Ronie Berggren recenserar Bengt G. Nilssons bok ”Israel och hennes fiender” (2021) - om författarens personliga omvärdering av den Israel-Palestinakonflikt, som Sverige alltför länge fått filtrerad genom Olof Palmes socialdemokratiska revolutionsromans med palestiniernas legendariske ledare Yassir Arafat.
Den 2 januari 2018 förklarade journalisten och författaren Bengt G. Nilsson i en artikel hos tankesmedjan Timbro att han nu stod på Israels sida i Israel-Palestinakonflikten: Palestinierna var inte i närheten av redo att bygga en fungerande, demokratisk rättstat.
I sin bok ”Israels och hennes fiender” från 2021 utvecklar han sin omvärdering av den så omtalade konflikten. Palestiniernas storslagne ledare Yassir Arafat var i praktiken en despot, ingen demokrativän. När Israel överlämnade Gaza till palestinierna 2005 i ett tecken på fred, så betraktades det av Hamas som inget annat än ett svaghetstecken - kampen mot judarna skulle fortsätta. De vann sedan valet på Gaza. Nilsson skriver:
Det finns en gräns för hur länge man kan intala sig att förnuftet skall segra och att det säkert löser sig. Den gränsen är sedan länge nådd för min del. Jag saknar helt förtroende för den palestinska ledningen. (S 21)
Han skildrar sedan sin personliga resa. 1972 kom han som 21-åring till Israel för att arbeta på Kibbutz där idealen var att israeliska mönstermedborgare skulle vara bönder, soldater och belästa. Där kom han att börja älska Israel. Men ungefär samtidigt gick hans hemland Sverige i motsatt riktning. Sverige hade historiskt varit Israelvänligt. Statsminister Tage Erlander (S) och Israels landsfader Ben Gurion hade mycket gemensamt i synen på socialistiskt statsbygge. Men när Israel vann sexdagarskriget 1967 och då tog över Västbanken och Gaza, började svensk vänster och Olof Palmes falang av socialdemokrater, att skandera ”ockupation!”.
Även Bengt G. Nilsson, som skrev för vänstertidningar som Folket i bild/Kulturfront och ETC, drogs med. Han sympatiserade med palestiniernas ställning som ”underdogs”, men hans faktiska erfarenheter av Israel gjorde att han aldrig sveptes med i vänsterns fanatiska Israelhat. När vänstern pratade om Israel som en imperialistisk ”apartheidstat” fann han det löjeväckande, för han visste att det inte var sant. Men sympatin för palestiniernas kamp fanns där.
De historiska perspektiven som saknas i Sverige:
Tidens gång, och de respektive parternas upprepande agerande (som vi återkommer till om en stund), fick honom dock att omvärdera sin syn på konflikten. Boken erbjuder de perspektiv som på grund av den vänstersyn som präglat så stor del av den svenska förståelsen för Israel-Palestina, hamnat i skymundan:
Innan sexdagarskriget 1967 när Israel tog över, så hade Västbanken varit en del av Jordanien. Då var det förbjudet att ens yttra sig om en palestinsk stat, den som gjorde det fick besök av Jordaniens säkerhetspolis. Först när Israel tog över blev det prat om ockupation och palestinsk frihet. Israel har också erbjudit omfattande eftergifter, men palestinierna och arabländernas företrädare, har alltid, bildligt, eller som i palestiniernas president Mahmoud Abbas fall, sagt; ”nej, nej, och nej.” (S 324)
Därtill missar svenskar de grammatiska nyanserna: När svensk vänster kräver att ”ockupationen” ska upphöra så menar de oftast Gaza (vars ockupation faktiskt upphörde 2005) och Västbanken. När palestinierna skanderar ”From the river to the sea!”, så menar de att hela det israeliska statsbygget är en ockupation, att Israel som stat måste upphöra. Ett krav som Israel givetvis aldrig kommer att gå med på. Arafat, såväl som dennes efterträdare Mahmoud Abbas har heller inte varit några demokrativänner, utan visat många likheter med arabvärldens allehanda despoter. Något som den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, som Bengt G Nilsson intervjuar i sin bok, redogör för i sin rapport ”Confronting Human Rights Abuses in the Palestinian Authority”.
Att Sverige, och svensk socialdemokrati, helt har blundat för dessa saker, beror i stor utsträckning på den revolutionsromantik som odlades av Olof Palme och som i synnerhet tog sig uttryck i hans vänskap med palestiniernas mest legendariske ledare Yassir Arafat.
