grannar och djur — rykten spreds sedan som gjorde att de för alltid blev förkastade av sina familjer.
Mosab Yosuef Hassan hörde skriken, och började inse att Hamas inte alls var fromma. Hans far var from. Fadern Sheikh Hassan Yousef var from. Han stödde Hamas, hatade Israel men deltog inte själv i terror. Men tron tog han på största allvar. Hamas var inte alls fromma. Israelerna var bättre, till och den israeliska underrättelsetjänsten Shin Bet visade större omsorg än Hamas gjorde. Så Mosab Yosuef Hassan beslöt sig nu att tacka ja av uppriktighet - och bli spion för Israel.
Den andra intifadan:
Ett formellt samarbete började nu med Shin Bet.
Fadern Sheikh Hassan Yousefs ställning i Hamas gjorde att även sonen Mosab Yosuef Hassan fick vara med på allt viktigt och fick vetskap om allt. Nästan ingen höll inne något eftersom han var son till en av Hamas grundare. Informationen han avslöjade skulle också bli av yttersta vikt för Israel.
År 2000 utbröt den andra intifadan. Ursäkten, men inte orsaken, var den israeliske premiärministerkandidaten Ariel Sharons promenad på Tempelberget i Jerusalem. Upploppen som följde och blev starten för en mycket våldsam andra intifada var dock inte spontana, som omvärlden trodde. Mosab Yosuef Hassan skriver:
Den allmänna meningen i världens regeringar och nyhetsorgan är att det blodiga uppror som blivit känt som den andra intifadan var ett spontant utbrott av palestinskt ursinne utlöst av general Ariel Sharons besök på det israelerna kalla för Tempelberget. Som vanligt har den allmänna meningen fel. (S 155)
Han beskriver sedan hur en representant för den Palestinska myndigheten bad hans far att delta i att starta ett upplopp i samband med Sharons besök. Hamas var där och då i många avseenden nere för räkning. Olsoprocessen hade gett Arafat en stark ställning, och utåt kunde Arafats styrkor slå till hårt mot Hamas utifrån skenet av att de bekämpade terror, även om Arafats styrkor i första hand kämpade för sin egen maktställning. När fader och son Yousef kom för att möta den palestinska myndighetens representant låg dock denne och sov, så stort var till synes intresset. Men Sheikh Hassan Yousef var en religiös idealist så han och sonen begav sig ensamma till Jerusalem:
Min far och jag kom fram några minuter före Sharon. Det var en stilla morgon. Ungefär hundra palestinier hade kommit för att be. Sharon kom under de vanliga turisttiderna tillsammans med en delegation från Likud och ungefär tusen kravallpoliser. Han kom, såg sig omkring och åkte igen utan att yttra ett ord. Han gick aldrig in i moskén. Det verkade som en stor icke-händelse tyckte jag. På vägen tillbaka till Ramallah frågade jag min far vad som hade varit den stora grejen. ”Vad hände?”, frågade jag. ”Du startade ingen intifada.” ”Inte ännu”, svarade han. ”Men jag har ringt några aktivister i den islamiska studentrörelsen och bett dem möta mig här för en protest.” ”Ingenting hände i Jerusalem, så nu vill du demonstrera i Ramallah? Det är inte klokt”, sa jag. ”Vi måste göra det vi måste göra. Al-Aqsa är vår moské och Sharon borde inte ha kommit dit. Vi kan inte tillåta det.” (S 158-59)
Några Hamasaktivister kom till Ramallah och började ropa i megafon. Inte många brydde sig där heller.
Men dagen därpå drog Fatah igång, för intifadan var Fatahs idé. Yassir Arafat hade bara månader tidigare sagt nej till Israels premiärminister Ehud Baraks mycket frikostiga eftergiftserbjudande på Camp David under USA:s president Bill Clintons överseende. Författaren skriver:
Fredsförhandlingarna på Camp David mellan Yasser Arafat, den amerikanske presidenten Bill Clinton och Israels premiärminister Ehud Barak avslutades den 25 juli 2000. Barak hade erbjudit Arafat ungefär 90 procent av Västbanken, hela Gaza-remsan och Östra Jerusalem som huvudstad för den nya palestinska staten. Dessutom skulle en ny internationell fond etableras för att kompensera palestinierna för marken som hade tagits från dem. Detta erbjudande om ”mark mot fred” representerade en historisk möjlighet för det plågade palestinska folket … När Arafat förkastade Baraks erbjudande innebar det en historisk katastrof för hans folk … Arafat hade verkligen fått nycklarna till fred i Mellanöstern tillsammans med nationsstatus för det palestinska folket - och han hade kastat bort dem. … För Arafat verkade det alltid finnas mer att vinna om palestinierna blödde. Ännu en intifada skulle säkert få blodet att flyta och västvärldens nyhetskameror att rulla igen. (S 154-55)
Fatah hade planerat ett upplopp i månader, redan när fredsförhandlingarna i USA pågick, och sedan väntat på ett passande tillfälle. Sharons besök på Tempelberget var det tillfället. Protester mot ”Sharons besök” blossade upp överallt. En ny intifada startade. Bilder på en död tolvårig palestinsk pojke, Mohammed al-Duras, kablades ut över världen - och miljontals människor runt om i världen eggades upp i ilska mot den israeliska ockupationen. Arafat hade dock inga planer på att framstå som en upploppsmakare. Tvärtom. Nu hade han en syndabock: Hamas.
