En före detta jihadists vädjan till Väst att vakna
Ronie Berggren recenserar boken ”Blood of Lambs” (2009) om en ung libanesisk mans livsresa från Muslimska brödraskapet, PLO och Jihad, till USA, kristendom och en önskan att varna väst för andra människor som är precis som han själv en gång var.
Det pågår en islamisering av Väst. Det är en konsekvens av att vi i Väst inte har tagit hotet från islamiseringen på allvar och inte heller har lyssnat till dem som har försökt varna.
En sådan är Kamal Saleem. En gång en jihadistisk terrorist, idag en kristen amerikan som vill varna Väst för sådana som han själv en gång var.
I sin bok ”The Blood of Lambs: A Former Terrorist's Memoir of Death and Redemption” (2009) berättar Kamal Saleem sin livshistoria. Han föddes i Beirut, Libanon i slutet av 1950-talet, i en sunnimuslimsk familj med många syskon. Hans pappa var smed och ibland verksam som imam, hans mamma djupt troende. Båda berättade om domedagen när Allah skulle väga alla människans gärningar på en våg, men hur man undkom helvetet och belönades med jungfrur om man dödade otrogna, i synnerhet judar, i jihad.
När Kamal var i sexårsåldern promenerade han dagligen för att arbeta på sin morbrors kontor. Men på vägen dit fick han stryk av shiitiska och arameiska pojkgäng. Han sprang till en moské där han togs i beskydd av imamer från Muslimska brödraskapet. De värvade in honom till Fatah och Yasir Arafats armé av barnsoldater som tränade i flyktinglägret Sabra, vid Shatila i Libanon. Arafat var inte sekulär. Muslimska brödraskapet hade budskapet, Arafat arméerna. Det fanns ingen motsättning. Barnens träning hos fedayeen var hård. En av Kamals kamrater fick huvudet avskjutet vid en övning. Barnen fick sedan smuggla vapen via tunnlar grävda i Golanhöjderna för att användas mot Israel. En av hans vänner dödades i en israelisk beskjutning.
Ett liv som terrorist:
Som tonåring sade han ja till alla uppdrag. Han sprängde bilar och deltog i en planerad terroroperation mot Haifa i Israel, där det strategiska målet var att döda eller kidnappa så många civila judar som möjligt:
”When you struck fear into the hearts of civilians, it turned out, they started screaming at the government to meet your demands. Do what they want! Make peace! Give them their land!”
Operationen misslyckades när israelerna sköt sönder båten. Han föll ner i vattnet, men undkom och fördes till PLO-sjukhus i Libanon.
Andra terroroperationer följde. Han beskriver också reaktionerna på terrordåd, något vi här och nu bör dra lärdom av: Det handlar inte om territorium. När muslimer jublade vid terrorattacken mot USA den 11 september 2001 vann de inget territorium. Vid attacken mot Israel den 7 oktober 2023 vann de inget territorium men jublade i alla fall. Kamal Saleem beskriver reaktionerna efter terrordådet mot den israeliska farmen Avivim 1970:
”… a Palestinian cell crossed from Lebanon into the Israeli farming village of Avivim, where they ambushed a school bus, killing twelve people, nine of them children. Back at Sabra, I am now ashamed to say, we celebrated this mission as though Allah had given us some great victory.
That is the truth of Jihad: It is a war in which no territory need be taken, no strategic objective seized. To shed the blood of the infidels — even children — is reason enough to party in the streets.”
Som 16-åring åkte Saleem till ett träningsläger i Libyen, där Gadaffi samlade terrorister från hela världen; islamister från Mellanöstern, kommunistisk gerilla från Sydamerika och IRA-entusiaster från Irland. De sistnämnda förstod dock inte att de blev redskap för PLO:s propaganda:
”Every terrorist we trained hated America. … But before each revolutionary left the camp, we made sure they also hated Israel. The fedayeen told them the Jews were animals and showed them gory pictures of murdered women and children to prove it. In truth, we did not know where the pictures came from or even whose crimes they really depicted. But they served their purpose.
Meanwhile, whatever grievance a rebel faction had against its government or another group, we embraced it as if it was our own. ”Yes!” We told the Sandinistas. ”You must kill your corrupt president and bring justice to your people!” What did it matter to us? Unless they were Muslim, both the foreign factions and their targets were all infidels worthy of death. So, according to al-toqiah, we made fellowship with them all, lying to the fighters and puffing them up in order to wedge Islam into future revolutionary governments and advance our faith across the world.”
Kamal Saleem berättar hur IRA-terrorister kom tillbaka till lägret efter att ha utfört ett terrordåd i England. Detta misshagade Gadaffi och Kaleem och några andra låtsades välkomna IRA-männen men sköt sedan ihjäl dem eftersom de riskerade att dra oönskad uppmärksamhet till lägret, mot vilket USA redan drev satellitspaning.
1975 kom inbördeskriget till Libanon, kristna miliser mot islamiska miliser, men i praktiken otaliga konstellationer mot varandra. Kamal Saleem dödade kristna. Han beskriver också hur det i praktiken förhöll sig med de internationella hjälpsändningarna:
”When relief shipments came in to bless the country, the factions seized control of them. The only way to get a share was to be wired into a faction. If you did not belong to a group - the PLO, the Nasseriyeen, Fatah, al-Morabitun — your family did not eat.”