Palmes revolutionsromantik och vänskap med Yassir Arafat:
Bengt G. Nilsson har stått på vänsterkanten, arbetat för SVT och varit en del av det ”etablissemang” (i brist på bättre termer) som dikterat världsbilden för svenska folket men nästan aldrig gått i direktkonfrontation med socialdemokratin, Olof Palme eller med vänstern. Men Nilsson är i sin bok inte det minsta rädd för att göra just det när det kommer till Israel. Sverige hade otaliga extremister i samhällsdebatten som drevade mot Israel. Nilsson namnger dem: Jan Myrdal och Staffan Beckman jämförde Israel med nazisterna.
Olof Palme träffade PLO:s ledare och Fatahs grundare Yassir Arafat på en middag i Algeriet 1974. Palme hade inget emot att bli nära bekant med den palestinske ledare som redan då hade lett otaliga terroristdåd mot Israel. Socialdemokraternas officiella version är att mötet var en slump. Men det tillbakavisas av den palestinske veteranpolitikern Nabil Shaath, som till Expressen 2015 sa att mötet var planerat.
Palme hjälpte PLO in i Socialistinternationalen och 1975 öppnade PLO ett informationskontor i Stockholm. Stödet för ett självbestämmande Palestina hade vid den tidpunkten utvecklats till en svensk massrörelse. Nilsson skriver:
När jag bläddrar i gamla tidningsklipp med texter som jag själv och andra skrev på 1980-talet slås jag av i vilket romantiskt skimmer konflikten mellan Israel och palestinierna framställdes. … Israel hudflängdes på ett ofta mycket omoget sätt av en enig presskår … Jag vågar påstå att ingen av alla dessa Israelhatande journalister som rörde sig fritt i Israel och i de ockuperade områdena och publicerade sina giftiga alster skulle ha vågat - eller kunnat - göra något liknande i Saddam Husseins Irak eller Hafez Assads Syrien, eller i något arabland över huvud taget för den delen. Det hade varit att sätta livet på spel. Men i Israel gick det bra. (s 235)
1982 jämförde Palme de palestinska barnen i det av Israel invaderade Beirut med de judiska barnen i Warszawa. Givetvis en absurd jämförelse.1983 kom Yassir Arafat för första gången till Stockholm, inbjuden av Socialdemokraternas kristna organisation Broderskapsrörelsen (sedermera ”Tro och solidaritet”). ”Vill Arafat komma så är han välkommen”, lät statsminister Palme då meddela.
Palme var inte ensam. 1987 lät Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm inför Generalförsamlingen säga:
Det kan inte finnas två uppsättningar av internationell lag i världen - en för Israel och en för resten av oss. Palestinierna lever som andra klassens medborgare på sin egen jord. (s 108)
Palmes utrikesminister Sten Andersson kommenterade FN-utspelet i en riksdagsdebatt genom att citera det som då stod i den svenska telefonkatalogen om vad Sverige skulle göra i händelse av ockupation av främmande makt:
“Kampen skall fortsätta tills dess hela landet är befriat.” Det gäller det svenska folket och det gäller också det palestinska folket.”
1988 lät Israel eliminera den palestinske massmördaren Abu Jihad, som legat bakom otaliga terrorattacker mot Israel och var en av Arafats närmaste män och ledare för PLO:s militära gren. Detta fick utrikesminister Sten Andersson att ställa in en planerad medverkan för att fira Israels 40-årsdag.
1991 avbröts Socialdemokraternas regeringsmakt av Moderaterna under Carl Bildt. Den svenska Palestina-vurmen dämpades och det blev istället Norge som intog en mer central roll och bland annat rodde i land det historiska ”Oslo-avtalet”.
Men snart var de svenska socialdemokraterna tillbaka vid makten och 1996 bjöds Yassir Arafat återigen till Stockholm, denna gång av statsminister Ingvar Carlsson (S) och utrikesminister Lena Hjelm Wallén för att ta emot ett pris ur Olof Palmes minnesfond. Vid det besöket träffade Yassir Arafat också arabiska diplomater på Grand Hotel i Stockholm. Den israeliske reportern Yedida Atlas rapporterade att Arafat förklarat att Osloavtalet bara var ett första steg: nu skulle miljontals palestinier förflyttas till Västbanken och Östra Jerusalem, målet skulle sedan vara att ”eliminera staten Israel och upprätta en palestinsk stat.” (S 119)
Osloavtalet hade handlat om en tvåstatslösning. Yassir Arafat tycktes dock fortfarande ihärdigt förespråka en palestinsk enstatslösning. Författaren Bengt G. Nilsson skriver:
Det här mötet ägde alltså rum strax efter hans middag med utrikesminister Lena Hjelm-Wallén. (s 199)
Bengt G Nilsson är också mycket hård i sin kritik av senare socialdemokratiska utrikesminister Margot Wallström, som erkände en palestinsk stat:
Den svenska socialdemokratin har genom sitt tydliga stöd till PLO, sin eftergiftspolitik gentemot Hamas, sitt fjäskande infrö Iran och sitt agerande i internationella fora, svikit sina ideologiska fränder i Israel. S 26
Vidare:
Jag är säker på att historiens dom kommer att bli hård över Olof Palme, Margot Wallström och deras kolleger som göder PLO och Hamas med pengar och politiskt stöd samtidigt som de försvagar de demokratiska krafterna i Israel med tal om bojkotter och protester. (s 30)
Den palestinska jihadromantiken:
Varför bör då domen mot Olof Palme och dennes arvtagare i Israel-Palestinafrågan bli hård?