Det gjorde att Arafat kunde stå snyftande framför världens kameror och beklaga det palestinska lidandet, skylla upploppet på Hamas och resten på Israel och samtidigt vädja om mer internationellt stöd för sin egen palestinska myndighet.
Våldet i den andra intifadan eskalerade. Terrorism och israeliska gensvar. Mosab Hassan Yousefs drog slutsatsen att enda sättet att få stopp på galenskapen var att arbeta med Shin Bet.
Viktiga avslöjanden om Arafat och Hamas:
Mosab Hassan Yousef började nu uppdaga och avslöja otaliga hemligheter för Israels säkerhetstjänst, som gav honom kodnamnet ”Den gröna prinsen”. Som spion avslöjade “Den gröna prinsen” att den nya terroristgrupp som dök upp, Al-Aqsa Martyernas brigad, som sköt israeliska soldater och judiska bosättare, inte alls var Hamas och inte heller någon helt ny rörelse, utan en del av Yasser Arafats egen livvaktsstyrka. Mosab Hassan Yousef beskriver hur hans kontaktman hos israeliska Shin Bet reagerade vid insikten om att så var fallet:
Han fortsatte med att förklara att den här informationen var ett riktigt genombrott, eftersom det var det första beviset för att Al-Aqsa Martyrernas brigad helt enkelt var Yasser Arafats egna vakter - direkt sponsrade av honom med skattebetalarnas pengar från USA och internationella donatorer. Att upptäcka den länken var ett stort steg i att sätta stopp för den hemska kedja av bombningar som dödade oskyldiga civila. (S 168)
Mosab Hassan Yousef beskriver vidare hur han avslöjade en av Hamas viktigaste bombtillverkare och Hamas hemliga ledarskap, som gjorde att Shin Bet aldrig lyckades stoppa Hamas, trots att de kastade ledargestalter som hans far i fängelse.
Kristen tro och nytt liv i USA:
Mosab Hassan Yousef kom att bli en av den israeliska underrättelsetjänstens viktigaste informanter. I takt med tiden riktades misstankar dock mot honom, och han insåg att det var för farligt att vara kvar. Han hade även lärt känna kristna i Israel och blev så småningom själv kristen. Med Shin Bets hjälp kunde han flytta till USA och där bygga ett nytt liv. Det var också i USA han skrev boken som också ger inblick i det palestinska vardagslivet. Mosab Hassan Yousef beskriver hur palestinierna jublade när Saddam Hussein 1990 sköt scudrobotar mot Israel och hur besvikna palestinier blev när Israel inte gick under. Vid terroristattacken mot USA den 11 september 2001 så skriver han hur barnen på gatorna i Gaza också jublade.
2014 gjordes dokumentärfilmen ”The Green Prince” om hans spännande livsberättelse. Efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 har Mosab Hassan Yousef också blivit känd i sociala medier, för korta och bitska kommentarer mot Hamas. I våras talade han inför FN om hotet från Hamas. Hans inbjudningar till kyrkor är idag färre än förr, eftersom han tycks ha lämnat kristendomen bakom sig till förmån för en mer dualistisk syn på världsalltet. Men han är en kraftfull röst mot Hamas och i försvaret av Israel. Här en föreläsning, som han höll i november i en amerikansk kyrka.
Förhoppningen med denna recension har varit att ge lite mer kunskap om en man, den “gröna prins”, som de som följer vad som nu sker mellan Israel och Hamas, sannolikt inte har kunnat undgå att se på sociala medier.
Ronie Berggren
”[H]an tycks ha lämnat kristendomen bakom sig till förmån för en mer dualistisk syn på världsalltet.” Skrev Ronie.
Clash of Civilizations?