Med tiden tröttnade han på Libanon. Han hade tränat för att sprida islam, men kriget handlade inte om islam, så han ville lämna. Idén var att åka till Sverige:
”I wanted to get out, to a country where my back was safe. I wanted to start fresh, to establish an Islamist movement somewhere else. Sweden seemed a prime destination. I had heard it was clean there, and ripe for a spiritual takeover. Many fedayeen talked about moving to Northern Europe, quietly invading their cities in cultural jihad. To establish a movement there would be a step toward reclaiming for Allah what the Ottomans had lost. … In late 1976, I applied for a work visa to Sweden.”
Men Kamal kom inte till Sverige, istället värvades han av en amerikansk företagsagent för att mot stora pengar bygga affärskontakter i Saudiarabien. Där fick han kontakt med en rik shejk som också visade sig villig att finansiera jihad runtom i världen, bland annat i Afghanistan. Dit åkte Kamal Saleem 1978, när mujahedeen just börjat slå tillbaka mot Sovjetunionen med amerikansk hjälp. Han vandrade i de afghanska bergen med såväl CIA som jihadister, och sköt ner ett sovjetiskt MIG-plan. CIA gav råden och hans slutsats är att mujahedin inte skulle ha kunnat besegra Sovjet på egen hand.
Kulturjihad i USA:
1981 var det dock dags för ett annat jihad: ett kulturellt jihad mot USA. Många islamister hade redan åkt till Väst, i synnerhet till universiteten, för att islamisera Väst inifrån. Kamal Saleem skriver.
”How can a terrorist penetrate America? What does it take? The answer is simple: it takes a rope from the outside and a rope from the inside. Money and documents are the outside rope. America’s own institutions, particularly our universities, are the rope within.
In the 1970s, a new kind of bad guy burst into view: the international terrorist … But in those days, no one thought radical Muslims would come to the United States. It happened while America slept. … I was twenty-three years old when I arrived here in 1981. … I remained wired into the Muslim Brotherhood and other groups wielding heavy sticks. I first set up in Wassau, Wisconsin, where I freelanced as I had in Europe, speaking in poor neighborhoods and university campuses about the virtues of Islam. I also networked quickly with Muslim student groups already established in America, such as the Muslim Student Association (MSA) and the Muslim Arab Youth Association (MAYA). I attended their conferences to hear Islamist speakers exercise their first-amendment right to hate America and the rest of the evil West.”
Han reflekterar också över samtiden (2009) och hur amerikaner valt att blunda för detta interna hot:
”No matter how many terrorist acts are carried out by young Middle Eastern men, it is a cultural taboo for an American to sit in an airport and wonder whether the young Middle Eastern men they see are terrorists. This is why radical islamists love America: she has replaced her generosity toward all cultures and religions with an unquestioning embrace of ”multiculturalism” … America has an enemy within her walls. People who were like I was. Islamists working as taxi drivers and grocery clerks and university professors.”
För hans egen del slutade tiden som ”kultur-jihadist” med en rejäl bilkrock i den amerikanska södern. Hans skador var omfattande och eftersom han inte kunde röja att han finansierades av saudiska pengar så fick sjukhuset tro att han saknade resurser för att täcka kostnaderna. En vänlig själ, en evangelikal kristen, tog dock in honom till sitt eget hem för återhämtning. Där fick han för första gången lära känna kristna och judar, och de var inte alls som han fått inmatat genom sin islamiska indoktrinering. Den gudsbild han själv hade krockade också med deras. De trodde på en kärleksfull Gud, något som inte fanns inom islam. De trodde på en Gud som hörde deras böner, något Allah aldrig gjorde när muslimer bad. Kamal Saleem blev kristen, träffade en amerikansk fru och bildade familj.
En varning till Väst:
Men inom sig bar han hemligheterna från sitt tidigare liv. Först efter 9/11-attacken 2001 berättade han för sin familj att han faktiskt hade varit en terrorist, sänd till USA för att undergräva nationen inifrån. Därefter började han föreläsa om hoten från islamiseringen tillsammans med några andra då kända ex-muslimer. Han ville rädda USA, vars friheter, kvinnosyn och mångfald han kommit att älska:
”In 2004, I considered the advance of jihad in the world. Europe had fallen. Canada was eunuch. Only America was keeping the light of freedom burning for the entire world.”
Han citerar från ett tal han höll i Colorado Springs 2008:
”Wake up, America! You must arise! You must wake up to the issue of radical terrorism.”
Han skriver sedan vidare:
”Am I afraid of Islam? No: I killed for it. Am I afraid of what radical islamists will do if they continue their successful advance in America? Yes. … People who are like I used to be do not get tired. They do not give up. They do not run out of money. And they do not run out of hate.”
I Kamal Saleems iakttagelser finns många tydliga paralleller till vår tid: islamiseringen av Europa, Muslimska brödraskapets omfattande verksamhet, enorm europeisk naivitet, Hamas som stjäl nödhjälp på Gaza, terror riktade mot civila i det specifika syftet att få de civila att avkräva mjukt gensvar från sina egna regeringar.
När Saleem kom till USA i början av 1980-talet krävdes också ”ett rep utifrån”, pengar och påskrivna dokument. I vår tids Europa finns alla resurser som islamisterna behöver redan på insidan. Det är hög tid för väst, inte minst för oss i Europa, att så här i sista timmen börja lyssna på sådana som Kamal Saleem - de röster som försökt varna men som aldrig har fått de plattformar de förtjänat eller behövt för att rädda den Västvärld som allt för många västerlänningar inte inser är hotad.
Ronie Berggren