En orsak är den palestinska terrorromantik som ingen, och verkligen ingen politiker i ledande befattning, kan ha undgått. Av otaliga exempel är i synnerhet en framställning i Bengt G. Nilssons bok värd att nämnas:
Den 9 augusti 2001 utfördes ett terrordåd på en pizzeria i västra Jerusalem. 15 människor mördades när palestiniern Izzedin al-Masri, efter att ha satt sig vid ett bord inne på pizzerian, utlöste sitt självmordsbälte. 130 skadades också. Men gärningsmannen hade inte varit ensam. Dådet hade planerats tillsammans med den 21-åriga palestinska kvinnan Ahlam Tamimi, som arbetade som reporter på palestinsk TV. Hon hade rekognoscerat utanför och efter explosionen tog hon bussen därifrån. På radion uppgavs först att bara tre personer hade dödats. I förhör sade hon senare:
”Jag medger att jag var lite besviken, jag hade hoppats på fler. Ändå prisade jag Allah och två minuter senare sa de att fem var döda. Jag kunde inte dölja mitt leende! När dödstalen ökade började passagerarna applådera!”
Hon dömdes sedan av Israel till sexton livstidsstraff. Men fängelsestraffet var inget hinder för belöningar. 2008 lät palestiniernas president Mahmoud Abbas belöna henne med med medaljen ”Al Quds mark of honor” - ”Jerusalems hedersmedalj” (samme Mahmoud Abbas skulle även ge en medalj till Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist, i dennes fall som en slags belöning för att Sveriges S-regering erkänt Staten Palestina). Hon, och de andra som medverkade i bombdådet, har även fått tio miljoner kronor från palestinska Martyrfonden. En fond som onekligen hämtar näring ur svenska skattepengar.
Men Ahlam Tamimi dog inte heller i israeliskt fängelse. 2006 lät palestinska terrorister från Gaza, via sina underjordiska tunnlar, kidnappa den israeliska soldaten Gilad Shalit. Efter många års diskussioner lät Israel 2011 byta den israeliska soldatens frihet mot 1027 palestinska fångar. En av dessa var den kvinnliga terrormedhjälparen Ahlam Tamimi.
När hon kom till Jordanien mottogs hon som en hjälte. Ett jordanskt mediainstitut, med svensk finansiering, Jordan Media Institute (JMI) hade henne på sin hemsida som rollmodell. Bengt G. Nilsson skriver att de svenska finansiärerna till detta mediainstitut var Svenska institutet, Anna Lindhs minnesfond, Svenska Postkodlotteriet, Sveriges radio, etc. I takt med att de upplystes om hyllandet av en terrorist, så drog sig några finansiärer ur, och JMI insåg att terroristen var en belastning och plockade bort bilden. Men att den ens funnits där reflekterar Nilsson över:
Det var ju som om en svensk journalistskola skulle ha Anders Behring Breivik som förebild för eleverna. (s 210)
Denna romantik för terrorism finns hos palestinierna, och i arabvärlden. Den finns däremot inte i Israel. När den ortodoxe juden Baruch Goldstein lät mörda 29 människor i en moské i Hebron på Västbanken, så stämplade Israel hans rörelse som terrorister (han själv blev ihjälslagen på plats). När palestinier begår dylika brott mot judar, upphöjs de bland sina egna till hjältar.
Den skillnaden och jihadromantiken bland palestinierna har emellertid inte förhindrat storskaligt svenskt bistånd som i praktiken gått till Hamas och till palestiniernas Martyrfond för att belöna terrorister som dödar judar. Nilsson skriver:
Sverige betalade under 2018 ut närmare 281 miljoner kronor i bistånd till Palestina. Till det skall läggas en halv miljard om året till UNRWA. … Enligt den palestinska myndigheten står Martyrfonden på en piedestal där det är omöjligt att röra den. … Martyrfonden är lika helig som kravet på att flyktingar skall få återvända. … Sverige har inte signalerat något intresse av att minska sitt bistånd med anledning av att våra skattepengar går till att avlöna Ahlam Tamimi och andra mördare. I en intervju i den kristna tidningen Världen Idag den femte februari 2020 sade utrikesminister Ann Linde att pengarna från Martyrfonden är att betrakta som ”en form av socialbidrag” (s 2019-20)
Vad stöder Socialdemokraterna när de erkänner Palestina?
Boken ”Israel och hennes fiender”, kretsar i stor utsträckning kring den fråga som författaren Bengt G. Nilsson ställde till sig själv: vad stöder han i praktiken när han stöder Palestina? Samma fråga riktas till Margot Wallström och den socialdemokrati som erkände Palestina som en stat. Vad erkänner de i praktiken? Nilsson skriver:
Det svenska erkännandet av staten Palestina framstår som prematurt, obegripligt och oansvarigt. … Palestina är helt osjälvständigt och kan inte ens ta hand som sina egna … Demokratin är icke-existerande med en närmast diktatorisk president - Mahmoud Abbas - som valdes 2005 och sedan dess har vägrat utlysa val. … Verkliga eller inbillade fiender till Abbas regering fängslas, torteras ofta och mördas ibland. … I skolorna får de palestinska barnen lära sig att hata Israel och att träna sig inför befrielsekampen. PA betalar ut en generös belöning till familjer där en medlem har mördat israeler. … Vad är det vi erkänner när vi erkänner Palestina?
… Jag tror att den svenska regeringens erkännande av det den kallar Staten Palestina handlade om inkompetens, politisk idealisering och en naiv önskan om att vilja framstå som ”god”. Framför allt handlar det om den gamla svenska gerillaromantiken som stipulerar att en vänsterradikal organisation som PLO som kallar sig befrielserörelse per definition alltid har rätt.
Jag hävdar att just det fenomenet, gerillaromantiken, fanns med som drivkraft när Olof Palme och Sten Andersson i praktiken gav Israel på båten och satsade på PLO istället. Romantiken har utvecklats och förädlats av sådana som Margot Wallström och Peter Hultqvist. (S 314).
Det som dessa i praktiken stöder, är Israels utplåning. Ty det är vad den palestinska sidan alltid eftersträvat, i Hamas fall öppet - i den palestinska myndighetens fall indirekt genom att alltid säga ”nej, nej och nej”, till alla Israels erbjudanden om eftergifter och faktiskt självstyre. Hela kakan innebär i den interna grammatiken en enstatslösning utifrån 1948 års gränser — det brittiska mandatet borde ha blivit ett enda arabiskt Palestina, inte två stater, utan en stat - en enstatslösning. Det är vad de som idag stöder en tvåstatslösning stöder i praktiken, för det är den inställningen som Palestinas allehanda företrädare i praktiken har. Ett Palestina där Israel inte finns.
Vägen framåt?
Avslutningsvis ger Bengt G. Nilsson sitt eget försiktigt förslag för hur konflikten, och i synnerhet situationen på Västbanken, skulle kunna lösas. En lösning jag rekommenderar er att köpa boken för att läsa mer om. Det som här kan sägas som lockbete är att han inte föreslår den slentrianmässiga idén om en tvåstatslösning. Den lösningen tror han inte längre på.
Men för att sammanfatta: Jag fann ”Israel och hennes fiender” mycket läsvärd. Dels för att Bengt G. Nilsson gör en genuin omvärdering av sin syn på Israel-Palestina. Man kan ändra sig utan att omvärdera. Det sistnämnda tycks dagens socialdemokrater i denna stund göra i förhållande till deras tidigare förfäktande av massinvandring. De ”var naiva” eller ”rycktes med”.
Det är att ändra sig, och möjligtvis att ändra sig under hotet från den allmänna opinionens vikande stöd. Det är däremot inte en uppgörelse av det slag som exempelvis Storbritanniens socialdemokratiske premiärminister Tony Blair gjorde för cirka tio år sedan, när han började prata om radikal islam och det hot detta innebar - ett hot som hans egen västeuropeiska generation aldrig hade haft på kartan när de växte upp.
Bengt G. Nilsson gör en omvärdering, en uppgörelse med sig själv, vilket utifrån hans tid också per automatik blir en uppgörelse med den socialdemokrati som i så många avseenden formade den svenska Israel-Palestinabilden. Det i kombination med Nilssons långa erfarenheter från landet och de omgivande länderna, gör boken lika trovärdig som den är läsvärd.
Boken, i kombination med Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober, borde bli en väckarklocka även för de svenska socialdemokraterna; en insikt om att de har tänkt och gjort och fel och ett kall till en genuin omvärdering.
Om de hörsammar återstår dock att se eftersom det krävs en stor portion viljestyrka att klättra upp ur en grop man själv grävt ner sig i.
Ronie Berggren
Föredömlig genomgång och journalistiskt gräv, Ronie!